debatt Karensavdraget brukar beskrivas som en fråga om sjukdom. Men i grunden handlar det om vilket arbetsliv vi bygger. Ska den som blir sjuk kunna stanna hemma, eller ska sjukdom börja med ett avdrag på lönen? skriver Jimmy Nyman.
Arbetare straffas hårdast av karensavdraget. När mensbesvär blir en löneförlust ser vi att arbetarkvinnor får betala ännu ett pris.
Arbetet har rapporterat om en ny LO-undersökning som visar att närmare var femte arbetarkvinna varit tvungen att stanna hemma från jobbet på grund av mensbesvär det senaste året. I gruppen 18–29 år handlar det om 35 procent. LO uppskattar att omkring 160 000 kvinnor i arbetaryrken sjukskrivit sig och första dagen gått helt utan lön på grund av mensbesvär.
Det är siffror, men det är också vardag. Den som arbetar i hemtjänsten, på förskolan, i butiken, i industrin eller på golvet i välfärden kan inte bara flytta arbetsdagen till köksbordet. Jobbet sker på plats. Kroppen måste vara där. När kroppen inte håller, försvinner också inkomsten.
Mensbesvär blir löneförlust
Jag ska inte göra mig till talesperson för kvinnors erfarenheter. Men när kvinnor i arbetaryrken själva beskriver hur mensbesvär blir en löneförlust måste politiken lyssna. Det handlar inte om svaghet eller bristande arbetsmoral. Det handlar om ett system som gör sjukdom dyrare för den som redan har mindre marginaler.
Karensavdraget är utformat som om sjukdom slår lika mot alla. Så ser inte arbetslivet ut. Den som kan arbeta hemifrån har ofta större möjlighet att hantera en lättare sjukdag. Den som måste vara på plats har inte samma möjlighet. Då blir karensen inte en neutral regel. Den slår hårdare mot arbetare.
LO:s undersökning visar dessutom att den slår särskilt hårt mot arbetarkvinnor.
Mensbesvär är inte självvalt. Det är inte något man kan planera bort eller skärpa sig igenom. Ändå gör sjukförsäkringen det till en privat kostnad. När kvinnors kroppar möter ett system som kräver att sjukdom ska kosta, blir sjukförsäkringen ojämställd i praktiken.
Flytta kostnaden från de anställda
Arbetsgivarsidan brukar invända att ett slopat karensavdrag skulle bli dyrt. Men kostnaden finns redan. Den ligger bara på den som blir sjuk. Den ligger hos undersköterskan som förlorar inkomst, hos butiksanställda som går till jobbet med smärta och hos den som måste välja mellan återhämtning och ekonomi.
Det är en märklig syn på ansvar. För när sjukdom görs till en ekonomisk risk skapas ett arbetsliv där människor förväntas bita ihop. Det är dålig arbetsmiljö, dålig folkhälsa och dålig jämställdhet.
Ett starkt samhälle kan inte bygga sin arbetslinje på att människor ska betala för att kroppen inte följer schemat. En sjukförsäkring ska ge trygghet när människor behöver den. Den ska inte straffa dem som har minst möjlighet att runda systemet.
Karensavdraget bör avskaffas. Inte bara för att det är en klassfråga. Utan för att det också är en fråga om jämställdhet, arbetsmiljö och respekt för människors faktiska liv.
Sjukdom ska inte vara en löneförlust. Och arbetarkvinnor ska inte betala det högsta priset för en orättvis sjukförsäkring.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
