Ekonomi Det nuvarande finanspolitiska ramverket har nått vägs ände. Vi bör införa ett ramverk baserat på vad vår valuta faktiskt är – där finanspolitiken återigen sitter i förarsätet. Det skriver Erik Arnell och Peo Hansen.
SVT ställde nyligen frågan: Vilka är bäst på att bekämpa arbetslösheten – regeringen eller oppositionen? Slutsatsen blev att ingen är bäst. De är lika dåliga, och det är konjunkturen som styr.
Finansminister Svantesson säger att ”arbetsmarknaden funkar rätt bra” medan oppositions-finansminister Damberg menar att ”det saknas konjunkturpolitik”. Väntade uttalanden utifrån deras nuvarande politiska ställningar, men de visar samtidigt att båda helt har abdikerat inför massarbetslösheten.
Arbetslösheten inte en valfråga
Det är inte ens en valfråga att nästan 10 procent av medborgarna är arbetslösa, för siffran antas i det närmaste opåverkbar av politiken. ”Arbetslöshet” har för både oppositionen och regeringen reducerats till att betyda det tunna lager av färska arbetslösa som befinner sig på toppen av en soptipp av förkastade och ruttnande medborgare som ingår i det som kallas ”den strukturella arbetslösheten”.
Konjunkturinstitutets generaldirektör, Albin Kainelainen, konstaterar i samma reportage uppgivet att mer än tre decennier av massarbetslöshet har ”visat sig vara väldigt svårt att komma åt”.
Ingen i debatten spårar massarbetslöshet tillbaka i tiden och försöker härleda den till vad som faktiskt hände på 1990-talet, då den trettioåriga eran av permanent underprestation startade.
Det finanspolitiska ramverket hände. Det som i decennier, av både vänstern och högern, påståtts ha ”tjänat oss väl”. Få saker är längre från sanningen. Massarbetslösheten är inte ett svårlöst mysterium – den är den oundvikliga följden av det ramverk och den ”oberoende” Riksbank vi ritade upp i kölvattnet av 90-talskrisen.
90-talskrisen
När kronförsvaret föll och den flytande växelkursen för kronan infördes i november 1992 tvingades Sverige utvärdera den svenska modellen. I det ekonomisk-politiska tänkandet menade man nu att den nyss avskaffade fasta växelkursen hade misslyckats i sin funktion som externt prisankare. I teorin ska en fast kurs disciplinera lönetrycket: om lönerna stiger för mycket blir exportvarorna för dyra, konkurrenskraften försvinner, bolagen går i konkurs och folk förlorar jobben. Krav på för hög lön blir mekaniskt ett krav på att bli av med jobbet.
Sveriges fackföreningstradition i kombination med en politik för full sysselsättning skapade dock ett konstant lönetryck utan denna disciplinerande mekanism. När exporten sjönk devalverade staten helt enkelt kronan för att återställa bolagens konkurrenskraft och hålla sitt löfte om full sysselsättning. Ekonomerna insåg att en politik för full sysselsättning under rörlig växelkurs skulle innebära en kontinuerlig valutaförsvagning med ständigt ökande importpriser. Man var desperat efter att hitta ett nytt, internt prisankare.
Det nya ramverket
Den ”nödvändiga” lösningen blev att överge målet om full sysselsättning och att Riksbanken omstöptes till en oberoende vakthund som skulle göra det som folkvalda politiker aldrig skulle våga: att disciplinera lönekraven genom att hålla en tillräckligt stor grupp av Sveriges medborgare i ekonomiskt och socialt utanförskap – arbetslöshet – med ett konstant och trovärdigt hot om att utöka gruppen om så krävdes.
Så länge marknaden hade förtroende för Riksbankens hot skulle de inte behöva höja sina priser eller löneanspråk för att de förväntade sig framtida prisökningar.
En än viktigare del av lösningen var att finanspolitiken paralyserades med stenhårda utgiftstak och budgetregler för att minimera politikernas förmåga att störa vakthundens viktiga arbete med att hålla tillräckligt många medborgare i utanförskap. I de ekonomiska teorier som skolat den nya modellens arkitekter betraktades finanspolitiken som en artificiell störning av marknadens ”naturliga jämvikt” – och den nödvändiga storleken på arbetslösheten var ett sådant naturligt jämviktsläge. Räntan ansågs vara det enda neutrala verktyget för att korrigera obalanser skapade av demokratiska beslut.
Riksbankens vapen för att åsamka rätt nivå av ekonomiskt utanförskap blev därför räntan. Räntan skulle justeras för att stimulera eller bromsa efterfrågan så att arbetslösheten låg i nivå med NAIRU – en oobserverbar men ”naturlig” arbetslöshetsnivå förenlig med Riksbankens inflationsmål. En nivå på arbetslösheten där löntagare inte kunde begära för höga löner och där tillräckligt många var arbetslösa för att inte kunna efterfråga för mycket produkter och tjänster. Arbetslöshet fick utgöra ett disciplinerande buffertlager av inaktiva och ekonomiskt decimerade medborgare – en mänsklig inflationssköld.
Vägen till massarbetslöshet
Eftersom rädslan för en lön-prisspiral var enorm, verktyget var trubbigt och fungerade med lång fördröjning och måtten man styrde efter var osynliga, blev den enda rationella vägen att hålla sig med god marginal på den säkra sidan: att hålla antalet anställningsbara arbetssökande så pass högt att risken för lön- och prisspiraler minimerades.
De anställningsbara arbetssökande i detta buffertlager, det översta lagret på soptippen, förvandlas snabbt till en del av det permanenta och ruttnande sopberget på grund av påtvingad passivitet i a-kassa och bidrag – en biverkning känd som hysteresis.
I takt med att deras anställningsbarhet minskar när deras kunskaper glöms bort och deras rutiner försämras, minskar också deras disciplinerande värde eftersom de inte längre enkelt kan ta ”giriga” löntagares plats. För det disciplinerande värdet av arbetslöshet är just att andra står redo att ersätta en ”girig” anställd till en låg lön.
Därmed blev följden av ramverket en uppåtgående trappa av strukturell arbetslöshet där arbetslösheten tar två steg framåt i varje kris, men bara tillåts ta ett steg tillbaka i högkonjunktur innan politiken tar det säkra före det osäkra och bromsar efterfrågan. Ekonomins reala kapacitetstak krymper för varje konjunkturcykel.
Den självklara sanningen
Det ekonomisk-politiska etablissemanget verkar trots de uppenbara negativa konsekvenserna rörande överens om att detta är den bästa möjliga konstruktionen och att vettiga alternativ saknas. Arbetarrörelsen kan därmed inte ha full sysselsättning som politiskt mål – det är ju ekonomiskt omöjligt. Idealen övergavs inte av elakhet, utan arbetarrörelsen såg det som att de tog ansvar och anpassade sig till ekonomiska naturlagar.
Men det rådande paradigmet är helt fel ute – det saknas inte vettiga alternativ. Dagens modeller saknar en fundamental del av verkligheten, nämligen den fullständigt självklara sanningen att staten är monopolistisk utgivare av kronan. Om bara den intellektuella nyfiken väcks till liv igen kan därför arbetarrörelsens ideal också återuppstå.
Ramverkets paradox
Modellerna gör att ekonomerna inte når insikten att eftersom staten är ensam utgivare av sin egen valuta så måste staten tillgodose den privata sektorns behov att betala skatter och dess önskan att nettospara. Om staten inte tillför tillräckligt med kronor för att uppnå detta, räcker den monetära efterfrågan helt enkelt inte till för att motivera full produktion, eller fullt kapacitetsutnyttjande, vilket i sin tur lämnar en stor mängd människor i arbetslöshet.
Det finanspolitiska ramverkets paradox är att staten hindrar sig själv från att tillgodose den efterfrågan på sin valuta som staten själv har skapat, i grunden genom skatteplikten och senare genom pensionssystemets utformning och annan sparivrande politik. Resultatet blir att ekonomin saktar in och arbetslösheten stiger.
I praktiken innebär en balanserad offentlig budget att det offentliga tillgodoser behovet hos hushåll och företag att betala sina skatter medan privata lån och/eller nettoexport måste tillgodose deras önskan att spara. Räcker inte vår egen aptit på en riskabel privat skuldsättning och utlandets aptit på våra varor och tjänster så är arbetslösheten ett faktum.
Staten som prissättare
När man inte modellerar staten som den valutamonopolist den är, når man inte heller insikten att staten per definition är prissättare av sin valuta. Och en monopolist kan aldrig genom omedvetenhet och passivitet undkomma att vara prissättare. Prisnivån i svenska kronor är i sista hand ingenting annat än en direkt funktion av vad staten begär eller accepterar i utbyte för sina kronor.
Dagens system att genom hot om arbetslöshet och utanförskap disciplinera löneanspråk har varit effektivt – det har eliminerat lönedriven inflation. Men det har i stället lett till massarbetslöshet och därmed ett enormt realt slöseri. Systemet får fortgå dels för att det anses vara det enda sättet att ankra marknadens löneanspråk, dels då priset bedöms vara lägre än kostnaden för den fruktade lön- och prisspiralen.
Men staten behöver inte använda drakoniska metoder för att slippa acceptera det pris som marknaden annars skulle sätta. Staten är prissättare och kan helt enkelt bestämma priset.
Ett nytt prisankare
I stället för att med piska försöka kontrollera volymen i det disciplinerande buffertlager som är de arbetslösa, och på så sätt styra marknaden till att sätta ett pris staten kan acceptera, borde staten sätta priset direkt och låta marknaden bestämma volymen. Detta kan ske genom att staten erbjuder alla som kan och vill jobba, det vill säga alla arbetslösa, ett enkelt jobb med en stenhårt fixerad nominell baslön.
På så sätt ersätter vi påtvingad passiv massarbetslöshet med en aktiv, likvid buffert vars storlek bestäms av rådande ekonomiska förutsättningar. Eftersom mänskligt arbete är den mest grundläggande reala resursen, blir denna fasta baslön det definitiva, nominella ankaret för hela prisnivån. Ett ankare värt namnet – den stabila utgångspunkt från vilken marknaden kan bestämma relativa priser.
Testa reala gränser
Med en aktiv buffert, en jobbgaranti, i stället för en passiv buffert, reduceras också den asymmetriska risk som följer med dagens system. På grund av de svåra politiska och ekonomiska konsekvenserna av den akuta tvärniten – både finans- och räntepolitiskt – som idag krävs som svar på en missbedömd finanspolitisk satsning, vågar man i det nuvarande ramverket inte ens testa var de reala gränserna går.
Med en jobbgaranti förändras detta: om finansministern testar efterfrågetaket genom att till exempel sänka skatterna och ekonomin slår i en real flaskhals med inflation som följd, kan politiken strama åt igen utan skräck för alltför stort väljarmissnöje och alltför skadliga sociala och ekonomiska effekter. De som friställs faller inte ut i permanent, raserande arbetslöshet utan landar i stället i en aktiv beredskap till ett känt pris, redo och anställningsbara för den privata sektorn vid nästa expansion.
Vägs ände
Det nuvarande ramverket har nått vägs ände. Nettoexporten och den privata, ofta väldigt riskabla skuldbördan har gjort sitt. Hushållens skuldsättning måste tryckas tillbaka. Vi bör därför införa ett ramverk baserat på vad vår valuta faktiskt är – där finanspolitiken återigen sitter i förarsätet. Men för att den ordningen ska fungera krävs en total samordning av ekonomins drivkrafter. Vi kan inte ha en demokratisk finanspolitik som försöker tillgodose efterfrågan på sin egen valuta och bygga ut ekonomins reala kapacitet, samtidigt som en oberoende centralbank tillåts använda sitt trubbiga räntevapen för att försöka krossa samma efterfrågan och framkalla arbetslöshet.
Det är därför dags att omstöpa Riksbankens uppdrag, kasta styrning efter NAIRU på historiens soptipp och ta direkt kontroll över prisnivån – inte genom hot om arbetslöshet och ekonomiskt utanförskap, utan genom permanent full sysselsättning och ett nominellt ankare med riktigt bra ”holding power”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
