Israel-Palestina Anders Carlberg om sambandet mellan Gazakriget, Israel–Palestinakonflikten och den ökade antisemitismen.
Hamas attack mot Israels sydöstra gräns 7 oktober 2023 markerar en vändpunkt i Israels historia. Trots det förödande kriget i Gaza som följde var angreppet en kortsiktig framgång ur Hamas synvinkel. De lyckades förstöra samhällena längs gränsen, döda över 1 200 personer, ta civila gisslan och krossa israelernas trygga förvissning om ett vattentätt och effektivt militärt försvar mot landets fiender. Israel kastades in i en existentiell kris.
Krig utan begränsningar
Det saknas fortfarande en oberoende, heltäckande analys av orsaken till att Israel misslyckades med att försvara sig mot en kraftigt underlägsen militär fiende. I motsats till andra motgångar av en liknande magnitud har regeringen inte tillsatt en självständig undersökningskommission. Men mycket talar för att försvaret av gränsen mot Gaza var underbemannat. Enligt israeliska försvarsmakten IDF attackerades Israel av 6 000 Hamassoldater, understödda av raketer från 1 000 avfyrningsramper inne i Gaza, medan försvaret mot attacken bestod av 767 soldater och tolv stridsvagnar som var posterade längs gränsen, enligt Times of Israel.
För att återvinna kontrollen och befolkningens tillit under och efter attacken var regeringens budskap till israelerna att Hamas ska utplånas. Premiärminister Netanyahu använde begreppet ”total seger”. I New York Times 5 juli skriver Mairav Zonstein att de israeliska ledarna ”lade ribban på en ouppnåelig nivå: oövervinnlighet”, och att de ”därefter startade en kampanj som förstörde Gaza och fortsatte mot Hizbollah i Libanon, houthierna i Jemen, delar av Syrien och den islamiska republiken i Iran”.
Krig utan interna och externa begränsningar, blev regeringens strategi, och Israels nya normaltillstånd, skriver Mairav Zonstein. Den judisk-palestinska israeliska rörelsen Standing Together som vuxit genom sina antikrigsprotester säger ofta att ”evighetskriget” är regeringens mål.
Etnisk rensning
I den förenklade Israelkritiken beskrivs strategin som en fortsättning på en våldspolitik som präglat Israel under årtionden. Men det är en förenkling. Fram till 2023 var Israels mål att upprätthålla status quo, att skydda sina gränser mot militära angrepp genom kortvarig kraftfull vedergällning som fungerade som avskräckning, kombinerad med diplomati. I förhållande till Västbanken som nu hemsöks i en ohämmad våldsvåg, ansåg Naftali Bennett, Netanyahus företrädare som premiärminister, att ockupationen kunde fortsätta genom att ”hantera” konflikten med palestinierna och undvika konfrontationer.
I och med den nya politiken byttes ”hantering” ut mot etnisk rensning och ”avskräckning” mot ett krig utan slut. Netanyahu har beskrivit Israels framtid som ett ”super-Sparta”, en isolerad krigarstat som är omgiven av dödsfiender.
Resultatet är över 70 000 döda i Gaza och 4 000 i Libanon, och nästan dagliga förluster av israeliska soldater. Den israeliska förklaringen är självförsvar och att en gång för alla utplåna fienden som vill förgöra Israel. Men världsopinionen ser en våldsutövning som går mycket längre än självförsvar och idén om att besegra fienden en gång för alla tolkas som fanatism.
Självskadebeteende
Den israeliska självskadebeteendet är enormt. Israel möttes av utbredd förståelse direkt efter 7 oktober men bara några månader senare var det raserat och isoleringen och avståndstagandet har vuxit sedan dess.
Antisemitiska reaktioner är en del av utfallet. De kan inte förklaras utan kriget i Gaza, kan inte skiljas från den israeliska politikens likgiltighet – och ibland glädjeyttringar – i förhållande till palestiniernas lidande. Men de antisemitiska yttringarna kan inte heller ursäktas av kriget i Gaza eller av den israeliska regeringens brist på förmåga att se Gazaborna som medmänniskor.
Den naturliga, den försvarbara reaktionen, är naturligtvis inte antisemitism, det växande judehatet är en slutsats som finns i periferin i förhållande till de dominerande reaktionerna på orättvisor och våld mot oskyldiga: empati med offren, avståndstagande och vrede gentemot förövarna oavsett vilka de är, försök att förstå händelseförloppet, frågor om hur det kan förhindras och en förhoppning om att det inte ska upprepas.
Ökad antisemitism
Den antisemitiska reaktionen, å andra sidan, är att söka förklaringen till det israeliska våldet i en särskild ondska hos förövarna. Att inte se de allmänmänskliga orsakerna till våldet utan att förklara det med att förövarna är judar och att söka orsaker i judisk kultur, historia och religion.
Antisemitismen finns inte bara hos de arabiska grupper som känner en särskild förbittring och sorg över krigets offer, den har också vuxit bland ”vanliga svenskar”. Det visas i den senaste undersökningen från Forum för levande historia, ”Antisemitiska attityder i Sverige. En jämförelse mellan 2020 och 2025”. Rapportens slutsats är:
”att attityder till judar i den svenska befolkningen förskjutits i negativ riktning mellan 2020 och 2025. Det handlar både om att andelen instämmanden i antisemitiska påståenden har ökat, och att andelen avståndstaganden har minskat. Förändringen omfattar samtliga tre former av antisemitism som undersökts vid båda mättillfällena: social distans till judar, traditionell och Förintelserelaterad antisemitism samt antisemitism relaterad till Israel.”
Svåra att utplåna
Förändringen kan bara förstås om den sätts i relation till händelseutvecklingen i Israel. Den har satt igång den kedja av informationsspridning som bidragit till den kraftiga förändringen. Antisemitismen växer inte i ett tomrum. Den kan hetsas fram under tider av ekonomisk tillbakagång och sociala spänningar i samhället, som i 20- och 30-talets Tyskland, och inom ramen för en fördomsbaserad världsbild kan den användas som en ”förklaring” till Israels våldsutövning gentemot palestinierna.
Grogrunden för antisemitismen ligger i historiska synsätt på judar och den judiska kulturen. I tider av relativ fred i Mellanöstern, till exempel 90-talets Osloprocess, märks knappt antisemitiska attityder i breda befolkningslager. Men när kriget blossar upp och pågår under lång tid sprids de antisemitiska föreställningarna som förklaringar till nyhetsflödet.
Min egen förståelse av de antisemitiska åsikterna är att de är svåra att helt utplåna men att man aldrig får sluta försöka. Precis som rasismen och andra gruppfördomar är de en del av det mänskliga psyket, kopplade till rädsla, osäkerhet och försvarsmekanismer inför det främmande. De är ett uttryck för vårt starka behov av lättförståeliga förklaringar till komplexa händelseförlopp som leder till att vi vill utse syndabockar för olyckor som drabbar oss.
Inte judarnas fel
Numera, efter Förintelsen, aktiveras antisemitismen främst i anknytning till det som sker i Israel–Palestinakonflikten. Det drabbar judar i hela världen. Den israeliska regeringens egen förståelse för eller intresse för mekanismerna är obefintligt, diasporan måste hantera effekterna på egen hand. Förklara att ett kollektiv inte kan ges skulden för det som den israeliska regeringen och enskilda förövare är ansvariga för. Förstå att det finns ett samband mellan Israels ohämmade våldsutövning och att antisemitismen aktiveras, växer och tränger in i alla tänkbara offentliga sammanhang – sociala nätverk, skolor, kulturlivet, universitet, civilsamhället. Den skadar tryggheten för svenska judar.
Ansvaret för fascistiska och våldsdyrkande uttalanden från israeliska ministrar ligger hos Israels rasistiska högerregering, inte hos judar generellt eller israeler i gemen. Vi får aldrig gå i fällan att antisemitismen är judarnas eller israelernas fel. Förklaringen är i stället en universell brist i den mänskliga förmågan att förstå och tillgodogöra sig komplexa samband mellan orsak och verkan.
Det är en oförmåga som ständigt kommer till uttryck som gruppfördomar, som rädsla för muslimer, rasism mot svarta och homofobi. Vi måste förstå att antisemitismen bara kan bemötas genom att vi verkar för en ökad förståelse för de komplexa förklaringarna bakom det som skrämmer oss, gör oss upprörda och skapar vanmakt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
