Trumps nationella säkerhetsstrategi

USA En radikalt ny säkerhetsstrategi för världens starkaste militärmakt. Lars Anell har tittat närmare på det nya dokument som ska vägleda amerikansk säkerhetspolitik. 

Vi är vana vid att allt president Donald Trump gör sker inför tv-kameror. Varenda exekutiv förordning signeras med valda ministrar stående bakom tronen. Ceremonin avslutas med att det underskrivna dokumentet vänds mot publiken för att, i ett fall, visa att nya krav införts på trycket i duschar – det ska öka. Nyheten kablades ut i alla Trumpvänliga kanaler och några till. Men denna gång skedde det snarast i det tysta. Delar av texten lär ha funnits på Vita husets hemsida i slutet på november innan det färdiga dokumentet – en radikalt ny säkerhetsstrategi för världens starkaste militärmakt – utan buller och bång blev offentligt den 4 december. 

Innan vi tar itu med detta dokument är en kommentar nyttig. Det internationella handelssystem som tog form efter andra världskriget handlade inte om rättvisa och reciprocitet utan om att sänka tullar och andra handelshinder, ge förutsägbart marknadstillträde och möjlighet till prestigelös konfliktlösning. Länders ”framgång” på världsmarknaden beror på deras företags konkurrenskraft. Reglering av handel för att åstadkomma rättvisa och reciprocitet var något Sovjetunionen tvingade på sina lydstater.

USA är bäst och vill ha mer

I förordet till den nya säkerhetsstrategin slår Trump fast (dokumentet är hållet i en personlig ton med frekvent lovprisning av den förmente författaren) att USA och världen för nio månader sedan stod på randen till en avgrund – men nu är ordningen återställd. Ingen administration har någonsin åstadkommit något liknande. Amerika är återigen starkt och respekterat och ”vi skapar fred över hela världen.” Den strategi han nu presenterar ska ”garantera att Amerika förblir den största och mest framgångsrika nationen i världshistorien”.

De som hävdar att Trump nästan alltid överdriver eller till och med far med osanning bemöts av hans anhängare med kommentaren att man inte ska ta honom bokstavligt. Men detta kan inte rimligen gälla ett dokument där varje ord granskas och vägs på guldvåg av alla andra länders regeringar. Vi måste ha rätt att ta den text Michael Anton och liten grupp anonyma medarbetare formulerat, och presidenten signerat, på allvar.

Måste återindustrialiseras 

Amerikanska presidenter är i lag beordrade att producera en Nationell säkerhetsstrategi (NSS). Trumps syn på världen präglade redan hans första nationella säkerhetsstrategi 2017 men flera av hans medarbetare, som tillhörde den nu förhatliga ”utrikespolitiska eliten,” motsatte sig en alltför klar kursändring. Resultatet blev ett onödigt långrandigt dokument som illa stämde med Trumps förtroliga umgänge med Putin, Xi Jinping, Kim Jong Un och Mohammed bin Salman Al Sud. Idag finns ingen i Vita huset som säger emot. Det är först nu som vi får Trumps världsbild i oförvanskad form.

För att bevara sin militära övermakt måste USA återindustrialiseras – detta är grundbulten i en nationell säkerhetsstrategi som handlar mer om ekonomi än om vapenskrammel. ”Vi ska ha världens mest robusta industriella bas.” Planen har redan satts i verket – det skedde på Frihetens dag den 2 april förra året då Trump annonserade vilka tullar som skulle drabba alla andra länder. Tanken är att detta ske ge inkomster för statskassan, skydda amerikanska företag mot konkurrens och locka andra att investera i USA. I bilaterala förhandlingar har Washington tilltvingat sig förmånligt marknadstillträde, fått löften om investeringar och köp av olja, gas och vapen. Det är därför uppenbart att strategins uttalade mål – att ”stärka Amerikas makt och överlägsenhet (preeminence) och göra vårt land större än det någonsin varit” – sker på bekostnad av allierade länders ekonomi och försvarsförmåga.

Ekonomisk övertalningsförmåga 

Vid ett första – och faktiskt också vid senare påseende – kan det te sig magstarkt att ett land som redan är störst, rikast och mäktigast insisterar på att allierade runt om i världen ska lägga om sin ekonomiska politik för att stötta USA och bevara dollarns ställning. Men vi måste komma ihåg att landets 45:e och 47:e president faktiskt tror att väldigt många länder lurat (screwed) USA i nästan ett halvt sekel.

”Beviset” är att europeiska och asiatiska bolag sedan minst ett halvt sekel säljer mer varor till amerikanska konsumenter och företag än vad kunder i andra länder funnit anledning att köpa från Amerika. Resultatet är ett underskott i bytesbalansen som blivit ”ohållbart” (unsustainable). Trump menar att de tjänster han nu kräver är betalt för gamla oförrätter. Som fripassagerare har allierade under lång tid dragit nytta av USA men nu är det slut och dags för återbetalning. Strategin säger uttryckligen att de måste ”inse att det ligger i deras intresse att USA förblir rikt och dådkraftigt.”  

USA ska använda sin ekonomiska övertalningsförmåga (leverage) för att i bilaterala förhandlingar med allierade tilltvinga sig maximala fördelar för landets ekonomi och för enskilda företag. Det är faktiskt svårt att veta om vi ska se europeiska och asiatiska länder som tributstater eller allierade. Relationerna med Kina och Ryssland är mer jämställda.

En laglös världsordning?

Washington var huvudarkitekt för den världsordning som sattes på plats efter andra världskriget. Men nu efter åttio år är det slut. Trumps administration kan inte längre acceptera den förhatliga ”så kallade regelbaserade internationella ordningen.”  Vi måste enligt Trump inse att världens stormakter ska få styra och ställa i sina intressesfärer. Denna uppfattning paras med en nedlåtande syn på internationella organisationer som inskränker nationers suveränitet. För USA: s del handlar det om den västra hemisfären – alltså Syd- och Mellanamerika. I övrigt är det oklart vilka revir Trump är beredd att tillerkänna andra stormakter. Samtidigt som USA för egen del bestämt avvisar den ”olyckliga föreställningen om global dominans måste vi förhindra att andra länder, globalt eller regionalt, kan dominera andra.”  

En konsekvens av denna weltanschauung är att USA ska lämna andra länder i fred så länge de inte direkt hotar amerikanska intressen. Med särskild omsorg ska vi låta ”monarkier vid Persiska viken” behålla ”sina traditioner och historiska styrelseskick”. Men i övrigt är denna tes om armlängds avstånd en sanning med många modifikationer eftersom amerikanska intressen visar sig vara så omfattande.

Fördela ansvar och resurser

USA ska inte längre ta ansvar för allt – inte längre ”likt Atlas bära världen på sina skuldror.” Men Washington vill ändå organisera hur allierade länder tar ett större ansvar för att försvara sina regioner. USA ska agera som sammankallande (convener) och supporter i ett nätverk för att fördela ansvar och resurser. Modellen bygger på målinriktade partnerskap som använder ekonomiska incitament och ansvarsfördelning för att lägga en grund för långsiktig stabilitet. Amerika kommer att bistå med teknologi och upphandling av försvarsutrustning.

 Trump har fogat ett tillägg (corollary) till Monroedoktrinen för att deklarera att Washington avser att hålla länder i sin egen hemisfär i strama tyglar. Amerikas vänskap och stöd förutsätter att regionens länder bidrar till att stoppa immigration, bekämpar drogkarteller och dämpar amerikansk out-sourcing (near-shore manufacturing). De ska också medverka till att mota bort ”icke-hemisfäriska konkurrenter” från militära installationer, hamnar och annan kritisk infrastruktur. Även om USA föredrar affärsdiplomati kommer landet att engagera sig i säkerhetspolitiska samarbeten – från vapenförsäljning och information till gemensamma övningar.  Alla länder i sfären måste välja om de vill leva i en ”USA-ledd värld med suveräna stater och fria ekonomier” eller låta sig påverkas av länder ”på andra sidan klotet.”

Administrationen kommer att mobilisera alla resurser för att identifiera möjligheter för privata investeringar av strategisk betydelse. Washington kommer också att motarbeta vissa skatter (targeted taxation), orättvisa regleringar och exproprieringar. I de länder där USA har starkast övertalningsförmåga (leverage) kommer administrationen att kräva förmånsbehandling för amerikanska  företag (sole-source contracts). Utländska företag ska hindras från att investera i infrastruktur i den amerikanska sfären. Alla dessa offentliga insatser är nödvändiga trots att amerikanska varor, tjänster och teknologier är långt bättre i det långa loppet till följd av högre kvalitet och att de inte tyngs av de villkor som är knutna till andra länders ”bistånd.”

Kina och Asien

När strategin äntligen kommer till Kina övergår en tidigare självsäkerhet i genuin tvekan. Plötslig börjar skribenten darra på tangenterna. Det som tidigare var så självklart blir plötsligt fromma förhoppningar om att kunna ”lägga en grund för en långsiktig ekonomisk vitalitet.” Kina är nu i ekonomiskt avseende ”nästan en jämlike” (near-peers). Washington måste hitta en väg att balansera sin kommersiella relation till Beijing på basis av ”reciprocitet och rättvisa för att återupprätta Amerikas ekonomiska oberoende.” Men detta kan bara ske om (ett helt nytt ord i detta sammanhang) ekonomin växer i hälsosam takt in på 2030-talet.

USA måste samarbeta med sina allierade (som tillsammans representerar en större andel av världsekonomin än USA) för att säkra sin ledande ekonomiska position i världen och se till att allierade ekonomier inte blir beroende av en konkurrerande makt.  Den långa lista på nödvändiga åtgärder som följer har varken avnämare eller utpekade verktyg. Allierade och andra ”prominenta nationer” uppmuntras att hjälpa till för att minska Kinas handelsöverskott. Avsnittet är mångordigt men någon ekonomisk strategi är det inte – vilket faktiskt tillstås i dess sista mening där ordet strategi för säkerhets skull är kursiverat.

Europa

Det utan gensägelse märkligaste avsnittet i Trumps säkerhetsstrategi handlar om att Främja Europas storhet. Texten har få likheter med vad som sagts i tidigare amerikanska säkerhetsstrategier. Det är ömsom kallt (mest) eller varmt – sällan genomtänkt och ljummet.

Europas djupaste problem handlar inte om otillräckliga militärutgifter eller ekonomisk stagnation – det är värre än så. Den ekonomiska utförsbacken överskuggas av en ”reell och mycket stark risk för civilisatorisk utplåning (civilizational erasure) – ett uttryck som redan har använts i andra sammanhang. Migrationspolitiken förändrar kontinenten i grunden, censur hotar yttrandefrihet och undertrycker politisk opposition, sviktande födelsetal och förlorade nationella identiteter leder till ett minskat självförtroende. På de skyldigas bänk finns framför allt EU men också andra transnationella institutioner som begränsar nationell suveränitet. Om dessa trender fortsätter i 20 år är det långt ifrån klart att Europa är starkt nog för att ”förbli en pålitlig partner.” Denna oro förstärks av att vissa Natoländer snart kommer att ha en icke-europeisk majoritet. Trump frågar sig om hur dessa länder ser på sin roll i världen och i en allians med USA utan att ge ett bestämt svar.

Trump har ett särskilt ont öga till Tyskland. I denna säkerhetsstrategi hittar han utrymme för att ondgöra sig över att ett tyskt företag bygger världens största kemifabrik i Kina och använder rysk gas ”som inte finns hemma.” 

Nato

USA motsätter sig att anti-demokratiskt sinnade eliter driver igenom begränsningar av centrala fri och rättigheter i Europa och den engelsktalande världen. Men det finns ljus i mörkret. Europa kanske kan morska upp sig ”och patriotiska partiers ökade inflytande ger verkligen anledning till stor optimism.”  Amerika har sentimentala band till Europa – särskild till Storbritannien och Irland. Washington sträcker därför ut en hjälpande hand till alla ”likasinnade (aligned) länder som vill återupprätta sin forna storhet.”

Nato nämns bara tre gånger i hela texten – två för att påminna om att alla medlemsländer (utom USA) lovat en försvarsbudget som motsvarar 5 procent av BNP och en gång för att slå fast att alliansen inte i all evighet kan expandera. 

Åtta år tidigare inledde Trump avsnittet om Europa i sin första säkerhetsstrategi på följande sätt: ”Ett starkt och fritt Europa är av vital betydelse för USA. Vi är förenade av vår gemensamma tro på principerna om demokrati, individuella fri och rättigheter och rättsstaten. Tillsammans återuppbyggde vi Västeuropa efter andra världskriget och skapade de institutioner som gav oss stabilitet och välstånd på båda sidor av Atlanten. Idag är Europa en av världens rikaste regioner och vår viktigaste handelspartner”.

Säkerhetspolitik

I så gott som alla avseenden är Trumps nu gällande nationella säkerhetsstrategi (NSS 2025) väsensskild från hans första och från Joe Bidens – möjligen med undantag av USA:s avtalade förpliktelser gentemot Taiwan. 

Det fanns tidigare utpekade meningsmotståndare.  Ryssland och Kina stod för en ideologi som var oförenlig med fria demokratiska staters värderingar. I Trumps första NSS utmålades Kina som ett politiskt och ekonomiskt hot mot amerikanska intressen och mot flera asiatiska staters självständighet. Nordkoreas cyberkrigföring och utveckling av kärnvapen ”utgör ett globalt hot som kräver ett globalt gensvar” annars kunde det leda till en spridning av nukleära vapen i regionen. Ryssland var 2017 en skurkstat som med subversiva metoder sökte undergräva de transatlantiska banden mellan Europa och USA. Invasionen av Georgien och Ukraina (som då gällde Krim, Luhansk och Donetsk) visade att Moskva är ett hot mot suveräna stater i Europa. Nu är Kina och Ryssland tilltänkta handelspartners (med goda tillgångar på jordartsmetaller) som USA och dess allierade bör etablera ”strategiska relationer” till – och Nordkorea nämns inte alls. 

USA har ett starkt intresse av att få slut på fientligheterna (hostilities) i Ukraina och ”återupprätta en strategisk stabilitet med Ryssland.” USA kommer därför att engagera sig för att ”återetablera villkor för strategisk stabilitet över den eurasiska kontinenten (Eurasian landmass) för att minska risken för en konflikt mellan Ryssland och europeiska stater.” Trump menar att en stor majoritet av Europas folk vill ha en fred som deras regeringar motsätter sig genom ”odemokratiska tilltag.” Det är ett strategiskt problem för USA att ”europeiska stater inte kan reformera sig eftersom de är fångade i en politisk kris.” Det är svårt att befria sig från intrycket att Trump håller europeiska länder ansvariga för fientligheterna.

Hård och oförsonlig

Kina är, som redan nämnts, accepterad som en ekonomisk jämlike med vilken USA, med allierade staters bistånd, vill bedriva handel på basis av reciprocitet och rättvisa. Men Mitttens rike är också ett militärt hot även om det aldrig preciseras eller nämns vid namn. USA kommer därför att samarbeta med likasinnade partners för att nå det gemensamma målet att hindra ”en ensam konkurrerande nation från att dominera regionen”. Den privata sektorns väldiga resurser måste mobiliseras för att ”återställa ett militärt styrkeförhållande till förmån för USA och våra allierade i regionen”.

 I både Trumps första säkerhetsstrategi och i Bidens var allierade värderade och värdefulla. Bidens otvetydiga budskap var att USA måste fördjupa sitt samarbete med allierade, som prisas i alla tonarter, men också med andra länder. ”Europa står idag i främsta linjen för att försvara principer om frihet, suveränitet och icke-aggression… Vårt stöd för Natos artikel 5 är orubbligt”.

Trump hade också, när han 2017 övervakades av den utrikespolitiska eliten bara gott att säga om allierade länder ”som stått vid Amerikas sida” i kampen för fred och frihet. Nu är tonen hård och oförsonlig. Europa kan åter bli en värdefull allierad om medlemsländer har vilja och kraft ”återupprätta sin forna storhet.” Att Ukraina är världsledande på att utveckla drönare nämns ej. Asiatiska allierade rekryteras för en rad uppdrag – bevara dollarns ställning, säkra tillgång på jordartsmetaller, hantera Kinas svällande överskott, försvara öppen sjöfart, avskräcka hot mot Taiwan, bidra till att säkra USA:s position i den västra hemisfären och, framför allt, öka sina försvarsanslag. Allt detta måste tas som ett bevis på att de allierade åtminstone har ett potentiellt värde. Tonen är genomgående affärsmässig.

Taiwan

Trumps första nationella säkerhetsstrategi var utomordentlig kortfattad i fråga om Taiwan. ”Vi kommer att bibehålla våra starka band med Taiwan i enlighet med vår Ett Kina-politik innefattande våra åtaganden under Taiwan Relations Act att tillgodose Taiwans legitima försvarsbehov och avskräckningsförmåga.”

Stödet för Taiwan var mer kraftfullt i Joe Bidens säkerhetsstrategi 2022. USA motsätter sig en unilateral förändring av status quo vad gäller vattenvägar omkring Taiwan. I enlighet med Ett Kina-politiken stöds inte öns självständighet men USA lovar att bidra till Taiwans förmåga att försvara sig och ”bibehålla vår förmåga att stå emot varje försök att med våld tvinga Taiwan till underkastelse.” Den skillnad som är värd att observera är att Trumps åtagande handlar om Taiwans kapacitet att försvara sig medan Biden utlovar ett amerikanskt deltagande.

Trump lägger i sin andra säkerhetsstrategi framför allt vikt vid Taiwans ekonomiska betydelse – landets roll som producent av chips och dess plats i Sydkinesiska havet där en tredjedel av världens sjöfrakter passerar. Därför är det viktigt att undvika (deter) en konflikt om Taiwan, helst genom ett avskräckande militärt övertag (military overmatch). USA bekräftar den sedan lång tid gällande politiken rörande Taiwan vilket innebär att USA ”inte välkomnar en unilateral förändring av status quo i Taiwanesiska sundet”. För att hindra någon att ”erövra Taiwan” måste allierade samarbeta så att vi inte hamnar i ett underläge som gör att vi inte har möjligheter att försvara ön.

Många har observerat att Biden ”motsätter” sig att status qou ändras medan Trump nöjer sig med att ”inte välkomna” en förändring. Viktigare är att nu gällande säkerhetsdoktrin synes förutsätta att Taiwan kan försvaras mot ett kinesiskt anfall endast om allierade kommer till undsättning.

Brett stöd

När det stod klart för alla mentalt stabila personer att Trump förlorat valet 2019 lär landets säkerhetstjänster ha ringt upp sina kollegor i Storbritannien, Australien och Nya Zeeland för att tala om att de var på banan igen. Snart var den gamla ordningen återställd. Det kommer kanske att ske igen 2027 men allt kommer inte och ska inte återgå till det gamla. 

Det finns goda skäl att tro att Demokraterna återtar makten i Representanthuset i mellanårsvalet i november – kanske också i Senaten. Men. vi måste förhålla oss till det faktum att Trump trots vad han gjort åtnjuter ett brett stöd bland republikanska väljare. Han har under hela sin politiska karriär lyckats presentera sig som ett folkets man i kamp mot en korrumperad ekonomisk och politisk elit. Detta är ett framgångsrikt recept av den enkla anledningen att Amerikas ekonomiska och politiska elit är korrupt. De stora techbolagens chefer har bokstavligt talat krälat i stoftet för att få behålla den federala staten skydd för de monopolräntor de utkräver i USA, Europa och i andra OECD-länder.

Så gott som alla politiker på federal eller delstatlig nivå i USA är sin egen lyckas smed. De måste på egen hand tigga ihop pengar till sin valkampanj. Nästan alla politiker står i skuld till något företag eller organisation – och till skillnad mot väljare kommer donatorer ihåg vad de gjort. Endast få politiker kan helt och fullt rösta efter sitt samvete. Det är av enorm betydelse att pengar har ringa betydelse för utfallet av val i Europa.

Trumps nidbild av den politiska situationen i Europa kan inte negligeras även om hans lösning måste avvisas. Den partipolitiska strukturen i Storbritannien, Frankrike och Tyskland har kollapsat och den har aldrig varit stark i Italien. Förtroendet för politiska ledare har nått bottennivåer. Att endast en av fem medborgare uppskattar Emmanuel Macron kan nog förklaras med att han varit president i nio år. Hans företrädare Francois  Hollande gillades av bara 4 procent när han slutade. Keir Starmer och Friedrich Merz har sett sin popularitet minska i rekordtakt. I bådas länder är ett radikalt högerparti störst. Det finns ingen anledning att låtsas att det finns en enkel lösning. 

Ny internationell ordning

Trumps envisa och intensiva animositet mot Europeiska unionen är inte lätt att förklara. Svaret bör i alla händelse bli att skälet till att nästan alla länder i Europa slutit sig samman är detsamma som att tretton delstater i USA 1776 valde att låta en federal regering ta hand om relationer till omvärlden.

Trump är rätt ensam om uppfattningen att ett land kan leva utan en regelbaserad ordning för handel och annat internationellt samarbete. Han har inte stöd i Kongressen och nästan inga stater vill leva i laglöst land. Lyckligtvis pågar ett samarbete mellan EU och Comprehensive and Progressive Trans-Pacific Partnership (med bland många andra Japan, Sydkorea, Storbritannien och Kanada som medlemmar) för att utarbeta en ny internationell ordning. Tillsammans kommer EU och CPTPP inom kort att representera mer än hälften av världshandeln. USA:s andel av världens varuexport är 8 procent.

En anomali

Det är en anomali att europeiska Natoländer inte har en gemensam operativ kraft att försvara sin kontinent mot en underlägsen motståndare. Kraven på att Europa ska ta ansvar för att försvara sin kontinent har andra presidenter framfört men det är först Trump som satt makt bakom orden.

Det finns därför anledning att välkomna en passus i Trumps säkerhetsstrategi. USA vill medverka till att Europa ”kan stå på egna ben och agera som en grupp likasinnade suveräna nationer, utan att domineras av en fientlig (adversarial) makt.”

Lyckligtvis är uppdraget lätt att formulera. Det finns bara en fiende och det handlar bara om försvar. Europas kvantitativa ekonomiska, teknologiska och demokratiska övertag gentemot Ryssland är monumentalt. Men trots vad som skett i Europa sedan millennieskiftet saknar europeiska Natoländer egen operationell kapacitet. Det finns därför anledning att välkomna att av USA entydigt pekar på möjligheten att europeiska länder (tillsammans med Kanada) skaffar sig en egen operationell kapacitet för att försvara sig mot Ryssland. Uppgiften blir avsevärt lättare om den genomförs med USA:s goda minne – och samarbete.