debatt Från Norrbotten till Skåne visar min granskning återkommande brister i hur arbetsskador och tillbud hanteras i kommuner och regioner. Välfärdens medarbetare i vård, skola och omsorg rapporterar. Ändå återkommer samma frågor: anmäls arbetsskadorna och leder rapporteringen till åtgärder och uppföljning? skriver Joacim Österstam.
Den officiella arbetsskadestatistiken bygger på de arbetsskador som anmäls till Försäkringskassan. Om registrerade skador inte anmäls blir den nationella bilden av var människor skadas i arbetet ofullständig. När en arbetsskada anmäls får den skadade också information om arbetsskadeförsäkringen och möjlig ersättning.
Under 2024 registrerade välfärdens medarbetare 127 433 arbetsskador i kommunernas och regionernas egna system. 65 548 återfanns bland anmälningarna till Försäkringskassan. Uppgifterna är inte matchade ärende för ärende, så skillnaden på 61 885 kan inte likställas med lika många uteblivna anmälningar. Men ett gap av den storleken måste granskas och förklaras.
När arbetsgivare och fack talar om mörkertal handlar det ofta om sådant som aldrig rapporteras. Min granskning handlar framför allt om ett annat mörkertal: medarbetaren har redan rapporterat och händelsen finns i arbetsgivarens system. Frågan är vad som händer därefter.
I Luleå kommun registrerade medarbetarna 842 arbetsskador under 2025. Kommunen kunde samtidigt inte redovisa någon sammanställd uppgift över hur många som faktiskt hade anmälts till Försäkringskassan. I Stockholms stad registrerade medarbetarna samma år 6 015 arbetsskador, medan 1 620 arbetsskadeanmälningar registrerades.
Vad förklarar glappen i anmälningar?
Uppgifterna är inte ärendematchade, men skillnaderna borde vara självklara uppföljningsfrågor: hur många registrerades, hur många anmäldes och vad förklarar glappen?
Sedan kommer klassificeringen. På Gotland beskriver en medarbetare hur en elev sparkat hen sju gånger och slagit hen fyra gånger i ansiktet. Händelsen ligger ändå bland tillbuden. Frågan är alltså inte antalet slag och sparkar i sig, utan om händelsen har fått rätt klassificering. Ett tillbud är en händelse som hade kunnat leda till ohälsa eller olycksfall. Om medarbetaren faktiskt skadades ska händelsen i stället hanteras som en arbetsskada.
När en rapport beskriver upprepat fysiskt våld måste arbetsgivaren därför kontrollera om klassificeringen är riktig. Om en faktisk skada blir kvar bland tillbuden riskerar också arbetsskadeanmälan att falla bort. Felklassificering kan därmed bidra till underrapportering.
Det leder vidare till det systematiska arbetsmiljöarbetet, SAM. Det är arbetsgivarens skyldighet att löpande undersöka arbetsmiljön, bedöma risker, utreda det som inträffar, genomföra åtgärder och följa upp om de fungerar.
I Region Skånes system registrerade medarbetarna 1 597 arbetsskador under 2025, medan 697 redovisades som anmälda till Försäkringskassan. För 900 registrerade arbetsskador saknas därmed verifierad FK-anmälan.
Brister ett led påverkas hela kedjan
Regionens årliga SAM-uppföljning byggde samtidigt på 1 694 enkäter med 93 procents svarsfrekvens. Där uppgav 98 procent att arbetsskador anmäldes vidare till Försäkringskassan. Men det faktiska utfallet – arbetsskador, tillbud och sjukfrånvaro – ingick inte i uppföljningen. Koncernstab HR förklarade att ”uppföljningen syftar inte till att följa upp arbetsmiljön i sig”.
Det är här problemen går ihop. Registrering, klassificering, anmälan, analys, åtgärd och uppföljning är en kedja. Brister ett led påverkas nästa. Stäms inte registreringar och anmälningar av kan underrapportering förbli oupptäckt. Felklassificering kan göra arbetsskador osynliga och utan en samlad analys blir återkommande mönster svårare att upptäcka.
Samtidigt hör jag samma formulering från både arbetsgivare och fackliga företrädare: ”Vi tar det i samverkan.”
Men samverkan är inte ett resultat. Om frågorna verkligen tas där måste det gå att visa vad samverkan leder till. Vilka mönster upptäcktes? Vilka krav ställdes? Vilka åtgärder genomfördes? Följdes de upp och fungerade de?
Arbetsmiljöverket konstaterade 2025 efter sin tillsyn av sjukvården att arbetsmiljöfrågor ofta hanteras för långt ner i organisationen och att rätt nivå inte alltid ligger hos första linjens chefer. Min granskning pekar på en möjlig konsekvens av samma struktur: arbetsmiljösignalerna registreras längst ut i verksamheten, men den samlade bilden riskerar att inte nå tillbaka till den nivå där organisationen kan förändras.
Facken behöver följa ärenden
Arbetsgivaren har arbetsmiljöansvaret. Det ansvaret ska inte flyttas över på fackförbunden. Arbetsgivaren måste kunna kontrollera att registrerade arbetsskador faktiskt anmäls, granska klassificeringen, lägga samman återkommande orsaker och föra den samlade bilden upp till ledning och politiska beslutsfattare.
Men facken har också en uppgift i samverkan. Det lokala skyddsombudets arbete får inte bli slutstationen. Fackförbunden behöver följa signalerna över arbetsplats- och verksamhetsgränser, begära samma samlade underlag och ställa krav när lokala problem visar sig vara strukturella.
Medarbetaren har redan gjort sin del när hen rapporterar. Därefter måste arbetsgivaren agera, facket följa signalerna, ledningen se mönstren och beslutsfattarna få den samlade bilden. Informationen måste nå från golv till tak – och tillbaka igen som förebyggande åtgärder.
Annars blir ”vi tar det i samverkan” ett ihåligt mantra.
Vi har systematiskt arbetsmiljöarbete och vi har samverkan. Men om underrapporteringen består, felklassificeringen återkommer och signalerna inte leder hela vägen till analys, åtgärd och uppföljning, då har vi också en SAMverkan ur funktion.
Joacim Österstam, frilansjournalist, legitimerad sjuksköterska och tidigare chef inom äldreomsorgen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
