Essä Liu Zaifu gav röst åt en längtan efter befrielse från maoismens tvångströja.
I maj 1989 besökte jag Peking. Demokratirörelsen blomstrade och var det allmänna samtalsämnet. Varje dag samlades människor, mest studenter, på Himmelska fridens torg för att demonstrera mot korruptionen och för demokratiska reformer. Dörren för genomgripande reformer tycktes stå öppen. Demonstranternas tillförsikt var stor. De trodde att den inledda ekonomiska moderniseringen skulle följas av politisk modernisering. Kommunistpartiet var skakat men också högt upp i partiledningen mötte kraven på reformer resonans. Stämningen var euforisk.
Skälet till att jag befann mig i Peking var att jag hade bjudits in att delta i en konferens till 70-årsminnet av Fjärdemajrörelsen 1919, symbolen för uppbrottet från kejsardömet och inträdet i den moderna världen. Den som bjudit in mig var professor Liu Zaifu, föreståndare för Institutet för litteratur vid Kinas samhällsvetenskapsakademi.
Motsatsen till Maos uppfattning
Liu, som föddes 1941 och växte upp i Mao Zedongs Kina, var en centralgestalt i Kinas kulturliv och pläderade i sina artiklar och böcker för en humanism som satte den enskilda människan i centrum. Hans humanism var motsatsen till Maos uppfattning att författares och konstnärers främsta uppgift var att inordna sig i Partiet som kuggar i den stora revolutionära maskinen och att den enskilda människan inte hade något värde bortom sitt bidrag till revolutionen.
Han gav röst åt en längtan efter befrielse från maoismens tvångströja, som legat som en våt filt över kulturlivet i flera decennier.
Liu Zaifu förkroppsligade tidens optimism. Han var övertygad om att man nu var på väg att bygga ett humanistiskt och demokratiskt samhälle. I de samtal jag hade med honom återkom han flera gånger till tanken, som egentligen borde vara självklar, att staten ska vara till för människornas skull och inte tvärtom. För denna tanke fann han och andra reformintellektuella stöd hos västerländska tänkare, kanske särskilt hos Immanuel Kant och hans tes att människan måste betraktas som ett mål i sig och aldrig enbart som ett medel. Samtidigt visste han att den tanken också kunde förankras i kinesisk tradition. Ett tydligt exempel var den lärde Huang Zongxi (1610–1695), som gått till historien genom att ha hävdat att staten ska vara människornas tjänare och inte deras herre.
När jag lämnade Peking den 15 maj trodde Liu Zaifu att det radikala reformprogram som Deng Xiaoping hade sjösatt tio år tidigare nu skulle gå in i en ny fas med fokus på demokratiska reformer. Visst såg han också orosmoln på himlen som i värsta fall kunde förebåda en kommande konfrontation mellan demokratirörelsen och den politiska ledningen, men som den obotliga optimist han var trodde han på en framväxande samsyn mellan reformsinnade ledare och demokratiaktivister.
Gick i exil
Mindre än en månad senare grusades dessa förhoppningar när partiledningen den 4 juni satte in militär för att slå ned demokratirörelsen i Peking. Flera demokratiaktivister och intellektuella fängslades eller gick i exil. En av dem som gick i exil var Liu Zaifu.
Mot bakgrund av den goda kontakt jag fått med Liu i Peking ville jag bjuda in honom till Stockholm som gästprofessor för att dela med sig av sina kunskaper om kinesisk litteratur och kultur. Efter ett par år beviljade också dåvarande biståndsministern Alf Svensson medel till Stockholms universitet, vilket gav oss möjlighet att bjuda in honom att verka som professor vid Stockholms universitet under läsåret 1992–1993.
Hans betydelse som gästprofessor kan knappast överskattas. Genom sina föreläsningar och seminarier lärde han oss oändligt mycket om såväl Kinas litteraturhistoria som den samtida litterära scenen i Kina. Vad gäller Kinas litteraturhistoria ägnade han särskilt stor uppmärksamhet åt 1700-talsromanen Drömmar om röda gemak (som föreligger i en fin svensk översättning av Pär Bergman) och den moderna litteraturens kanske främste portalfigur Lu Xun (1881–1936). Liu menade att den klassiska romanen och Lu Xuns noveller och essäer var mästerverk. Det hade också Mao och hans ideologer ansett, men Liu hjälpte oss att förstå hur förvrängda de maoistiska tolkningarna varit.
Konferens på Grand Hotel i Saltsjöbaden
När Liu Zaifu kom till Stockholm hade Göran Malmqvist gått i pension från sin professur vid Stockholms universitet och var redan ledamot av Svenska Akademien. Han ägnade stor tid och kraft åt att översätta och introducera modern kinesisk litteratur med siktet inställt på att en kinesisk författare äntligen skulle få Nobelpriset i litteratur. Genom sina samtal med Liu Zaifu vidgade och fördjupade Malmqvist ytterligare sina kunskaper om den kinesiska samtidslitteraturen. Gao Xingjian, som år 2000 blev den förste kinesiskspråkige författaren att få Nobelpriset, var en av de författare som Liu uppskattade mest och talade mycket om. Även 2012 års pristagare Mo Yan var en författare som Liu värderade högt och ofta återkom till.
Inspirerade av Liu arrangerade vi sommaren 1993, under hans år i Stockholm, en stor internationell konferens på Grand Hotel i Saltsjöbaden om synen på staten, samhället och individen i nutida kinesiskt tänkande. Tack vare Liu, och med hjälp av bland andra författaren Chen Maiping som då var verksam vid Stockholms universitet, lyckades vi locka flera betydande kinesiska forskare och författare, inte bara från Fastlandskina utan också från Taiwan, USA och Europa, att delta. Konferensen väckte betydande uppmärksamhet bland kinesiska forskare och författare. Bland deltagarna bland andra de numera också i Sverige välkända författarna Bei Dao och Gao Xingjian.
Hösten 1993 lämnade Liu Zaifu tillsammans med hustrun Chen Feiya och dottern Liu Lian Stockholm och begav sig till Vancouver, där han också verkade som gästprofessor under ett år innan familjen flyttade till Boulder i Colorado, där de sedan bodde i mer än trettio år. Från 2012 och framåt vistades han och hustrun tidvis i provinsen Fujian för att ta hand om Lius mor, samt i Hongkong hos dottern Liu Jianmei, som är professor i kinesisk litteratur, och i Zhuhai i provinsen Guangdong, där dottern Liu Lian bor. Liu led av Parkinsons sjukdom och vistades den allra sista tiden på ett sjukhus i Hangzhou för att få behandling som skulle lindra hans symtom. Han avled oväntat den 24 maj.
Författarnas självständiga roll
Liu Zafu ville sätta den enskilda människan i fokus, både i litteraturen och i samhället. Att framhäva författarnas roll som självständiga subjekt var för Liu ett centralt inslag i uppgörelsen med maoismen, som han menade reducerade författare och konstnärer till redskap i Partiets tjänst. Därför tedde sig postmodernisternas tendens att förneka jaget och tona ned subjektiviteten främmande och omänsklig för honom.
Mångfald var för Liu ett starkt laddat begrepp, och han gladdes åt att uppbrottet från den maoistiska likriktningen utgjorde en huvudlinje i utvecklingen efter Mao. Detta tema återkom han till gång på gång. Han använde ofta frasen ”från monolog till polyfoni” för att beskriva denna förändring, och han berättade för mig att det var när han läste den ryske teoretikern Michail Bachtin som han inspirerades att använda dessa begrepp.
Det var visserligen frågor kring kinesisk kultur och Kina som utan jämförelse engagerade Liu mest, men han försökte också orientera sig i den litterära och kulturella diskussionen utanför Kina. Samtidigt beklagade han, liksom sin vän, filosofen Li Zehou (1930–2021), att västerländska intellektuella inte visade större intresse för kinesiska idéer och att kinesiska studenters intresse för västerlandet alltför ofta ledde till att de försummade studiet av den inhemska kinesiska traditionen.
Uppgörelse med Mao
Tillsammans med Li Zehou gav Liu Zaifu 1995 ut boken Farväl till revolutionen, som var en uppgörelse med Mao Zedongs revolutionära kampfilosofi. Enligt Mao var motsättningarna och klasskampen historiens drivkrafter och skulle därför skärpas. Att söka en medelväg och undvika ytterligheter, som konfucianerna förespråkat, eller att främja kulturell och ideologisk mångfald, som särskilt västerländska liberaler önskade, stod i vägen för Maos utopi. Mao ansåg därför att ett diktatoriskt ledarskap, utövat i folkets namn, var nödvändigt. Li Zehou och Liu Zaifu menade att denna ideologi hade bringat Kina i fördärv.
Som maoismens motsats välkomnade de därför det reformprogram som Deng Xiaoping introducerat 1977 och som bland annat förespråkade maktfördelning samt omfattande handel och utbyte med omvärlden. Kulturell mångfald framställdes som något positivt, om än inom relativt snäva gränser som skulle säkra Partiets fortlevnad som den ledande politiska kraften. Kort sagt innebar programmet ett ”farväl till revolutionen” i den betydelse ”revolution” hade för Mao. Li Zehou och Liu Zaifu såg detta som reformprogrammets sanna innebörd. Problemet var att Deng Xiaoping och andra ledare ofta agerade utifrån en betydligt snävare tolkning.
En av de viktigaste rösterna
Så snart reformpolitiken föreföll komma i konflikt med Partiets intressen slog man till bromsarna. Detta hade Li och Liu personligen fått erfara vid flera tillfällen, sannolikt mest smärtsamt när de tvingades gå i exil. Ändå förblev de övertygade om att reformpolitiken i sin kärna var positiv och att Deng Xiaoping hade gjort en historisk insats genom att börja ta farväl av revolutionen. För detta synsätt utsattes de för kritik från mer radikala debattörer. Nu är båda borta, och det har snart gått ett halvsekel sedan reformpolitiken introducerades. Den viktiga diskussionen om Deng Xiaoping och hans reformprogram fortsätter emellertid, och i den förblir deras bok Farväl till revolutionen ett tungt inlägg.
Humanisten, kulturkritikern och litteraturvetaren Liu Zaifu var under fem decennier en av de viktigaste kinesiska rösterna. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, men var och en som intresserar sig för Kina och kinesisk kultur finner fortfarande inspiration i hans tankar och engagemang, vilka lever vidare i hans skrifter.
Torbjörn Lodén är professor emeritus vid Stockholms universitet i Kinas språk och kultur
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
