Tillsammansskapet – om det man icke är

Essä I ett samhälle som på allvar kännetecknas av gemenskap behövs inte reklamslogans för att mana fram det, skriver Lars Ilshammar.

Jag sitter på vårt hotellrum ett stenkast från Place de la République i Paris när jag börjar skriva på den här texten. Allra överst på marmorsockeln i mitten av republikplatsen tronar en nio meter hög Marianne – personifikationen av Frankrike, och närmare bestämt just av den franska republiken. I sin högra hand håller hon en olivkvist. Den vänstra vilar på en tavla med inskriptionen ”Droits de l’homme et du citoyen” (Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter). Honomger sig med tre statyer som föreställer friheten, jämlikheten och broderskapet.

Närmare Europas hjärta kan man nog inte befinna sig.

Paris är epicentrum för europeisk kultur, politik och historia sedan många århundraden. Till Parisuniversitetet fotvandrade svenska studenter redan på medeltiden. På kartan bär alla vägar fortfarande till Paris, som ekrarna på ett hjul pekar de in mot navet som allting snurrar kring. Det är självklart och behöver inte skrivas ut. Man måste inte skrävla om det man redan är. Vi möter alltså inga flåsiga skyltar som hälsar oss välkomna till ”La capital de l’Europe”. Taxichaffisarna som hänger utanför Gare de l’Est tittar bara buttert eller likgiltigt på ankommande besökare.

Det man redan är

Helt annorlunda är det att anlända till Stockholm. Den som kommer med flyg till Arlanda blir redan före tullfiltret överfallen av inställsamma välkomnanden till ”The Capital of Scandinavia” från en myriad svenska kändisar eller halvkändisar, levande och döda, som i korus utropar ”Welcome to my hometown!”

Sedan upprepas ”Hometown” i enorma neonbokstäver på Slussen, som om man inte redan hade fattat budskapet. Det man inte är, men hett önskar att man vore, behöver man ibland låtsas.

Det är mänskligt. Det är också avslöjande. Bakom det pretentiösa skrytet döljer sig ofta en osäkerhet: periferins dåliga självkänsla, uppkomlingens ständiga behov av bekräftelse.

I tunnelbanan är tilltalet lika krystat, men mera riktat mot stadens egna invånare: ”Stockholms puls. Tillsammans får vi staden att röra sig, mötas och leva.”

Tillsammans, ja detta tillsammanskap, som numera upprepas i vart och vartannat reklamsammanhang – ”Tillsammans för en hållbar framtid”, ”Tillsammans för världens mest hållbara kollektivtrafik” etcetera, är ett annat högst levande exempel på det vi inte är, men ofta önskar att vi vore.

Ingen kan ju direkt påstå att vår samtid präglas av ett starkt kollektivt etos. Begrepp som ”solidaritet” har till exempel i praktiken rensats bort ur det offentliga språket och ersatts av det betydligt mesigare ”samhällsgemenskap”.

Alla vill vara tillsammans

I den valrörelse som just nu pågår nära dig är det du, dig och ditt som dominerar.

”Sveriges välstånd ska växa – och det ska märkas i din plånbok och i din vardag”, skrev Magdalena Anderson nyligen i Expressen. Alla ska först och främst satsa på sig själva, också i ett socialdemokratiskt Sverige.

Plånboken regerar. Samtidigt finns det något djupt motsägelsefullt i retoriken. ”Vårt land har försvagats och glidit isär.[…] Jag vet att Sverige blir starkare när vi håller ihop…”, fortsätter Andersson i samma artikel, som om hon inte kom ihåg vad hon nyss skrev.

Här är det uppenbarligen något som skaver: du, dig och ditt, men också vi, oss och vårt ska samsas för att på något nästan magiskt sätt öka tillväxten, tryggheten och tilliten, stärka samhällsgemenskapen rentav.

Hur det är tänkt att gå till i praktiken sägs det förstås ingenting om. Bäst så kanske.

Jag tror nog snarare att tillsammansskapet främst svarar mot en omöjlig nostalgisk längtan efter förlorad gemenskap, ”ett Sverige som håller ihop”, för att återigen tala med Magdalena Andersson – som om ett sådant samhälle någonsin funnits.

På den här punkten är det berättigat med en varning. Vi romantiserar ofta det förflutna, tilldelar det egenskaper som kanske inte ens existerade. Johan Norberg, liberal debattör och författare, skrev nyss klokt i Dagens Nyheter att förflutenheten ofta reduceras till en idealiserad bild skapad av vårt opålitliga minne: ”Det förflutna är inte en plats dit vi kan återvända, för det fanns aldrig.” Så möjligen ska vi inte vara så snabba att åkalla det där gediget homogena och sammanhållna Sverige som kanske, kanske inte fanns en gång.

Det förlorade landet

Den socialdemokratiska välfärdsmodellen existerade alldeles definitivt. Men det är bland så lätt att förtränga alla de där styvbarnen som inte fick plats på folkhemmets gemensamma resa: de nationella minoriteterna, människor med olika funktionshinder, psykiskt sjuka och ”imbecilla” som låstes in på institutioner, flyktingar och invandrare som insisterade på att få bevara sin egen kultur och identitet. Avståndet kan vara kort ibland mellan goda ambitioner att öka sammanhållningen i samhället och att handgripligen börja lägga livet till rätta – särskilt om man inte kan eller vill se skillnaden.

Tillsammansskapet går alltså att förstå som berättelsen om en förlust, ett kollektivt sorgearbete i individualismens och självförverkligandets tidsålder. Vi sörjer ett ideal snarare än något verkligt Sverige som en gång fanns.

”Det var bättre förr. Det var det förr också”, är en ganska genial sammanfattning av denna tidsparadox som på lite oklara grunder brukar tillskrivas Tage Danielsson.

Här ligger sociologen Zygmunt Baumans begrepp ”retrotopi” också nära till hands: när framtiden inte längre uppfattas som den självklara platsen för det där nya, bättre samhället placeras utopin i stället i det förflutna, i en föreställd eller idealiserad värld av i går: retrotopia. Forskningen efter Bauman beskriver retrotopin just som en kombination av nostalgi och missnöje med samtiden – och understryker att det förflutna som man längtar efter inte alls behöver ha existerat just i den form man föreställer sig.

Epokens retoriska form

Om Sverige ska bli som Sverige igen måste nog det där idealiserade landet där vi alla verkligen är glada och lyckliga tillsammans först uppfinnas på riktigt. Det kanske är just detta som Magdalena Andersson menar med att det nu är dags att ”ta Sverige på allvar”.

Tyvärr är kursriktningen en helt annan enligt World Values Surveys numera välbekanta kulturkarta. Sverige sticker sedan länge ut som det där extrema landet allra längst i fronten när det gäller sekulär-rationella värderingar och sådant som självförverkligande och autonomi.

Men alla tycks ändå behöva tillsammanskapet.

Socialdemokratin för att förena mera pix i din egen plånbok med traditionell solidaritet, förlåt samhällsgemenskap.

Högern för nation, trygghet och samhällskontrakt.

Vänstern för en socialism som strävar efter det goda kamratskapet.

Företagen för att förvandla konsumtion till deltagande.

Myndigheterna för att göra medborgaren till brukare eller medproducent.

”Tillsammans” är helt enkelt epokens retoriska form, inte något särdrag hos en viss politisk riktning.

Tillsammansskapet i 2020-talets språkvärld har med andra ord blivit ett tydligt symptom på att gemenskap inte längre är något som vi kan ta för givet. Man behöver inte ständigt upprepa ”tillsammans” i ett samhälle där människor redan upplever att de självklart hör samman eller deltar i ett gemensamt projekt. Det gör ordets själva popularitet till ett slående bevis på individualiseringens och fragmenteringens baksidor.

Välkommen in i vårt vi

Men dagens ständiga åkallan av tillsammanskapet går också att se på ett delvis annat sätt; inte enbart som drömmen om det där förlorade paradiset, utan som en krass idé i förklädnad om att det är just du som ska ta ansvaret, göra jobbet, och gärna också betala för nöjet – allt i föreställningen om att du nu har fått en exklusiv inbjudan som du nog inte kan tacka nej till om att delta i ett samhällsviktigt sammanhang. Detta är faktiskt ett etablerat begrepp inom samhällsvetenskapen: ”responsibilisering”. Vi kan också kalla det för falsk eller föreställd gemenskap.

Begreppet ”tillsammans” är nämligen så ovanligt effektivt i både reklam och politisk kommunikation just eftersom det gör flera saker samtidigt: det är positivt laddat, det skapar känslan av tillhörighet, det tycks minska avståndet mellan avsändare och mottagare och det antyder ett gemensamt mål – utan att nödvändigtvis behöva precisera exakt vilka som ingår i gemenskapen, vad de är överens om eller vem som faktiskt har makten att agera.

Jämför meningen ”Regeringen ska minska arbetslösheten” med ”Tillsammans kan vi minska arbetslösheten.”

I den andra meningen händer något intressant. Avsändaren har gått från att vara en utpekad aktör med ett särskilt ansvar till att ingå bland andra i ett diffust och kollektivt ”vi”. Vem detta ”vi” är behöver inte anges (och görs ofta inte så heller): staten, företagen, medborgarna eller de arbetslösa själva?

Samma mekanism fungerar precis lika bra i reklamens värld. ”Köp våra ekologiska produkter” låter helt annorlunda än till exempel ”tillsammans skapar vi en hållbar framtid”. Du som kund framställs nu inte längre i första hand som en enkel konsument på en vanlig marknad, utan som utvald deltagare i ett storstilat gemensamt framtidsprojekt. ”Tillsammans” producerar ett upphöjt ”vi”. Det är en annan viktig förklaring till begreppets stora popularitet.

Vem kan vara emot tillsammans?

Ur retoriskt perspektiv blir den centrala frågan därför inte bara vad ”tillsammans” betyder, utan

vem det är som påstås vara tillsammans med vem. När ett företag säger ”tillsammans gör vi skillnad” konstrueras enrelation företag + kund = vi, och när en politiker säger ”tillsammans bygger vi Sverige” blir konstruktionen politiskt parti + medborgare = vi. Utan att vara riktigt medveten om hur det gick till spelar du nu med i samma lag som ICA eller Moderaterna.

Det här så vanliga tricket brukar kallas för ett inkluderande vi. Avsändaren placerar sig listigt på samma sida som mottagaren. Men detta ”vi” kan förstås dölja stora skillnader. Företaget och kunden har inte alls samma ekonomiska intressen eller möjligheter att fatta avgörande beslut. Regeringen och den enskilda medborgaren sitter inte på samma formella makt. Ändå gör ”tillsammans” relationen språkligt symmetrisk. Och trolleriet fungerar oftast förbluffande väl.

Ordet ”tillsammans” är också användbart därför att det är så svårt att ha invändningar mot. Vem vill inte vara med i gemenskapen när den kallar på oss? Och det finns ytterligare en intressant egenskap hos ordet: motsatsen är nästan automatiskt negativ. Om någon säger: ”Vi måste lösa detta problem tillsammans”, tar det nog emot att behöva svara: ”Nej, vi ska inte alls göra det tillsammans – jag vill göra det själv!”

Man riskerar då att stämplas som osolidarisk, konfliktsökande eller självisk.

På så sätt fungerar ”tillsammans” ungefär som gemenskap, trygghet, framtid, ansvar och hållbarhet. De är alla ord med en stark positiv värdeladdning, samtidigt som deras konkreta betydelse kan variera mycket. Och de är förstås alla notoriskt svåra att vara emot (pröva gärna). Det gör dem särskilt användbara i budskap som riktar sig till stora och sammansatta grupper – som den svenska väljarkåren.

Vem betalar, vem bestämmer?

Men ”tillsammans” kan också dölja mer eller mindre öppna konflikter. Och det är här ordet blir riktigt intressant.

Samhällen består ju inte bara av gemensamma intressen, utan i hög grad också av intressekonflikter: arbetsgivare och fack vill ofta helt olika saker, hyresvärdar och hyresgäster också. Skattebetalare kan ha väldigt skilda uppfattningar om fördelning, och olika samhällsgrupper konkurrerar i regel om våra begränsade resurser.

Formuleringen ”Tillsammans möter vi de ekonomiska utmaningarna” gör sådana konflikter mindre synliga, kanske till och med helt osynliga. Den kritiska frågan blir då: vem betalar, vem bestämmer och vem gynnas? Det gör förstås inte all användning av ”tillsammans” manipulativ. Det kan finnas verkliga kollektiva problem och genuint gemensamma intressen. Men ordet i sig säger nästan ingenting om fördelningen av ansvar, kostnader, makt eller vinster.

Därför bör vi läsa och förstå ”tillsammans” relationsbaserat. Ett användbart sätt att tolka ”tillsammans” när vi möter ordet i reklam eller politik är att utsätta det för några enkla frågor:

1. Vilka är ”vi” i detta tillsammans? Vem inkluderas och vem hamnar utanför?
2. Vad exakt är det som ska göras tillsammans?
3. Har deltagarna samma mål och intressen?
4. Vem fattar besluten?
5. Vem bär kostnaden eller ansvaret?
6. Vad får mottagaren av budskapet i utbyte mot att acceptera att ingå i detta ”vi”?

Ett ord som skapar sitt eget vi

Men ”tillsammans” beskriver inte nödvändigtvis en redan existerande gemenskap – ordet försöker ibland uppfinna gemenskapen genom själva yttrandet. I den meningen är det starkt performativt – det beskriver inte bara ett vi, utan skapar det. När ett företag, en myndighet eller ett parti säger ”tillsammans” erbjuder det dig att ta på dig en viss identitet: grattis, du har blivit en av oss; nu ska vi börja arbeta mot samma mål. Det är därför ordet är så förföriskt.

Det är också intressant att jämföra ”tillsammans” med äldre framtidsspråk. 1900-talets politiska retorik handlade oftast om framsteg och modernisering, utveckling och reformer. Det stora projektet låg i framtiden: vi skulle bygga det nya samhället.

Mycket av samtidens retorik handlar istället om att vi måste återvinna en förlorad förmåga att vara tillsammans. Det skapar en intressant undertext. Förr: gemenskap och sammanhållning. Nu: individualisering och fragmentering. Lösningen: tillsammans! Den berättelsen behöver aldrig uttalas högt. Ett enda ord räcker för att aktivera den.

Framtiden ligger bakom oss

När Coop, ditt försäkringsbolag, banken, eller ett politiskt parti säger ”Tillsammans skapar vi ett tryggare samhälle” arbetar budskapet faktiskt i tre tidsriktningar samtidigt. Det påminner bakåt om en föreställd tid då gemenskapen var starkare. Det konstruerar avsändaren och mottagaren som ett ”vi” i nuet, och det lovar oss att den förlorade gemenskapen kan återupprättas i framtiden. Konstruktion blir så kraftfull just eftersom den förenar nostalgi och framtidshopp genom löftet om medlemskap i en ny eller återupprättad gemenskap.

Den riktigt intressanta frågan är alltså inte bara vad ”tillsammans” betyder idag eller vem/vilka vi är tillsammans med, utan framför allt vad avsändaren kan vilja åstadkomma genom att få oss att tänka i termer av ett gemensamt vi? Kanske något som döljer maktförhållanden och intressekonflikter rentav? Eller helt enkelt något som innebär att det är du som kommer att få göra jobbet och betala notan till slut?

Vi får ju ständigt höra att det är vi tillsammans som ska rädda klimatet, öka tryggheten, hålla samman Sverige, få staden att leva och bygga framtiden. Men detta ”vi” delar inte automatiskt ut makt, resurser eller ansvar lika till alla. Tvärtom missbrukas det kollektiva språket ofta för att dölja att ansvar successivt flyttas nedåt: från institutioner till medborgaren, från producenter till konsumenten, från politiska beslutsfattare till den enskilda individen – alltså till dig och mig.

Tillsammans får du ta ansvaret

Tillsammansskapet blir därför en giftig förening av kollektivets språk och individualiseringens praktik. Det säger: ”Vi gör det tillsammans – därför får du ta ansvaret”.

I forskningen om nyliberal styrning definieras begreppet ”responsibilisering” just som överföring av det som tidigare varit ett gemensamt eller institutionellt ansvar till individen. Solidariteten frågar vad vi är skyldiga varandra. Tillsammansskapet säger att vi alla måste hjälpas åt – men tiger om vem som bestämmer, vem som arbetar och vem som betalar.

Den slutsatsen stämmer också väl med tesen som Andreas Magnusson driver i debattboken ”Kravsamhället: Hur allt blev ditt fel”, om hur det svenska samhället har blivit alltmer fixerat vid krav på att enskilda individer ska lösa samhällsproblemen själva. Bokens titel syftar på just en förskjutning av ansvar från samhälle till individ – ofta dessutom till människor som redan befinner sig i utsatta positioner.

Så avslöjar tillsammanskapet ändå till slut sin laddade kärna, och här kan den politiska filosofen Chantal Mouffe bidra med ett mycket precist begrepp. Enligt Mouffe uppstår det ett ”postpolitiskt” tillstånd då konflikter inte sker öppet utan döljs och osynliggörs. Eftersom tillsammansskapet omvandlar konflikter till neutralt samarbete redan i språket blir ”tillsammans” ett bedrägligt avpolitiserande ord som vi nog bör se noga upp med.

Det som först och främst borde vara en politisk fråga – vem får vad, vem bestämmer och vem betalar – framställs genom att åkalla tillsammanskapet som ett gemensamt, objektivt och tekniskt problem. Tillsammansskapet är alltså inte alls någon kollektivismens återkomst, utan ett försök att maskera ditt nya individuella ansvar som ett traditionellt gemensamt projekt. Tänk gärna på det nästa gång du blir inbjuden till ett tillsammansskap.

Tillbaka till republiken

På Place de la République står Marianne envist kvar på sin sockel med friheten, jämlikheten och broderskapet omkring sig, huggna i sten. Ingen av dem heter Tillsammans.

Det behövdes inte.

För de gamla republikanerna var gemenskap inte ett tillstånd som kunde manas fram med reklam och ordmagi, utan något som först måste ges ett politiskt innehåll där tydliga rättigheter och skyldigheter reglerade hur människor förhåller sig till varandra.

Hemma i Stockholm lyser ”Hometown” över Slussen och staden lovar återigen att vi tillsammans ska få den att röra sig, mötas och leva. Tillsammansskapets löfte låter mjukt och behagligt. Men det man redan är måste man, som sagt, inte skriva på väggen. Det riktigt äkta, etablerade ”vi:et” finns ju ofta inbyggt i vardagens osynliga självklarheter. Först när ett ”vi” inte längre är självklart uppstår behovet att ständigt tala om det. Och jag funderar fortfarande på vilka som egentligen är detta ”vi”?

Lars Ilshammar

Läsning:

• Zygmunt Bauman (2017): Retrotopia. Bristol, Polity Press. En av Baumans teser är att gemenskapen blir desto mer lockande som idé när den upplevs som förlorad eller hotad. Retrotopin innebär dessutom att hoppet riktas bakåt mot en idealiserad tryggare värld.
• Antonia Enache (2014): Similarities between Political and Commercial Advertising: the Slogan. Enache jämför politiska och kommersiella slogans och identifierar en återkommande retorisk figur där mottagaren erbjuds att bilda ett lag tillsammans med företaget eller politikern.
• Andreas Magnusson (2024): Kravsamhället: Hur allt blev ditt fel. Stockholm, Ordfront. Magnusson hävdar i den här alldeles för lite uppmärksammade debattboken att politikers vanligaste strategi har blivit att ställa krav – för att förskjuta uppmärksamheten från ojämlikhet, rasism – och inte minst från klassfrå
• Chantal Mouffe (2005): On the Political. London, Routledge. Mouffes är starkt kritisk mot ”tillsammans” som en form av avpolitisering av verkliga intressekonflikter. Hennes forskning kontrasterar konsensusidealet mot politikens ofrånkomliga konfliktmoment, som hon kallar ”antagonistisk pluralism”.
• Robert Putnam (2000): Bowling Alone. New York, Simon & Schuster. Putnam beskriver nedgången i föreningsliv, lokalt deltagande och socialt kapital som en förlust av vad forskare sammanfattar som ”civic togetherness”.
• Nicholas Rose (1999): Powers of freedom: refraiming political thought. Cambridge: Cambridge University press.Responsibilisering är ett av Roses nyckelbegrepp. Det beskriver hur staten i frihetens namn flyttar över ansvaret för välfärd, trygghet och riskhantering från det kollektiva till den enskilda individen.
• Ferdinand Tönnies (1887): Gemeinschaft und Gesellschaft. En klassisk urtext om gemeinschaft, den organiska, nära och traditionella gemenskapen – i kontrast till det moderna, kontraktsbaserade gesellschaft. Föreställningen om en förlorad äldre gemenskap ligger nära dagens diskussion om ”tillsammans”.