Högern prövade ”skräckens strategi”

Om inte fyrklövern som vunnit valet får ihop det väntar nyval.

Hur kommer valet 2026 att beskrivas när stridsdammet väl har lagt sig? Det vill säga, när historikerna och statsvetarna får göra sitt jobb.

Det beror på hur det går, närmare bestämt hur det går för Magdalena Andersson. Kan hon få till ett fungerande samarbete mellan de fyra oppositionspartierna, som nu förfogar över en majoritet i Sveriges riksdag?

Att vara eller inte vara. Att regera eller inte regera. Det är frågan.

Och kan Magdalena Andersson sedan ta sig till ett slagläge för ytterligare en mandatperiod efter valet 2030? Historien skriver man genom att blicka bakåt men den formas framåt.

SD blev Tidös barlast

Valresultatet är förstås en stor prestigeförlust för Ulf Kristersson. Tidö-samarbetet fick bara en mandatperiod. Kristersson samlade en knapp majoritet 2022, men förlorade med en knapp marginal 2026. De senaste dryga trettio åren har regeringar fått minst två mandatperioder. Nu bryts detta mönster.

Det är förstås en bitter missräkning för Moderaterna och Kristerssons samarbetspartners. Varför det gick som det gick kommer nog att påverka borgerlighetens vägval framgent. Det finns skäl att misstänka att Sverigedemokraterna blev den barlast som sänkte Tidö-projektet.

Samtidigt gjorde Moderaterna en uppseendeväckande valspurt och ökade sitt väljarstöd, och blev återigen största parti på högerkanten, efter att de senaste fyra åren varit mindre än Sverigedemokraterna. Det var en överraskning, inte minst eftersom de flesta undersökningar förutsåg att Moderaterna skulle tappa stöd och Sverigedemokraterna bli betydligt större. Moderaterna gjorde, det måste erkännas, en formidabel valspurt. Och Liberalerna lyckades överleva och kom in i riksdagen, mot alla odds.

I båda fallen har partiernas kampanjer varit synnerligen effektiva. Tidöregeringen använde också den makt som följer av att sitta i regeringsställning, och Moderaterna gjorde sitt yttersta för att bereda väg för fyra år till, på ett sätt som går på tvärs mot gamla moderata käpphästar. Här handlade det om att vinna valet till varje pris. Moderaterna strödde ekonomiska bidrag över väljarna, i form av exempelvis sänkta skatter, sänkt moms och rabatterade busskort (de senare var bara tidsbegränsade för att påverka valresultatet, sällan har uttrycket ”valfläsk” varit mer träffande). Moderaterna lovade också gratis förskola. Och Kristersson gillrade en fälla runt frågan om att avskaffa ”mängdrabatten” för flera brott, där de rödgröna i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet anklagades för att bry sig mer om brottslingarna än brottsoffren.

För att mobilisera näringslivet och borgerliga kärnväljare kastades Jacob Wallenberg in i valrörelsens slutskede, han sa sig vara ”djupt oroad”, för vänstern i allmänhet och en miljardärsskatt i synnerhet. Man kan förstås säga mycket om Moderaternas valkampanj.

Den var effektiv. Men den nådde inte ända fram.

Synlighet viktigt

Valrörelsen visade att högern är skicklig på att paketera sitt budskap, på ”negative campaigning” och att genom ”skräckens strategi” måla upp bilden av att det blir höjda skatter i parti och minut och att Sverige blir till ett paradis för brottslingar om de rödgröna vinner valet. Detta i kombination med att tidsandan drar åt höger.

Sista veckan ställde Ulf Kristersson biståndet mot mer pengar till äldreomsorgen, utan att egentligen mötas av mothugg. Ulf Kristersson blev här ett slags buktalare åt Sverigedemokraterna, med en inåtvänd och inskränkt nationalism där vi inte skickar ”pengar utomlands”, det vill säga till fattiga länder.

Högerns propagandamaskineri är mer effektivt än vad Socialdemokraterna eller de andra rödgröna partierna kan uppbåda, åtminstone för tillfället. Det visade sig inte minst i den här valrörelsen.

Kampanjen och annonseringen för att maximera Simona Mohamssons exponering i slutet är ett annat exempel. Även den insatsen betalade sig. Den visade om inte annat att synlighet är viktig, ja avgörande.. Under några strategiska dagar i slutet av valrörelsen var hon i teve nästan varje dag, med olika vinklar på samma tema: rösta på Liberalerna om du vill få fyra år till med Tidö-politik.

Jag skulle gärna se en granskning av hur den där liberala kampanjen i årets valrörelse organiserades och finansierades.

Flöde mellan högerpartierna

Sverigedemokraterna var det enda partiet i Tidö-gänget som backade. För fyra år sedan var det storslam när regeringsprogrammet presenterades och Sverigedemokraternas politik och förhållningssätt satte sin prägel på regeringsavtalet. Sedan dess har Jimmie Åkesson i hög grad styrt regeringen från sidan.

Det betalade sig inte i det här valet.

En förklaring är väl att förr eller senare backar partier. Det går upp och ned i politiken. Och en del sverigedemokratiska väljare kan säkert tycka att Sverigedemokraterna sålt sig och kompromissat för mycket och därför stannat kvar på soffan på valdagen, röstat på radikalare alternativ eller lagt sin röst på Moderaterna. För ytterligare en förklaring är möjligen att Sverigedemokraterna numera har kilat in sig i det gamla nya höger-gänget. Vi vet från tidigare att det alltid varit ett flöde mellan partierna på den kanten. Och att en hel del högerväljare röstar på den som för tillfället verkar vara mest framåt och ha ledartröjan. Förra gången gynnade det Sverigedemokraterna. I år fick Ulf Kristersson en sving i slutet av just det skälet.

Ett bottennapp

På den andra kanten gick tre partier fram, medan Socialdemokraterna var det enda av oppositionspartierna som backade. Inte bara från de mycket höga opinionssiffror Socialdemokraterna tidigare hade under mandatperioden, som de flesta ansåg eller insåg skulle dala en del ju närmare valet vi kom. Men nu blev det betydligt sämre än i valet 2022, ja ett nytt bottennapp. Detta bakslag underlättar inte för Magdalena Anderssons kommande regeringsbildning. En valframgång ger självförtroende och ökat manöverutrymme. Ett väljartapp representerar motsatsen.

Socialdemokraterna verkar ha haft en medveten strategi att främst spela på kompetens, trygghet och regeringsduglighet. Det var inte så lite ”sitta i båten” för att inhösta valsegern. I kombination med att dra nytta av att partiledaren var populär. Vidare har det en stor dos av den danska socialdemokratins strategi som tagits hem till Sverige. Det har varit en vänstersväng i välfärdsfrågorna, högeranpassning vad gäller brott och migration. Och precis som i Danmark har Socialdemokraterna tappat väljare till partier som är mer ”liberala” när det kommer till flyktingar och kriminalpolitik. Socialdemokraterna i Danmark har lyckats abonnera på statsministerposten. Fast med sämre valresultat. Samma mönster ser vi nu här i Sverige,

Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick alltså fram. Och Socialdemokraterna backade.

Fiskar i samma vatten

En alternativ eller kompletterande förklaring är att Socialdemokraternas kampanj var sämre och mer tungfotad än Moderaternas.

Samtidigt är den svenska (och för den delen också den danska) politiska erfarenheten en del av ett större internationellt mönster. Det finns inte längre ett enda stort progressivt parti, utan flera partier som fiskar röster i samma vatten. Det politiska landskapet är mer uppsplittrat och föränderligt. Det kommer att vara svårt för något parti att samla över 30 procent av väljarna. Att manövrera i denna nya politiska värld kräver smartness och en ideologisk kompass som inte snurrar hit och dit. En valkampanj som är på tårna och inte saktar in på målsträckan skadar nog inte heller.

2002 var senaste gången vi i Sverige hade majoritet för de rödgröna partierna. Under de kommande fyra åren är Sverige hänvisade till att den fyrklöver som varit opposition i fyra år får ihop det.

Annars väntar nyval till jul.

Håkan A Bengtsson