Är den nya ego-socialismen framtiden?

Politik Generation Z-socialisterna vill framför allt ge vanligt folk mer pengar i plånboken. Johan Sjölander om det nya fenomenet som fått spridning efter att Zohran Mamdani vann borgmästarvalet i New York.

När författaren Gun-Britt Sundström häromveckan fick hem en socialdemokratisk valbroschyr i brevlådan ville hon bara dö. Det var bara du, du, du, vad du skulle tjäna, i kronor och ören, på en ny regering. 

Och man kan förstå reaktionen. För den här valrörelsen är sådan. Alla pratar pengar. Och frågan väcks, har även vänstern plötsligt gått och blivit egoistisk? Eller finns det något djupare där?

Ideologiskt skifte

Jag tror att detta faktiskt kan vara en del av något större. Och tänker att det kan vara värt att titta över Atlanten för att förstå åtminstone något av vart den här nya plånboksvänstern är på väg.

Det sägs ju att politiken ligger nedströms från kulturen, men ännu mer sant är att svensk politik ligger nedströms från USA:s. Vi kan se det på Mamdani-effekten. Plötsligt, efter att den unge snygge vänstermannen vunnit borgmästarvalet i New York, skulle svensk vänster springa runt och le. Det var den nya, glada vänstern som gällde. Och plötsligt skulle vi alla prata levnadsomkostnader.

Det här handlar om mer än en enskild kandidat. The Economist gjorde i våras i en analys en genomgång av den nya generationen Generation Z-socialister i USA. Det handlar, förutom Mamdani, om personer som Katie Wilson i Seattle, Graham Platner i Maine, Abdul El-Sayed i Michigan och Francesca Hong i Wisconsin. Samt såklart Alexandria Ocasio-Cortez.

Det riktigt intressanta är det ideologiska skifte som tidningen identifierar gentemot tidigare generationer. Den stora poängen är privatekonomisk. Generation Z-socialisterna vill framför allt ge vanligt folk mer pengar i plånboken. Det handlar inte om stora kollektiva projekt, utan om lägre hyra och billigare busskort för individen.

Plånbokspolitik det nya svarta

Economist konstaterar också att finansieringen av detta inte längre ska ske genom att breda skattebaser utökas, utan genom riktade skattehöjningar enbart för de allra rikaste. Det är miljardärerna som ska betala, enbart miljardärerna, och du som ska få tillbaka pengarna rakt in i den egna plånboken.

Det här med statliga pengar till individen gäller nu inte bara vänstern. I Sverige genomför en högerregering som bekant just nu utöver elprisstöd och riktade skattesänkningar på mat och drivmedel även kraftiga, om än tillfälliga, subventioner av kollektivtrafiktaxan och endast några få rätttrogna liberaler på Svenska Dagbladets ledarsida försöker desperat streta emot. Så plånbokspolitik tycks onekligen vara det nya svarta. Inte bara hos en ung amerikansk vänster.

Och det finns ganska givna förklaringar till detta i själva den materiella verkligheten. Västvärlden har gått från låg till hög inflation. De generationer som vant sig vid att kunna låna pengar mer eller mindre gratis och vid att reallöneökningarna kom som genom en naturlag har fått ett hårdhänt uppvaknande. Samtidigt har den yttersta ekonomiska eliten på ett provocerande sätt fortsatt att dra ifrån.

Väg ur återvändsgränd

För vänstern innebär plånbokspolitiken också en väg ut ur den återvändsgränd identitetspolitiken innebar. Man behöver inte släppa frågor om etnicitet, homosexuellas rättigheter eller globala rättvisefrågor som Gaza. Det visar den unga amerikanska vänstern med all önskvärd tydlighet. Det räcker att tona ner dem. Och framför allt att tillföra något annat. Något som kan ena, brett, istället för att splittra. 

Som idén om att du som individ ska få mer pengar att leva för. 

Det är ju ärligt talat något de flesta kan tycka låter rätt attraktivt.

Detta är dock inte The Economists huvudanalys. De ser snarare Generation Z-socialismen som ett tecken på en avideologisering av politiken. De konstaterar (med hänvisning till en undersökning från Harvard) att stödet för både kapitalism och socialism har sjunkit bland unga amerikaner. Istället för de stora idéerna ser Economist någon form av självcentrerad girighet som tagit huvudrollen. Väljarna vill ha, och politikerna tävlar om att få ge.

Och det verkar ju vara en ganska bestickande beskrivning av någon form av ego-socialism. Vad hände med solidariteten, klimatet, den gemensamma framtiden och omsorgen om den andre när allt handlar om att jag ska få mer cash? Och vad händer med politiken när hela det politiska fältet från vänster till höger blir en tävling i att kortsiktigt kasta så mycket pengar över väljarna man bara kan?

Sätter fingret på något

Visst kan man avfärda The Economists analys med att de nog aldrig riktigt förstått vänstern om de inte fattar att den alltid handlat om någon form av kollektivt egenintresse. Kampen för bröd, högre löner, bättre bostäder och så vidare har ju genom historien varit en del av själva kärnan. På det sättet är den amerikanska pengar-i-plånboken-vänstern snarare en tillbakagång, ett återknytande till ett mer ursprungligt idéarv. Och en betydligt mer socialdemokratisk hållning av traditionellt europeiskt snitt.

Men det finns också något som The Economist sätter fingret på, även om de missförstår. Och det handlar om själva tron på politiken. Eller, för att vara mer specifik, den där idén om att politik faktiskt kan göra saker bättre.

Både den amerikanska och den europeiska vänstern brottas med samma huvudfiende. Nämligen föreställningen att det inte spelar någon roll. Eller: att valet står mellan mycket sämre och jättemycket sämre, trött och korrupt centrism mot högerauktoritär fascism.

Så det är nog riktigt att tilltron till de stora systemen faller, att fokus på närliggande plånboksfrågor ökar och att detta hänger samman. Men lika gärna som att se detta som ideologiernas död kan vi se det som en ett försök att hitta en väg till ideologiernas återuppståndelse.

Inte bara ego

När till exempel Mamdani argumenterade för lägre levnadsomkostnader i New York fanns det också en kollektiv, närmast lokalpatriotisk tonalitet där. Ja, han sa att du som boende i stan skulle tjäna pengar, men lika mycket talade han till ett vi. Vilka staden skulle vara till för, vilka New York-borna skulle vara och vad sättet de behandlade andra på skulle säga om dem själva.

För plånboksfrågor är aldrig bara plånboksfrågor. Ta ett svenskt exempel som karensavdraget. Det handlar om kronor och ören. Men det handlar också om en brännande klasserfarenhet, om rättvisa och om erkännande. Det finns något större där, som skär djupare än vi först kanske ser.

Så den nya ego-vänstern är nog inte bara ego. Däremot så förstår den att förändring måste vara konkret och näraliggande för att vara trovärdig. 

Mer att lära av Mamdani

Men om den är skicklig måste den också lyckas klä detta nära och konkreta i något större än snäv och kortsiktig egoism. Göra berättelsen om ditt bästa och berättelsen om vårt gemensamma bästa till en och samma.

För ja. 

Den breda vänsterns stora framtidsprojekt måste handla om någon form av kollektiv vision om ett gemensamt framåtskridande. Den måste handla om framtiden. Gun-Britt Sundström kanske överreagerar, men hon har inte bara fel. Mer pengar i plånboken för individen kan aldrig vara en tillräcklig vänstervision. 

Kommer den här amerikanska generationen att lyckas där deras företrädare misslyckats? Det är för tidigt att säga. Kommer det i Europa att lyckas formuleras ett liknande projekt där vänsterpolitik förknippas med konkreta och närliggande förbättringar i den egna vardagen snarare än med abstrakta idéer som inte betyder något? Samma sak där. 

Finns det rent sakligt spänningar mellan perspektivet ”mer pengar till dig” och perspektivet ”bara miljardärerna ska betala” och vad som faktiskt behövs för en sammanhållen politik för långsiktig social och ekologisk hållbarhet?

Jajamen.

Men det finns ändå något uppfriskande i de här nya, unga vänstervindarna från väster. Det finns mer att lära av Mamdani än att det är bra att vara glad och göra söta filmer med små barn.

Även om det såklart kan vara trevligt. Det också.