debatt Min väns son fick aldrig stöd att klara skolan. Så blev han hemmasittare under flera år. Nu är han vuxen, men utan betyg för att söka till gymnasiet. Samhället svek och nu står han fortsatt utanför, skriver Alexandra Einerstam.
Han fick en utmattning av skolan för några år sedan. Han kom aldrig tillbaka. Det är så det började. Och det är ungefär där samhället slutade.
På torsdag firar hon att han lever. Skolplikten tar slut samma dag. Det är så hon har lärt sig att tänka nu. Att överlevnad är en seger.
Jag läser Elinor Torps text om Moses i tidningen Vi. Moses som sökte sätt att avsluta sitt liv. Som blev sedd först när han fick cancer. Jag tänker på min vän. På spåren i henne från tiden då hennes son inte ville leva. De försvinner inte för att skolan tar slut.
Vi pratar om hemmasittare som om det vore barnens fel. Som om de vägrar. Som om de är lata. Men alla barn vill lyckas. Med rätt förutsättningar gör de det. Det är vi som inte ger dem förutsättningarna. Skolan som inte rymmer dem, vården som skriver ut den ena medicinen efter den andra och socialtjänsten som kommer in för sent eller inte alls. Sedan står föräldrarna där, ensamma, och ska hålla ihop ett barn som systemet redan tappat.
Fick ingen hjälp
Min vän har inte fått hjälp. Hon har krigat för den. Hon har läst lagtexter på kvällarna. Hon har anmält skolans brister och fått rätt. Hon har vänt sig till Diskrimineringsombudsmannen. Hon har mejlat politiker. Hon har skrikit efter hjälp i åratal. Och ändå har hon i princip stått där själv. Skolplikten finns på pappret. Stödet finns inte i verkligheten.
Hon har slagits för ETT betyg. Ett enda. Det ska inte vara en bragd. Det ska vara en självklarhet.
Det som har hållit dem uppe är inte myndigheterna. Det är några få människor som dykt upp och gett honom något att göra. Som låtit honom gå ut med deras hundar, bland annat. Små sysslor som fått honom att känna sig behövd. Människor som inte förstått hur stort det var, men gjort det ändå. Det är dem hon bjuder in på torsdag. För det är dem hon har att tacka för att hennes son finns kvar.
Själv klagar jag. Jag får sms från skolan om att min äldsta (som är 14 år) har olovlig frånvaro. Oftast har han försovit sig. Ibland har han skolkat för att kompisarna gjort det. Jag suckar, jag tjatar, jag blir irriterad och ch så påminner jag mig själv om att han ändå går dit. Att han är godkänd i allt, att han till och med fått något enstaka A och enstaka B. Det är där min oro slutar. Vid ett sms, vid en försovning och vid betyg som ändå rullar in (trots att han inte pluggar).
Vuxen utan betyg
Sen tänker jag på min vän. Hon har inte fått några sms. Hon har haft ett barn hemma som inte orkat leva. Jag skäms över min lilla irritation. Inte för att den inte är riktig utan för att den är så liten i jämförelse och för att jag har råd att ha den.
Och nu slutar alltså skolplikten. Som om det skulle göra någon skillnad. Den lilla bit av samhället som åtminstone formellt sa sig ha ett ansvar släpper greppet på torsdag. Ingen ringer och frågar hur det går. Ingen följer upp. Det här är ett barn som inte gått i skolan på flera år och endast har ett betyg. Han kommer inte in på gymnasiet. I stället ska han plötsligt söka aktivitetsersättning, hitta något att fylla dagarna med och om något år lämnas över från BUP till en vuxenpsykiatri som inte heller kommer att fånga honom.
Och medicineringen. Den djävulska medicineringen som om sattes in när ingen visste vad man annars skulle göra, som byttes ut när den inte funkade och som ökades när han mådde sämre av den. Ingen tog ansvar för helheten i stället var det föräldrarna som fick vara den helheten.
Sorgen att ens barn står utanför samhället utan gymnasiekompetens och utan vänner är stor. En barndom som blev allt annat än fin. Min vän bär den sorgen varje dag. Men om något har dessa år lärt henne så är det att aldrig ge upp. Skola kan man ta igen. Med rätt förutsättningar och motivation finns inga hinder. Tills han är en del av samhället igen kommer hon att ha hans rygg, kämpa för hans rättigheter och ge tillbaka hans livskvalitet. Så länge hon orkar.
Skolan gör sönder barn
Och så det som sällan sägs högt. Ekonomin. Min vän har levt på omkring tio tusen kronor i månaden i snart fem år. Många hade blivit deprimerade av mindre. Hon säger att det i stället ger henne kraft och motivation att kämpa vidare för alla de andra barn som kommer att slås ut. Att i det tysta sprida kunskap och få makthavare att förstå att vi inte kan ha det så här. Vi föräldrar bär ansvaret, inte bara fysiskt och psykiskt utan också ekonomiskt och det för att Sverige har byggt en skola där inte alla får plats.
Min vän har munkavle på sig av hänsyn till sin son. Hon kan inte skriva det här själv utan att alla förstår vem det handlar om. Det är därför så få av dem syns. Inte för att de inte har något att säga. Utan för att deras barn redan har burit nog. Därför skriver jag.
Vi gör sönder barnen. Vi har gjort det länge. Och vi fortsätter göra det så länge skolan mäter fel saker, vården medicinerar i stället för att möta, och samhället tror att rätten till stöd är något föräldrar ska behöva strida för i flera år innan de får det.
Nyligen slutade hennes son skolan för gott. Han lever. Det är hennes seger och hennes sorg på samma gång. Jag som får sms om försovningar och har turen att kunna klaga på det, jag har också en uppgift som vän. Att inte låta tystnaden vinna.
Grattis W. För att du lever och för att du äntligen slipper en skolplikt som ändå aldrig stod på din sida.
Alexandra Einerstam, väktare och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
