Foto: Warner Bros

Digger

“Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus  nya film , med svensk premiär i helgen.

Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”.

Många vändningar

Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt.

Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros

 

“Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. 

Liknar inget annat

Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. 

Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. 

Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. 

Jon Andersson