Oasis – Don’t Look Back In Anger

Filmen handlar inte bara om musik utan är också en påminnelse om att vara sig själv och aldrig glömma var man kommer ifrån. Att den dessutom är oväntat politisk i sin klassanalys bidrar till det positiva intrycket. Det tycker Jon Andersson som sett “Oasis – Don’t Look Back In Anger”, med svensk premiär på fredag. 

Den 28 augusti 2009 kunde ha varit dagen då sagan om Oasis tog slut. Efter ett bråk mellan Liam och Noel Gallagher meddelade arrangörerna på rockfestivalen Rock en Seine att festivalens huvudakt inte skulle uppträda. Det såg länge ut som att spelningen en knapp vecka tidigare i Staffordshire i England var sista gången det legendariska bandet skulle uppträda live. Ett band som ända sedan det bildades i början på 90-talet omgärdats av skandaler och bråk mellan de båda bröderna. 

Återföreningsturné

Efter splittringen blev relationen mellan brödraparet minst  sagt frostig och de talade inte med varandra på 15 år. Men så i augusti 2024, bara dagar innan 30-årsjubileet av bandets debutalbum “Definitely Maybe”, meddelades det att bandet skulle göra en återföreningsturné i Storbritannien och Irland sommaren 2025. Snart las fler datum till och när turnén var slut i november 2025 hade bandet gjort totalt 41 konserter på de brittiska öarna, i Nordamerika, Sydamerika och Asien. 

Det är den återföreningsturnén som filmen “Oasis – Don’t Look Back In Anger” tar avstamp i. I filmen får vi följa bandet från de första repetitionerna till turnéavslutningen i Sao Paulo i november förra året. Filmen utgår till stor del från själva konserterna, men innehåller också såväl intervjuer med fans som med bröderna Gallagher. 

Positivt budskap

“Oasis – Don’t Look Back In Anger” kan ses som en uppföljare till “Oasis: Supersonic” från 2016. Den sistnämnda filmen handlar om hur Oasis slog igenom i mitten på 90-talet och om bråken mellan bröderna under åren. Men filmen tar också upp en mörkare sida av familjen genom berättelsen om den våldsamme fadern som misshandlade Noel under uppväxten. “Oasis: Supersonic” slutar också i moll med att beskriva den avgrundsdjupa klyfta som uppstått mellan bröderna efter åratal av bråk. Något som ledde till splittringen av bandet. 

“Oasis – Don’t Look Back In Anger” har ett betydligt mer positivt budskap. Som titeln antyder, vilket ju också är namnet på en av bandets mest kända låtar, utgår filmen mycket från kraften i att förlåta och blicka framåt. Att inte vara förbannad över det förflutna. Något som inte är lätt. Inte minst för Noel som i inledningen av filmen förklarar att han inte klarar av att förlåta människor. Något som såklart implicit syftar på brodern Liam. 

 “Oasis – Don’t Look Back In Anger” är en film om två bröder som efter åratal av fiendskap lyckas hitta tillbaka till varandra tack vare musiken. Men den handlar lika mycket om fansen och vad Oasis musik betytt för dem genom åren. Dels som en brygga mellan generationer men också som en påminnelse om att vara sig själv och aldrig glömma var man kommer ifrån. Det gör att “Oasis – Don’t Look Back In Anger” blir en hyllning till musikens helande kraft.

Arbetarklassbakgrund

Brödernas arbetarklassbakgrund är ett ständigt återkommande tema i filmen. Noel är tydlig med att Oasis är ett band som aldrig glömt var de kommer ifrån. Något som också verkar uppskattas av fansen.

Ett fan från Brasilien som intervjuas i filmen berättar att hon kommer från en arbetarklassbakgrund precis som bröderna Gallagher. Något som gör att hon kan identifiera sig med dem: “Om de lyckades kan jag också göra det”, säger hon. “Det jag gillar är att deras fans är arbetarklass”, säger ett annat fan från Argentina, som skapat en ramsa till sitt lokala fotbollslag baserat på melodin till “Wonderwall”.

Men kanske uttrycks detta allra bäst av Noel när han berättar vad Oasis står för. Han säger att han inte vet exakt vad Oasis är, men att han i alla fall vet att de inte är “någon högergrej” och att alla är välkomna. Ett budskap det är värt att tänka på i dessa valtider där “vi mot dom” blivit ett alltmer dominerande paradigm. 

Kanske blir jag för smittad av att jag själv gillat bandet sedan de slog igenom på 90-talet. Men jag har svårt att värja mig från filmens positiva budskap om den glädje och gemenskap som rockmusik kan erbjuda. Att filmen dessutom är oväntat politisk i sin klassanalys bidrar till mitt positiva intryck. Betyget blir därför kanske lite i överkant. Men gillar ni rockmusik i allmänhet och Oasis i synnerhet, så kommer ni inte att bli besvikna,

Jon Andersson