Vi är inte klara med kommunismen på länge än

Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om kommunismen – i litteraturen och verkligheten. 

Det var på den tiden när Arena flyttade till Drottninggatan 83, närmare bestämt för trettio år sedan. En dag hittade vi en stor och tung anslagstavla i en container utanför porten, som visade sig vara ett arkeologiskt fynd från det röda 1968.

För yngre läsare vill jag inflika att anslagstavlor ofta användes före digitaliseringen för skriftliga meddelanden om möten och evenemang.

Varifrån den där anslagstavlan kom vet jag inte. Den var av trä och vackert snidad, färglagd med blommor och blad som slingrade sig runt ramen, och på överkanten fanns ett inristat Mao Zedong-citat ”Det är rätt att göra uppror”. Dessa ord myntade den store rorsmannen under den kinesiska kulturrevolutionen i slutet av 1960-talet. En av Arenaredaktörerna tyckte att den borde räddas till eftervärlden och den släpades upp till våra lokaler. Men vad skulle vi göra med den? Ville vi verkligen hänga upp den? Gick det överhuvudtaget att fästa denna tunga pjäs på någon av väggarna? Och var skulle den få plats?

Strindbergs sista bostad

Vi hade precis flyttat in till city från frilansgruppen ”Intervista” på Södermalm. Men nu befann vi oss i ett annat historiskt sammanhang. I gårdshuset hade poeten Sonja Åkesson en gång bott och skrivit: ”Jag lever ett lugnt liv/ på Drottninggatan 83a på dagarna/ snyter ungar och putsar golv/ och kopparpottor/ och kokar rotmos och pölsa.” En feministisk replik till Lawrence Ferlinghettis: ”I am leading a quiet life / in Mike’s Place every day / watching the champs / of the Dante Billiard Parlor.”

Liberala Afton-tidningen hade haft sina redaktionslokaler på 83:an. Helge Cohn skrev i sina minnen att huset på Drottninggatan 83 var en ”samlingsplats för unga radikaler och radikalt betonade kulturpersonligheter”. Med namn som Richard Berg, Ellen Key, Erik Hedén, Hjalmar Öhrvall, Carl Lindhagen och inte minst August Strindberg. Hans sista bostad var ju i Blå tornet på 85:an. Frilansgruppen vi bildade fick namnet Blå Kontoret. Senare skulle LO köpa huset och inhyste under en period Byggnadsarbetareförbundets förbundskontor.

Inte långt från Drottninggatan 83 låg Kårhuset, som studenterna ”ockuperade” – sitt eget hus – 1968. Aktionen upplöstes om inte i god så i varje fall i organiserad ordning. Men någon passade på att måla ”Det är rätt att göra uppror” på kårhusets fasad. Trots att den målats över syntes texten länge när väggen fuktades under regniga dagar, något jag själv bevittnade under promenaderna hem till Sibirien.

Och nu hade vi fått en kvarlämning från 1968 på halsen, från den korta maoistiska eran i svensk politik. Det var väl något med den där uppmaningen som skavde. Vi var nog radikala, men uppror? Kommunism var aldrig vår grej. Kommunismen hade vid det här laget (1996) gått hädan. Sovjet var upplöst. Medan Kina var på väg att bli ett statskommunistiskt ekonomiskt mirakel under kommunistpartiets enväldiga kontroll.

Och anslagstavlan? Vi bestämde oss för att inte behålla den, men gjorde ett försök att intressera några museer, dock utan framgång. Den förpassades tillbaka till den där containern. Vem eller vilka som gjorde den är höljt i dunkel. Var det någon som bott i huset eller i kvarteren? Kan det ha varit ett maoistiskt kollektiv, rentav en cell i den ökända Rebellrörelsen? Eller någon front-organisation som sedan upplöstes och förpassades till den stora glömska som lägger historien till rätta?

Skarprättare mot högeravvikare

Nu har det gått ytterligare trettio år och jag kommer osökt att tänka på den där anslagstavlan, nu när Rebellrörelsen åter är på tapeten. Sommaren 1968 formades i Stockholm och Uppsala små celler som avskilde sig från omvärlden och levde för sig själva. De var förstås inspirerade av den kinesiska kulturrevolutionens ”Rödgardister”, unga aktivister som agerade skarprättare mot högeravvikare och ”kapitalistfarare”.

På samma sätt ville rebellerna skapa rättning i de maoistiska leden här i Sverige, i KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) och Clarté, vars medlemmar hellre, menade rebellerna, pratade om revolution är gjorde revolution. Metoden var att bilda celler och skola och härda fram sanna revolutionärer.

Den västerländska arbetarklassen var mutad av konsumism. Den revolutionära glöden fanns i den tredje världen. Men en revolutionär förtrupp kunde frammana en revolutionär konfrontation även i välfärdens och demokratins Sverige.

Så gick tankegångarna. Därav de hårda kraven på sammanhållning och asketism. Flera av de här mekanismerna kan förstås uppstå också i andra sekter, såväl politiska som religiösa. Eller för den delen i vanligt förekommande gruppdynamik i föreningar, företag och sammanslutningar och behöver förstås inte slå över i gruppförtryck. Men Rebellrörelsen tog detta ett steg längre med 1968 års revolutionära våg som utlösande och inspirerande fond.

Rebellrörelsen dansade bara en sommar och upplöstes lika fort som den uppstått. Den har förstås blivit föremål för åtskilliga reportage och artiklar under årens lopp. Redan 1971 kom Torbjörn Säfves bok ”Rebellerna i Sverige. Dokumentation, kritik, vision” på ärevördiga Författarförlaget. I höst kommer Johan Erlandssons ”Mao-sekten. Rebellrörelsen i Sverige”. I Lukas Moodyssons roman ”Rebellerna” från i våras får en fiktiv (?) medlem i Rebellrörelsen berätta sin historia, det yttre händelseförloppet stämmer överens med de verkliga händelserna. Moodysson har en unik sensibilitet för människors ljusa och mörka sidor, och spänningen mellan det vardagliga och himlastormande. Det är de enskilda människorna som träder fram, snarare än de storvulna proklamationerna. Jag tänker förstås på filmerna ”Tillsammans” och ”Tillsammans 99” där han skildrade ett vänsterkollektivs inre liv. De var gjorda med värme, humor och medkänsla, och omsorg om de enskilda livsödena. Moodysson skulle förresten nog för egen del inte kunna inordna sig i ett kollektiv.

På tragikens brant

”Rebellerna” har ett sorgligare stråk. Berättarrösten halkar in i Rebellrörelsen av en tillfällighet (via en pojkvän som var med) men blir, som nyfrälsta ofta tenderar att bli, den mest övertygade och hårdföra i den revolutionära cellen.

Men hennes senare liv blir inte någon dans på rosor, hon tycks leva med och har formats av minnena från den där sommaren med rebellerna. Boken är fylld av träffsäkra iakttagelser och självinsikter. Till sist utbildar hon sig till psykolog och konstaterar att hon har en förmåga att förstå och kunna se och läsa sina ”patienter”:

”Så var det 1968 också. Jag kunde se rakt in i mina kamraters själar, men jag kunde inte se in i mig egen.”  Smärtpunkterna är starka. Hennes pojkvän hoppar av och flyttar ut ur kollektivboendet, men hon väljer rebellerna före kärleken. Hon gör ett försök att få honom tillbaka och söker upp honom: ”I mina drömmar. I mina fantasier, nu nästan sextiotvå år senare, står jag i den dörren igen. Tobias öppnar.” Men den dörren stänger hon.

Rebellerna balanserade på tragikens brant. Det fysiska våldet låg nära till hands. Men det gick aldrig så långt. Sverige fick aldrig någon vänsterterrorism, det var i huvudsak fråga om traditionellt folkrörelsearbete om än i kommunistisk skrud. Men berättarrösten vidgår att ”rebellerna var de enda som var beredda att kämpa för revolutionen med vapen i händerna”.

”Jag önskar att vi hade använt mer våld, men att vi hade riktat det åt rätt håll, vi borde ha tänt eld på ett varuhus, vi borde ha arbetat inte enbart för en revolution som skulle komma långt in i framtiden, vi borde ha arbetat mer för att förändra situationen där och då.”

Hon tänker på RAF ibland, att hon ”hade kunnat vara en av dem”, och citerar Ulrike Meinhof: ”Den väpnade kampen är den lilla motorn som drar igång den stora motorn.” Det kanske hade varit nästa steg om Rebellrörelsen hade överlevt i någon form?

Berättaren avsvär sig inte de revolutionära ambitionerna. Det är inte någon ljummen mittendemokrat som talar. Men bokens röst är inte heller okritisk till vänsterrörelsen och dess irrgångar. Vilket gör den mer intressant och komplex: ”Jag vet att Mao hade rätt, inget nytt kan byggas om inte det gamla först rivs ner, men det är inte sant, det är fel, det är inte fel men det gäller inte allt. Gamla fina hus ska renoveras, inte rivas. Jag hatar socialdemokraterna.”

Efter ett långt arbetsliv som psykolog har berättaren kommit till insikt om att det mörka finns i oss alla, och att det ”bara är tunt papper mellan ondskan och alla våra goda tankar och gärningar, mellan vår vilja att förstöra och vår vilja att bygga något nytt som är fint och rättvist för alla människor.”

Är det en åldrad och ärrad revolutionär som talar, eller författaren själv?

Kommunistiskt arv i två böcker

I sin förra bok ”Stalin på Östermalm” dissekerade Martin Jonols sin uppväxt i en känd och framträdande vänsterfamilj på Östermalm. I centrum stod hans morfar Gustav Johansson, en Moskvatrogen stalinist och ledande i kommunistpartiet under flera decennier. Han var långvarig riksdagsledamot och chefredaktör för Ny Dag. Ända tills CH Hermansson tog över först Ny Dag och sedan partiledarposten och började agera mer självständigt utan att bryta med kommunismen eller Moskva.

Gustav Johansson kom från ”enkla förhållanden” som det lite nedlåtande brukar heta. Arbetaren Gustav var med om en imponerande politisk resa, men också en rätt ovanlig klassresa för en rättrogen stalinist. Han inledde sin bana i Socialdemokraterna, men valde vänstern och kommunisterna efter 1917. Äktenskapet med Eva Palmær blev en inträdesbiljett till Östermalm och ett annat slags liv. Där levde han i en stor och fin våning – med tjänstefolk. Gustav Johansson var agitator och ledamot av andra kammaren, men alltså också redaktör och författare. Och han skrev revytexter till både Karl Gerhard och Ernst Rolf.

Den förra boken kom på vänsterförlaget ”Verbal förlag”. Den nya boken ”Samtida bekännelser” har getts ut av Timbro förlag. I den senare brottas författaren med att högern nu börjar intressera sig för hans skriverier. Han visar själv viss sympati för högerns kritik av skjutningar och utanförskap. Jonols har ett långt liv i kultursektorn bakom sig, men påstår nu att svenska kulturarbetare underordnar sig vad ”politiker eller den politiskt korrekta offentliga smaken fordrar”. Han kanske själv kan bära vittnesmål därom. För kommunismen gick i arv från paret Johansson-Palmær till Jonols morbröder Ola och Carsten Palmær.

Carsten Palmær är journalist och skrev många av Fria Proteaterns mest kända nummer. Ola översatte ”Befria Södern” till svenska. Jonols nämner för övrigt att en av hans morbröder var aktiv i Rebellrörelsen. Och arvet överfördes vidare till Martin själv, som tidigt blev medlem i SKP:s (tidigare KFML) ungdomsförbund Röd Ungdom. Detta tunga kommunistiska arv har han nu bearbetat i två böcker. Han är rolig och träffsäker, om än en smula spretig. Men ibland lite för intim för min smak. Informationen om att Gustav Johansson hade haft sex strax före sin bortgång är mer pikant än relevant. För att bara ta ett exempel.

Total avsaknad av konflikträdsla

Men Jonols känner sig inte hemma i dagens vänster och inte i den gamla heller, han konstaterar man får ”hitta de verkligt djärva vildhjärnorna någon annanstans”. Det vill säga på högerkanten. Han ser nu radikalkonservativa drag hos Gustav Johansson. Ultima Thule, bandet som många nu ledande sverigedemokrater lyssnade på och formades av, ”lånade” några rader från Gustav Johanssons ”Sång till hemlandet”, som i sin tur är inspirerad av en sovjetisk sång från Stalintiden. Ultima Thules låt fick namnet ”Kring Sveriges Fana”. Samma nationalism här som där? Jonols är chockad ”av likheter mellan min morfars oborstade framtoning och några av de ledande sverigedemokraterna. Politiskt är de långt ifrån varandra, men de förenas av en till synes total avsaknad av konflikträdsla”.

Jonols leker med det envisa (men oftast avvisade) ryktet att det var Gustav Johansson som skrev texten till Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”. Med tanke på att Gustav Johansson (enligt Jonols) ledde den Moskvastyrda kommunistiska internationalens illegala arbete i Sverige, får de här spekulationerna en särskild laddning. I Karl Gerhards sång är det Hitlertyskland som tar sig in i landet medelst den trojanska hästen. I så fall, var texten ett uttryck för ett slags förträngning och lek med hemligheter och förräderi? Kanske ett ärende som lämpar sig för politisk psykoanalys. Eller för en John le Carré-roman. Kanske beror allt på en sammanblandning. Gustav Johansson skrev nämligen en kuplett till Trojamelodin, men riktad mot USA och Marshallhjälpen efter kriget, som Ny Dag och kommunisterna förstås motsatte sig. Något som omnämns i Snedtänkts avsnitt om ”Salongsbolsjeviken Karl Gerhard”.

Gustav Johanssons hustru Eva Palmær figurerar för övrigt också i en annan Timbrobok, Magnus Utviks ”Stoppa Sovjetimperialismen. Hur borgerliga aktivister utmanade världens mäktigaste totalitära stat”. Magnus Utvik har själv en bakgrund i den lilla pro-albanienvänstern (!) och senare i VPK. Men det var längesedan. I flera böcker har han kritiskt analyserat Vänsterpartiets historia och inte minst brist på en genomgripande självrannsakan.

Eva Palmær var ordförande i ”Förbundet Sverige-Sovjetunionen” (egentligen ”Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen”). Som för övrigt spelade en viktig roll när Sovjetdagarna genomfördes på Skansen 1979, som inleder boken. Programmet innefattade sång och dans med sovjetiska grupper, rysk underhållning för barn. Det var en stor utställning vid Skansens huvudingång. Sovjetiska föreläsare och författare höll föredrag om sovjetisk arbetarhistoria. Det fanns ryska dockor och träskedar att köpa på Bollnästorget och sovjetisk mat på Stora gungans krog. Skrattet fastnar i halsen när man konfronteras med den här historien berättad långt senare.

Men ”Östeuropeiska Solidaritetskommittén” (ÖESK) ordnade en demonstration på Skansen mot hela arrangemanget. Vilket ledde till konfrontationer med svensk polis och KGB-agenter på plats.

Sveriges relation till Sovjet var komplex

Magnus Utvik berättar nu den bortglömda historien om ÖESK, mestadels bestående av liberaler som i hög grad var knutna till Folkpartiet. Men det var sannerligen ingen stor rörelse, dess numerär försumbar. Till skillnad från exempelvis antiapartheidrörelsen och FNL-grupperna, som hade ett brett folkligt stöd. Man kan invända att de förstås inte var ensamma om att stödja oppositionen i Östeuropa, vilket också framgår av boken och några av de mötes- och demonstrationsaffischer boken återpublicerar. Men ÖESK drev den mest kompromisslösa och aktivistiska linjen, utifrån en liberal hemvist.

Kulturdagarna på Skansen sticker förstås ut. De reser frågan om hur vi i Sverige låg lågt i kritiken mot supermakten på andra sidan Östersjön men kunde vara mer explicita när det kom till diktaturer i tredje världen. Den bistra sanningen är väl att Sveriges relation till Sovjet var komplex. Det fanns inte minst en inrikespolitisk och utrikespolitisk sida av saken.

I politiken fanns en brett omfattad antikommunistisk överideologi. Kommunistpartiet var litet och isolerat, uteslutet från utrikesutskottet på grund av sitt beroende av Moskva. De bekämpades i de fackliga organisationerna, delar av arbetarklassen hade kommunistiska sympatier och kommunistiska bastioner i vissa fackliga organisationer. I praktiken sorterades kommunisterna ut från många arbetsplatser, i ett tyst samförstånd mellan arbetarrörelsen och arbetsgivarna.

Allt detta har senare kommit att granskas med en kritisk lupp. Inte minst efter 1968. Isoleringen av kommunisterna kan säkert ha inneburit att relationerna med kommunistländerna fick en stor betydelse för partiet och kan ha förstärkt partiets utanförskap och sekterism. Östländerna däremot bjöd på middagar på sina ambassader i fina salar, med god mat och dyra viner. Där var Gustav Johansson och Eva Palmær flitiga gäster. Ledande kommunister kunde göra studiebesök på andra sidan järnridån, ofta något som närmast kan liknas vid ett officiellt statsbesök. Vid kulturdagarna på Skansen verkar det som att vänskapsförbundet med Sovjet hade en halvofficiell roll. Allt detta stärkte förmodligen sammanhållningen i ett parti som i övrigt verkade i den samhälleliga marginalen.

Samtidigt rådde på svensk offentlig nivå en stor försiktighet i relation till Sovjetunionen. Det var inte fråga om ”finlandisering” som i vårt östra grannland, utan snarare en realpolitisk pragmatism. Sovjet ligger där det ligger och det låg i Sveriges intresse att kunna tala med Moskva. Länge fanns ett kulturellt utbyte, för att inte tala om handel med Sovjet och hela Östeuropa, där näringslivet förstås hade ekonomiska intressen.

Legitimitet till grupper som krävde frihet

Vi som växte upp under kalla kriget har egna erfarenhet av den där tiden. Det räcker att ta en blick på kartan före 1989 för att få en bild av hur maktbalansen såg ut. Stora delar av Östersjöns kust var en del av Sovjetunionen (de tre baltiska länderna är nu fria stater) liksom Polen och Östtyskland, som befann sig under Moskvas ”beskydd”. Finland var en stabil demokrati och en del av det nordiska samarbetet. Men Finlands handlingsutrymme var i praktiken begränsat. Relationen till Sovjetunionen laddad med outtalade och ibland öppna hot, fördraget om ”vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd” som undertecknades 1948 bekräftade denna maktrelation. Denna realitet innebar att även Sverige praktiserade ett mått av försiktighet i relationerna till länderna runt Östersjön.

Vid Säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975 undertecknades en central och viktig överenskommelse mellan öst och väst. Man kan säga att den bekräftade världen som den såg ut efter andra världskriget. Staterna erkände de befintliga gränserna. Men erkände också ”respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro”.

Detta var västs stora ”seger”. I praktiken var det senare förstås bara en passus utan sanktionsmöjligheter, som enskilda länder kunde strunta i, som Moskva högaktningsfullt gav fan i. Samtidigt som Helsingfors 1975 gav legitimitet till grupper som ställde krav på frihet. I Tjeckoslovakien bildades Charta 77 ett par år senare. Polska KOR (Arbetarnas försvarskommitté) hade bildats, Solidaritet 1980. Och några år senare introducerade den nye kommunistledaren Gorbatjov glasnost och perestrojka. Som sedermera slutade med kommunismens fall, även om syftet från början var att rädda ”systemet”. Och det är kanske mot den här bakgrunden (inte minst Helsingfors 1975) det där arrangemanget på Skansen 1979 ska betraktas och bör ses?

Historien kan inte heller bara kan läsas med vår tids raster. I samband med att den framstående historikern Alf W Johansson nyligen gick bort lyfte tidskriften Respons (som han var djupt engagerad i) en av hans essäer, ”Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget”, som nog har en allmängiltig relevans, också applicerbar på efterkrigstiden:

Historia kan skrivas utifrån ett då eller ett nu. Då-perspektivet kräver en medveten ansträngning att fatta en annan tids samhällstillstånd och medvetandehorisonter. Nu-perspektivet däremot lägger nuets värderingar på det förflutna. I kritiskt syfte lyfts det förflutna in i en aktuell »diskurs«. Det förflutna tenderar att reduceras till en form av efterblivenhet i jämförelse med nuets upplysta ståndpunkt. Nu-perspektivet på det förflutna brukar kallas presentism, då-perspektivet historism. Denna artikel vill anlägga ett historistiskt (det vill säga av historismen präglat) perspektiv på Sveriges historia under andra världskriget – ett försök att förklara historien utifrån dess kontextuella sammanhang. Den är formad utifrån tanken att historievetenskapens uppgift inte bara är kritisk utan också att »försvara« det förflutna gentemot nuets fördomar och inbilskhet.

Valet mellan demokrati och diktatur

Detta om historien. Men så är det några som vill väcka kommunismen till liv igen. I DN kultur hyllar Athena Farrokhzad Lars Forssells ”Oktoberdikter”, som är från 1971 men handlar om 1917, som uppskattas för att författaren inte garderar sig genom ”en mångtydighet som underminerar utsagan”. Och i Aftonbladet skriver Kajsa Ekis Ekman om ”Who Paid the Pipers of Western Marxism”, vilket hon hävdar är det mest ”banbrytande och omvälvande verk” hon läst det senaste decenniet. Ty den avslöjar varför europeiska vänsterintellektuella är så lama och urvattnade. De har helt enkelt varit ”betalade av CIA”, inte var och en och inte alla, utan för att de varit utsatta för och fallit till föga för ett ”enormt påverkansarbete”. Pengarna från CIA syftade till att få Europa att ta avstånd från ”realsocialismen”, den tidens beteckning av de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa. I valet ”mellan kapitalism och realsocialism, skulle de alltid välja kapitalismen”.

För mig har det första och avgörande valet alltid stått mellan demokrati och diktatur, det senare tillåter inte flerpartisystem, fria folkrörelser och självständiga fackföreningar.

Jag noterar att författaren till den där boken, Gabriel Rockhill, låtit sig intervjuas av ”Global Times”, som ges ut av det kinesiska kommunistpartiets tidning ”Folkets Dagblad”. Där säger han bland annat att Kina erbjuder en ”antikolonial väg till modernisering”. Han hyllar den kinesiska ekonomiska modellen, som är inriktad på att ”tjäna folket”. Rockhill själv har deltagit i ”World Congress of Marxism” i det stora landet, och är imponerad av och tacksam för Kinas ambitioner att befrämja ”internationellt intellektuellt utbyte”.

Ja, vad ska man säga? Att historien går igen? Vi är kanske helt enkelt inte är klara med kommunismen på länge än. Möjligen hänger detta samman med att de demokratiska partierna tappat sin visionära förmåga, minimerar risker och rabblar talepunkter. Som om ingen tror på något längre. Och kan börja tro på vad som helst.

Håkan A Bengtsson