Logiskt att lämna sonderingsuppdraget

Socialdemokraterna lämnar tillbaka sonderingsuppdraget om att bilda en ny regering.

Tidsmässigt hänger det samman med Vänsterpartiets beslut att rösta för Moderaternas kandidat till talmansposten.

Magdalena Andersson motiverade draget med att det nu finns ett nytt block i svensk politik, med Tidöpartierna och Vänsterpartiet, och då är det rimligt att sonderingsuppdraget går över till dem.

Det är förstås mest en fråga om retorik. Från båda hållen.

Att stötta Andreas Norlén som talman handlar förstås mindre om att Norlén är en så lysande talman som att det är en maktdemonstration och krigsförklaring mot Socialdemokraterna, vilket är svårt att förstå bevekelsegrunderna bakom givet att man faktiskt tänker sig att sitta i samma regering, eller ingå i samma regeringsunderlag.

Sist jag kollade i ”Förhandlingarnas ABC” var det en dålig idé att göra sin motpart rejält förbannad om man har som ambition att komma överens.

Men ingen tror heller att Sverigedemokraterna skulle sätta sig i en regering beroende av Vänsterpartiet, eller vice versa.

Ändå nödvändigt

I praktiken var det ändå nödvändigt för Magdalena Andersson att ta det här steget.

Så länge Centern kräver att Vänsterpartiet inte ingår i regeringen och Vänsterpartiet kräver att vara med i samma regering är läget helt låst.

Båda partiernas utgångspunkter går att förstå.

Centern har redan gjort en stor förflyttning genom att lämna de andra gamla allianspartierna och redan innan valet ställa sig bakom en socialdemokratiskt ledd regering. Att släppa in Vänsterpartiet i Rosenbad skulle vara ytterligare ett stort steg.

Vänsterpartiet har å sin sida stått utanför regeringsposter i 109 år, men ofta varit en del av regeringsunderlaget. Klart att partiet vill in i värmen på riktigt nu.

Problemet är att Vänsterpartiet och dess ledning verkar tro att det uteslutande handlar om att övertyga Socialdemokraterna.

I Vänsterpartiets DNA

Ända sedan partisprängningen 1917 har Vänsterpartiet sett sig självt som ett parti lite bättre än Socialdemokraterna.

Den ”riktiga” vänstern, till skillnad från anpasslingarna och högeravvikarna i S.

Men V har aldrig blivit något stort parti. ”Massorna”, liksom de breda grupperna inom arbetarklassen, har alltid röstat på Socialdemokratin, som under decennier samlade över 40 procent av väljarkåren.

Uppfattningen att det räcker att vrida S åt vänster för att få makt i samhället blev med tiden en del av Vänsterpartiets DNA.

Och så verkar det fortfarande vara. En stor del av partiets retorik inför valet handlade om just detta. Att visa S inte är att lita på och att partiet borde blicka vänsterut, som om det skulle räcka för att ge V inflytande.

Följdriktigt är de sociala medierna just nu fulla av mer eller mindre konspiratoriska inlägg om att det är Socialdemokratins högervridning (som enligt samma bild alltså varit konstant sedan 1917) som gör att Vänsterpartiet inte kan släppas in i regeringen.

Ren matematik

Men som läget är just nu är Socialdemokraternas hållning i frågan relativt oviktig. Det avgörande är att den samlade vänstern inte har majoritet i riksdagen. Centern behövs för att det ska bli något annat än en rödgrön regering.

Det är med andra ord Centern som ska övertygas, och om de inte släpper på sitt krav finns det bara tre tänkbara vägar.

Antingen blir det en mittenregering, om Kristdemokraterna och Liberalerna bryter Tidösamarbetet. Man ska nog inte utesluta att det kan hända om läget blir krisartat framåt hösten.

Eller också byter Centern sida igen. Det kräver att Sverigemokraterna inte får ingå i regeringen, eller får ett nytt Tidöavtal. Osannolikt, men kanske inte helt uteslutet. Sverigedemokraterna har alltid tänkt långsiktigt, och en sådan lösning skulle göra det möjligt för dem att bli största högerparti efter nästa val.

Det tredje alternativet är nyval, och det är svårt att se att det skulle leda till något annat än en ny Tidöregering.

Jesper Bengtsson