Maryam är inte en siffra

Krönika Medan världen talar om fred brinner ett barns värld.

Vi är många som har sett klippen och bilderna på lilla Maryam, bara två och ett halvt år gammal, när hon sitter omgiven av eld i familjens brinnande hem. Framför henne brinner hennes mamma, som dödades i attacken. 

Det är svårt att ta in hur en människa kan förlora hela sin värld på några sekunder. Att det som nyss var ett hem, en plats för trygghet och kärlek plötsligt kan förvandlas till eld och ruiner. Att en mamma som borde ha fått följa sitt barn genom livet istället lämnar efter sig en frånvaro som aldrig går att fylla. 

Det ofattbara blir det vanliga

Vi ser bilderna från Gaza. Satellitbilderna som nyligen har uppdaterats visar förstörelsen i en omfattning som nästan är omöjlig att förstå. Byggnader som inte längre finns. Gator som knappt går att känna igen. Platser där människor levde sina liv, lagade mat, hämtade sina barn och planerade för morgondagen. 

På avstånd blir förödelsen nästan abstrakt. Linjer på en skärm. Ett sönderbombat kvarter. Ännu en bild i ett nyhetsflöde som snart fylls av någonting annat. Men där bilderna visar ruiner finns det människor som ska leva vidare i dem. Barn som ska växa upp med saknaden, familjer som försöker förstå vad som återstår och människor som tvingas börja om när de knappt har något kvar. 

Det är kanske det som är mest skrämmande. Inte bara förstörelsen, utan hur snabbt det ofattbara riskerar att bli en del av det vanliga. 

Hur man kan se bilder av barns lidande, känna sorg och ilska för en stund och sedan gå vidare med sitt liv. Som om det som sker långt borta tillhör en annan verklighet. Som om vissa människors smärta är lättare att lägga ifrån sig än andras. 

Samtidigt håller världen högtidliga tal om fred, människovärde och mänskliga rättigheter. Ord som påminner oss om vad mänskligheten borde stå för. 

Ord som behövs, inte minst nu när det är så oroligt i världen. 

Barndom utan sin mamma

Men det finns en smärtsam motsättning mellan det vi säger oss tro på och den verklighet som barn i Gaza tvingas leva i. För vad betyder mänskliga rättigheter om de inte försvaras när de verkligen sätts på prov? 

Vad betyder allas lika värde om det inte följs av samma vilja att skydda människors liv? Och vad är fred värd som högtidligt ideal om den inte också innebär ett ansvar att agera när civila drabbas?

Ord måste betyda någonting mer än bara ord. När människor berövas sina liv och förlorar sina föräldrar räcker det inte att uttrycka sorg och sedan låta tiden gå. 

Jag tänker på Maryam som måste fortsätta sin barndom utan sin mamma. 

På allt hon ännu inte kan förstå och allt hon redan har tvingats förlora. På hur ett barn, som borde få fundera på lek, vänner och framtiden, istället måste försöka hitta en väg vidare efter något som inget barn borde behöva uppleva. 

Hon är inte en siffra. 

Inte en bild bland många andra. Hon är ett barn med ett eget liv, en egen historia och en framtid som borde ha fått vara självklar. 

Solidaritet måste betyda mer

Det går inte att sudda ut det som har hänt. Vi kan inte göra hennes mamma levande igen. Men vi kan vägra acceptera att ett barns lidande blir något vi vänjer oss vid. Vi kan kräva att mänskliga rättigheter försvaras konsekvent, att civila skyddas, att de som utför krigsbrott ställs till svars och att ordet fred följs av handling. 

Alla människor har rätt att leva i trygghet. Det är vårt ansvar att stå upp för rättvisan och inte låta saker ske i tystnad. 

För solidaritet måste betyda mer än att känna med människor när deras liv ställer krav på oss. 

Medan världen talar om fred finns det barn som försöker förstå varför deras värld har gått sönder. Och i Gaza finns det barn som aldrig mer kommer att krama sin mamma. 

Hur kan vi tala om fred med sådan självklarhet, samtidigt som civila och oskyldiga människor blir drabbade av krigsbrott och blint hat?

Sara Benabdellah