Från medieaktivist till kulturkrigssymbol

Analys Onsdag 2 september 2026 faller domen mot Jonatan Alfvén, åtalad för att upprepade gånger ha publicerat uppgifter om fem män som dömts för sexualbrott och sexualbrott mot barn. 

Arbetet har, enligt Alfvén själv, varit nödvändigt för att få till förändring. Men hur nödvändigt och framgångsrikt har det de facto varit? Vilken roll har han spelat politiskt? Och hur ser kopplingen egentligen ut mellan honom och Sverigedemokraterna? 

De uppgifter som Jonatan Alfvén publicerat och står åtalad för har innehållit namn, bild, bostadsort och grafiska skildringar av brotten de målsägande dömts för. Brottsrubriceringen är grovt förtal, som kan ge upp till två års fängelse. Inläggen har fått tusentals delningar och spridits i olika kanaler. Åklagaren menar att uthängningarna varit i syfte att skada och kränka de målsägande och att Alfvén ”har agerat domare, journalist och bödel på sociala medier.”

Alfvén själv hävdar att han bara delat offentliga uppgifter för att informera och ge brottsoffren upprättelse utifrån den större missionen att skydda kvinnor och barn.

Vidare framhåller han att arbetsmetoderna varit nödvändiga för att nå förändring. Enligt honom själv har arbetet lett till alltifrån lagförändringar till reviderade FN-konventioner. Men den största belöningen, menar han, är tacksamheten från alla kvinnor och barn.

Hans arbete har uppmärksammats av framför allt de kristna tidningarna Dagen och Världen idag och av alternativmedia, inte minst Riks, där han förefaller inneha rollen som både nyhetsobjekt och sakkunnig.

Sedan åtalet har Alfvén huvudsakligen fokuserat kampen på att skapa opinion för en ny förtalslagstiftning som ska göra det omöjligt att åtalas för det han gjort. På ett förtjänstfullt sätt har han bidragit till att plantera uppfattningen om att det i dag skulle vara kriminellt att sakligt varna förskolan eller närmaste grannar för en farlig dömd sexualbrottsling.

Rättegången för en dryg vecka sedan uppmärksammades av riksmedia och Sverigedemokraterna närvarade under den föreliggande manifestation. Där uttryckte Jimmie Åkesson och Henrik Vinge, ordförande i Justitieutskottet, sitt fulla stöd för Alfvén, kallade honom hjälte och sade att de vill se honom och alla andra som dömts på liknande grunder benådade.

Sammanfaller med Sverigedemokraterna

Alfvéns modus operandi är att plocka upp en aktuell fråga, vanligtvis kopplad till ett omtalat våldtäktsfall, som han skickligt omvandlar till en berättelse som väcker vrede hos följarna eller förstärker den som redan finns. Frågorna han driver står ofta redan högt på den politiska agendan, men framställs som försummade. När förändringen sedan kommer, exempelvis genom nya lagar, riktlinjer eller direktiv, tillskriver Alfvén den sin egen insats.

Översynen av förtalslagstiftningen är ett av flera sådana exempel.

Påfallande ofta sammanfaller dessutom Jonatan Alfvéns och Sverigedemokraternas opinionsbildning, både tidsmässigt och i sak.

Samordning eller ideologisk samsyn ska vara osagt. Men mönstret är svårt att ignorera. Ibland går det att följa hur Alfvéns formuleringar ordagrant återkommer hos likasinnade och hos Sverigedemokraterna. Den 18 februari 2021 gör han en matematisk beräkning av hovrättens dom för våldtäkt på barn och landar i Våldta spädbarn i Sverige = 1 veckas fängelse. Senare samma dag gör Patrik Sjöberg samma beräkning och upprepar Våldta spädbarn i Sverige = 1 veckas fängelse.

Påföljande vecka drar även Adam Marttinen (SD) samma slutsats när han i Interpellation 2020/21:526 om Mängdrabatt vid flerfaldig brottslighet skriver: ”Det är inte ovanligt att exempelvis en våldtäkt mot ett barn kan generera en veckas fängelse om man slår ut det flertal våldtäkter mot samma eller andra barn som stått under samma åtal”, ett påstående han upprepar i den efterföljande riksdagsdebatten 26 mars: ”en man får fyra års fängelse för 49 fall av våldtäkt mot barn och 153 fall av grovt sexuellt övergrepp. Det leder till fyra års fängelse, en veckas fängelse per grovt brott mot barn.”

Hypotesen att Alfvén, Sjöberg och Marttinen oberoende av varandra suttit bakom sina tangentbord och hamrat fram samma matematiska lösning kan förstås inte uteslutas. Eller så är det ett av flera exempel på när Alfvéns opinionsbildning tjänat Sverigedemokratisk politik.

Meya

Ett av de tydligaste exemplen på kretsloppet mellan Alfvén, alternativmedierna, radikalhögern, Sverigedemokraterna, och i det här fallet även regeringen, är fallet Meya, ”kronjuvelen” i Alfvéns cv. Återkommande använder han fallet som exempel på hur hans arbete förändrar världen, i detta fall en revidering av FN:s flyktingkonvention. Erfarenheten har i sin tur stärkt självförtroendet att påverka förtalslagstiftningen: ”Kan vi vara med och ”förändra FN-konventioner, då kan vi ju förändra en förtalslagstiftning.” [1]

Bakgrunden är följande: Hösten 2025 dömdes en man av hovrätten till tre års fängelse för en överfallsvåldtäkt på Meya. Fallet hade redan uppmärksammats året innan på grund av tingsrättens friande dom. Om inte Alfvén hade hittat en Flashbacktråd om att hovrättens dom inte ledde till utvisning på grund av gärningsmannens flyktingstatus, hade nyheten kanske stannat där. Den 15 oktober 2025 publicerade han följande inlägg på Facebook:

Meya blev överfallen och våldtagen – hovrätten vägrar utvisa förövaren då de inte anser att brottet var tillräckligt ”grovt”.

[…] XX dömdes förra månaden till tre års fängelse. Men någon utvisning blev det inte. Hovrätten ansåg nämligen inte att överfallsvåldtäkten var ett ”synnerligen grovt brott.” […]

Som en motkraft mot Sveriges offerfientliga domarkår, görs nu en insats. Genom den nystartade hjälporganisationen Barnens Vingar kommer Meya få hjälp. Hon och hennes omsorgsfulla pappa hade tänkt göra en resa den här hösten. Men livet har varit tufft och den blev inställd. Nu vill vi hjälpa dem att få sin resa och komma bort från mörkret som varit.

Nyheten om att gärningsmannen undslapp utvisning plockades upp av alternativa media, som Fria Tider, Riks och Samnytt och vandrade sedan vidare till det polska högernationalistiska kontot Visegrád 24 på X, vars inlägg delades av den MAGA-orienterade medieprofilen Megyn Kelly och hamnade i Elon Musks blickfång, som svarade ”Insane”, vilket Alfvén delade på Facebook.

Musks kommentar accelererade den internationella spridningen, som i sin tur gav nyheten ett brett genomslag i svenska medier, där både domen och det internationella genomslaget var nyheten.

Alfvén berättar hur han: ”tog reda på domen, såg en Flashbacktråd om att han inte hade utvisats […] kontaktade pappan och frågade om jag fick skriva om Meya […] och berätta den här delen för inga medier hade skrivit om det. […] Vi gjorde en hjälpinsats, köpte presentkort på nästan 40 000, skrev texten och han skickade en bild vi kunde använda. Bilden […] plockades upp av alternativmedia […] och gick sen viralt i hela världen, nådde folk som har koppling till Vita huset, nådde Elon Musk… […] så det är många mellanhänder men det måste börja nånstans.”[2]

Nyheten fick såväl svenskar som regeringen att rasa. ”Att de som döms för grova brott i Sverige inte ska tvingas att lämna landet, det är helt orimligt”, sa statsministern till Ekot. Lika upprörd var migrationsminister Johan Forsell, som berättade att han ”blev väldigt berörd som minister men också som förälder och medmänniska. Det här är en ung tjej som har fått utstå ett avskyvärt brott […] Att personen också får vara kvar i Sverige, det blir som en dubbel kränkning.”

”FN-offensiven”

Med Forssell i spetsen och med Meya som ett ansikte och ett konkret fall att mobilisera ärendet kring, begav sig regeringen till FN för att se till att ställa saker och ting till rätta. Den 6 februari 2026 tillkännagav Forssell och jämställdhetsminister Nina Larsson sin kommande FN-offensiv. Under rubriken Så ska fler utländska våldtäktsmän utvisas skriver de att regeringen tar ”initiativ till att få till en förändring av flyktingkonventionen så att utländska medborgare som dömts för grova sexualbrott kan utvisas – även om de är flyktingar […]. Flyktingkonventionen […] kräver att brottet är synnerligen grovt för att en utvisning ska kunna ske. Nuvarande styrdokument från UNHCR om hur flyktingkonventionen ska tolkas pekar på att våldtäkt kan utgöra ett sådant synnerligen grovt brott men att varje enskilt fall måste prövas utifrån sina individuella omständigheter. Vi vill förändra detta.”

Sista meningarna är viktiga eftersom de visar regeringens egentliga ärende: att våldtäkt alltid ska bedömas som ett synnerligen grovt brott, eller particularly serious crime, som är den internationella termen, och därmed kunna ligga till grund för utvisning, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Inte bara att våldtäkt kan bedömas som det.

Annorlunda uttryckt ville regeringen underlätta utvisning efter våldtäkt genom att göra själva brottsrubriceringen våldtäkttillräcklig, utan den individuella bedömningen av brottets allvar, som gör beslutet mer rättssäkert.

Några dagar senare avvisade UNHCR regeringens problemformulering: flyktingkonventionen hindrar inte utvisning efter våldtäkt, men omständigheterna ska bedömas i varje enskilt fall och brottet ska klassificeras ”i enlighet med det svenska rättssystemet, med beaktande av internationell rätt och praxis.”

UNHCR:s svar kan knappast ha kommit som en nyhet för Tidöpartierna. Åtminstone Sverigedemokraterna hade länge varit väl medvetna om den juridiska knuten: Sverige är bundet av EU-rätten, som i sin tur bygger på flyktingkonventionen. I exempelvis motionen Straffrättsliga frågor från 2021 skriver Adam Marttinen med flera:

”För närvarande är Sverige bundet av vissa åtaganden inom EU-rätten och vissa andra instrument, vilket gör det omöjligt att utvisa även synnerligen grova våldsbrotts­lingar ifall de riskerar hot mot liv eller frihet i hemlandet. Regeringen bör därför arbeta aktivt för att Sverige återigen skall få självbestämmande över denna fråga och fullt ut kunna implementera flyktingkonventionens bestämmelser genom att alltid kunna utvisa utlänningar som begår synnerligen grova brott.”

Rättsläget beskrivs också i regeringens proposition Skärpta regler om utvisning på grund av brott, som lades fram i april 2026, parallellt med FN-offensiven. Där upprepas i princip det Marttinen med flera redan konstaterat: Sverige lyder under EU-rätten och EU-domstolen som kräver att frågan om ett brott är particularly serious ska avgöras  utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Sverige kan därför inte på egen hand bestämma att våldtäkt alltid når den tröskeln. Och det var just den begränsningen som SD länge velat upphäva avseende alla grova brott.

FN-offensiven från regeringens sida handlade alltså inte om att ändra flyktingkonventionen så att det ska bli möjligt att utvisa flyktingar som dömts för våldtäkt. Den möjligheten fanns redan. Syftet var att undanröja kravet på den individuella bedömning som EU-rätten binder Sverige till och som också följer av UNHCR:s riktlinjer för hur flyktingkonventionen ska tillämpas.

Men någon ändring av vare sig flyktingkonventionen eller UNCHR:s riktlinjer blev det inte. Resultatet av regeringens initiativ blev i stället vad regeringen själv beskriver som ett ”betydelsefullt förtydligande” av våldtäkt som exempel på ettparticularly serious crime.[3]

Trots detta var rubrikerna i riksmedia att Sveriges regering fått FN att ändra sina riktlinjer.[4]

Alfvéns bidrag till den nationella och internationella uppmärksamheten ska inte underskattas. Men den politiska riktningen var utstakad långt innan hans inlägg. Sverigedemokraterna hade krävt fler utvisningar på grund av grova brott sedan 2010. Med tiden fick den hårdare linjen bredare stöd i riksdagen och skrevs sedan in i Tidöavtalet.

Alfvéns politiska bidrag var att han gav regeringen möjlighet att humanisera Tidöpolitiken och iscensätta politisk handlingskraft i respons på en konkret händelse. I gengäld kunde Alfvén omvandla regeringens utsaga om genomslaget för sin FN-offensiv till en resurs i det egna varumärkesbygget och ge fallet legitimitet för sina uthängningar av sexualförbrytare.

Däremellan hade alternativmedier och högerradikala krafter hjälpt till att ge fallet den spridning som krävdes för att nyheten skulle bli viral.

Man får varna en granne

Vad gäller förtalslagstiftningen upprepas ett liknande mönster. Korståget verkar haft sin startpunkt den 22 januari 2026 på Facebook, där Alfvén skriver: ”Sveriges regering har nu gått ut med att man vill fängsla de som avslöjar pedofiler och våldtäktsmän. Lagen ska klubbas igenom till sommaren och den kommer slå hårt mot utsatta kvinnor och barn. Att politikerna vill införa obligatoriskt fängelse för ’grovt förtal’, vore fullständigt förödande för hela vår kamp!”

Lagen som Alfvén åsyftar är den lagrådsremiss om omfattande straffskärpningar som regeringen nyligen hade lämnat till Lagrådet. Där föreslogs bland annat att böter skulle tas bort ur straffskalan för grovt förtal, så att fängelse blev minimistraff.[5]

Alfvéns utspel är märkligt.

Nio dagar innan, den 13 januari 2026, hade Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson backat på just det förslaget i lagrådsremissen och aviserat att de vill göra det möjligt att ”varna sina grannar för en dömd pedofil […] utan att dömas för förtal. Vi vill därför att lagstiftningen för vad som är förtal ses över och korrigeras.”

Kursändringen sammanföll med det aktuella och uppmärksammade Rönningefallet, ett fall som rymde en närmast osannolik koncentration av politiskt och medialt sprängstoff: mord, pedofili, transfrågan, straff och närsamhällets rätt att varna för dömda sexualförbrytare: en inramning som tycks gjord för att mata samma sensationshunger som göder såväl true crime-industrin som Alfvéns publicistiska verksamhet.

En ung kvinna hade mördats brutalt och Vilma Andersson satt häktad misstänkt för mordet. I början av januari rapporterade Expressen om en man som 2023 dömts för förtal efter att i en sluten Facebookgrupp delat en bild på en varningspamflett om Andersson som cirkulerade i området. Mannen skrev: ”Vet inte vem som ligger bakom detta men bra jobbat! Låg i min brevlåda!” På pamfletten pekades Andersson med bild ut som en ”dömd pedofil” som ”fantiserar om mord och att kidnappa barn”. Omgivningen uppmanades: ”Lär er känna igen detta ansikte. Ta inga risker.” Enligt Expressen konstaterade tingsrätten att pamflettens kommentarer var ägnade att ”peka ut och misskreditera” Andersson och betonade allvaret i att peka ut någon som pedofil.

De konkreta formerna för varningen tycks sedan ha försvunnit ur diskussionen och kondenserats till den betydligt mer vardagliga och intuitivt försvarbara handlingen ”varna sina grannar”. Av Expressens återgivning framgår att domen snarare tycks ha handlat om hur varningen gjordes än om varningen i sig. Men det är alltså tillåtet att prata med sina grannar. Men det kan vara förtal beroende på vad som sägs och om varningen sprids vitt och brett i sociala medier.

Kanske var ministrarnas utspel också tajmat med förtalsrättegången mot Dumpen, vilket yttrandefrihetsexperten Nils Funcke lyfter som en hypotes i Advokaten: ”Det moderata utspelet den 13 januari i år […] var vältajmat. Sex dagar senare skulle rättegången mot pedofiljagarsajten Dumpen för grovt förtal hållas.”

Möjligheten att Alfvén missade Kristerssons och Svantessons artikel, trots att nyheten plockades upp av Aftonbladet och Omni, ska förstås inte uteslutas. För han var inte ensam. Den 20 januari, det vill säga två dagar innan Alfvéns utspel och en vecka efter Kristerssons och Svantessons, skrev Samnytt: ”Regeringen vill skärpa minimistraffet för grovt förtal från böter till fängelse. Det framgår av en lagrådsremiss som lämnades in förra veckan. Därmed kan privatpersoner som varnar för pedofiler och kvinnor som berättar om de män som våldtagit dem straffas hårdare än i dag.”

Påföljande dag, 21 januari, följdes ”nyheten” upp av Kent Ekeroth i en ledartext i samma tidning. ”Sverige har redan i dag en förtalslagstiftning som är rättsosäker, oförutsebar och politiserad. Den används inte sällan som ett maktmedel för att tysta journalister, opinionsbildare och samhällskritiker – särskilt sådana som utmanar vänsterns tolkningsföreträde. Mot den bakgrunden är det närmast obegripligt att Tidöregeringen, och inte minst SD, nu föreslår att straffskalan för grovt förtal ska ändras till enbart fängelse, upp till två år.

Den 27 januari, 15 dagar efter att Kristersson och Svantesson redan aviserat att de vill backa, tog Samnytt åt sig äran av deras vändning: ”Efter Samnytts artiklar: Statsministern vill se reform av förtalslagen.”

Den 17 februari meddelade samtliga Tidöpartier att de kommit överens om inte gå vidare med skärpningen av minimistraffet för grovt förtal i lagrådsremissen, utan se över ”i vilken mån man ska få sprida uppgifter som framkommer av domar för att varna sin omgivning för personer som dömts för allvarlig brottslighet så som sexualbrott mot barn.”

Samma dag tackade Alfvén ”politikerna som lyssnat in opinionen och alla eldsjälar som gjort förändringen möjlig” och beskrev vändningen som ett resultat av opinionens tryck: ”Vi tog strid mot detta vansinniga förslag och skapade opinion emot det. Internet exploderade och politikerna pressades.”[6]

Det Alfvén, Samnytt och deras ”folkrörelse” möjligtvis kan ta åt sig äran för är om deras arbete bidrog till att ena en eventuell splittrad Tidökoallition. För statsministern och finansministern hade de med sig innan de drog i gång.

Benådning blir vallöfte

Den 30 juni väckte Alfvén liv i frågan och uppmanade till upprop om en ny förtalslagstiftning, trots att han visste att en översyn är på gång. ”Sverige måste sluta skydda dömda pedofiler. Det måste bli lagligt att få säga sanningen – ingen ska behöva riskera fängelse för att ha delat offentliga handlingar. Skriv under för en ny förtalslagstiftning, länk finns i BIO.”

Under sommaren fortsatte han driva opinion mot en ny förtalslagstiftning och repostade inlägg om de målsägande som stämt honom.

Den 12 aug skrev han ett upprört inlägg om att Kristersson inte gjort sig anträffbar för att ta emot namninsamlingen: ”DETTA ÄR HELT OACCEPTABELT! STATSMINISTERN NOBBAR NAMNINSAMLINGEN! ❌

Skam den som ger sig. För den 17 augusti, samma dag som regeringen tillsatte grundlagskommittén som ska ge förslag på ändringar i förtalslagstiftningen, överlämnade Alfvén och hans fru namninsamlingen. Mötet dokumenteras av Alfvén, Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer på sina sociala medier. Alfvén skriver: ”Moderaterna har nu […] tillsatt en kommitté som ska se över Sveriges offerfientliga förtalslagstiftning […] Tack till Moderaterna som lyssnat på vår opinion. Vi är en folkrörelse. Tillsammans kan vi förändra! /Jonatan & Michaela”

Alfvéns särintresse av att påverka utredningsdirektiven är knappast svårbegripligt. Av ”en slump” tycks hans och Sverigedemokraternas intressen också sammanfalla i frågan om hur långt förändringen bör gå. I Expressen den 28 augusti gör SD benådningen till ett vallöfte och framhåller sig som det parti som ”drivit på en förändring av förtalslagstiftningen” för att stärka ”möjligheten att varna för personer som dömts för allvarliga sexualbrott”. Men partiet ”vill gå steget längre […] Vi vill att personer som dömts för förtal efter att på välgrundade uppgifter ha varnat för pedofiler och andra farliga brottslingar ska benådas av regeringen. Vid en fällande dom mot Jonatan Alfvén kommer vi att verka för att en kommande blågul regering benådar honom […] och andra som har straffats för att ha försökt varna och skydda mot pedofiler och våldtäktsmän.”

Benådningen blir ett retoriskt verktyg för Sverigedemokraterna att markera sin ståndpunkt utan att behöva gå emot regeringen i sak. Vid sidan av den nationalistiska inramningen, där en kommande regering med SD inte bara är borgerlig utan även ”blågul”, är det principiellt intressanta i texten att SD lanserar benådning som ett politiskt verktyg för personer som inte bara varnar för sexualförbrytare utan även för ”andra farliga brottslingar”. Vilka dessa är, vem som ska avgöra att de är farliga och vilka former av privata varningar och uthängningar som ska anses skyddsvärda lämnas öppet. Resonemanget förskjuter gränsen mellan statens monopol på rättsliga sanktioner och medborgarnas egen övervakning av varandra. Det är en logik som för tankarna till övervakningssamhället som vanligtvis förknippas med totalitära och auktoritära stater.

SD-megafon

Om Sverigedemokraternas utspel om benådning blev en riksnyhet den 17 augusti 2026, hade Alfvén ruvat på den ett tag. Offentliggörandet var inte början på benådningshistorien utan kulmen på en månads dramaturgisk uppladdning.

I podden Dialogiskt (16 juli) berättar Alfvén om ett riksdagsparti som vill göra något historiskt: ”Jonatan, vi vill se dig benådad […]. Vi vill pressa regeringen att benåda dig så oavsett om du döms så ska du gå fri från alla dina brott […]. Så det finns ju vissa krafter här som är positiva, även politiska krafter.”

I podden Dansa med Vargar, som publicerades två veckor senare, den 31 juli, avslöjar Alfvén lite mer detaljer kring det politiska partiet och benådningen: ”Ett av Sveriges tre största partier […] var väldigt måna om att höra om rättegången. Den som jag träffade, det var ju flera, men huvudpersonen är ett av deras toppnamn, inte partiledaren men kanske den kommande […] jättetrevlig kille, han sa så här: om du döms för brotten då kommer vi göra vårt bästa för att vi ska gå in och se till att regeringen ska benåda dig […]. Vore det inte häftigt! […] Vilken käftsmäll mot de här pedofilerna (skratt).”

Löftet om benådning är förstås signalpolitik. Under 2020–2024 beviljade regeringen nåd i sammanlagt elva fall av 491 inkomna ansökningar. Enligt regeringsformen är nåd förbehållet undantagssituationer och ska prövas individuellt i varje enskilt fall. Nåd kan bara avse en påföljd som ännu inte är helt verkställd och omfattar inte skadestånd som den dömde ska betala.[7] Personer som redan avtjänat sitt straff eller enbart dömts till villkorlig dom och skadestånd kan med andra ord inte benådas, eftersom det inte finns någon påföljd som de kan befrias från. Och benådning är inte samma som att frias från det brott du dömts för.

Sverigedemokraternas benådningsretorik måste förstås i ett större politiskt sammanhang. Under Trumps presidentskap har benådningen fått en ny laddning som juridiskt instrument och politisk symbolhandling. Dramaturgin kring benådningen av dem som stormade Kapitolium och utfästelsen att benåda Alfvén och andra som dömts för förtal på liknande grunder följer samma struktur: ”folket” trotsar systemet genom lagöverträdelser, den starka ledaren griper in, verkställer ”folkviljan”, underminerar rättsstaten, stärker sin egen maktfullkomlighet och försvagar den konstitutionella demokratin.

För Sverigedemokraterna, som framgångsrikt byggt sitt politiska varumärke på att kapitalisera på social frustration och ställa sig i opposition mot etablissemanget, var möjligheten att axla den här rollen antagligen alltför frestande för att låta bli, särskilt som Alfvéns aktivism visat sig tjäna partiet förr.

Möjligen bidrog löftet om benådning till att Alfvén skruvade upp tonläget under sommaren. Uppmärksamheten och stödet som följde kan i sin tur ha förstärkt det momentum han återkommande beskriver kring sin kamp, i en självförstärkande rörelse där den växande hjälterollen också måste fortsätta fyllas med innehåll.

Lovar benådning

Oavsett hur relationen mellan Alfvén och Sverigedemokraterna är organiserad, har SD i Alfvén hittat en närmast idealisk megafon för sin politik: en vit, frikyrklig och partipolitiskt obunden nybliven pappa och äkta make som vigt sitt liv åt att rädda barn och kvinnor undan prostitution, sexuella övergrepp och våld. Han kan spä på misstro, rädsla och äckel hos medborgarna och samtidigt tvätta Sverigedemokraternas politik genom att klä den i ett moraliskt språk om barn, kvinnor, offer och rättvisa.

Alfvén är inte bara en konsument av den högerradikala miljön, han är också producent. Förutom de egna publiceringarna intervjuas han av Riks, som också använder hans historier och tillskriver honom auktoritet. Sverigedemokraterna använder hans fall rättspolitiskt och Alfvén använder sedan det politiska stödet som belägg för sitt politiska inflytande.

I det här kretsloppet både tillför och återimporterar de varandras berättelser. I exempelvis ett långt inslag i Riks några dagar efter rättegången, intervjuas Alfvén av Christian Petersen, Sveriges kanske största medieaktivist vid sidan av Nick Alinia, i något som mer liknar ett samtal mellan två förtrogna som för en tredje part berättar om en gemensam upplevelse. De skrattar, fyller i varandras berättelser, utbyter menande blickar och berömmer varandras insatser under rättegången. Att även Moderaterna drar nytta av Alfvéns symboliska kapital och opinionsbildning i just de här frågorna visar hur nära partiets politik har kommit Sverigedemokraternas i de här frågorna.

Att Åkesson personligen dyker upp vid rättegången och lovar benådning kan vara ögonblicket då Alfvén gick från medieaktivist till kulturkrigssymbol, ett slags Sveriges Charlie Kirk.

Döms Alfvén kan den martyrroll han själv varit högst delaktig i att bygga fullbordas. Och även om någon benådning aldrig blir verklighet räcker löftet långt som symbolisk markör.

Eva Lundgren

[1] 8. Jonatan Alfvén: Åtalad för att ha sagt sanningen – UTOPIA | Lyssna här | Poddtoppen.se

[2]  #86 – Not all heroes wear capes – Jonatan Alfvén, kampen mot pedofilerna, våldtäktsmännen och förtalslagen – Dansa med vargar | Lyssna här | Poddtoppen.se

[3] Klarare regler från UNHCR för att kunna utvisa dömda för våldtäkt – Regeringen.se

[4] Se t.ex. Forssell: FN ändrar riktlinjer efter våldtäktsdom och Efter uppmärksammade våldtäkten mot Meya – FN ändrar sina riktlinjer

[5] Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor – Regeringen.se

[6] https://www.instagram.com/p/DU2k2hxCG1S/?utm_source=ig_web_copy_link&igsi=MzRlODBiNWFlZA==

[7] Nåd i brottmål – Regeringen.se