Utrikes För 65 år sedan blev Patrice Lumumba, Kongos förste premiärminister, mördad. Ingen av de ansvariga har ställts till svars. Men i mars i år väckte en belgisk domstol åtal mot en före detta EU-kommissionär för inblandning i dådet. Någon upprättelse för Lumumbas familj blev det inte. Den tilltalade avled före rättegången.
Två poliskommissarier från Belgien grävde upp liken för att destruera dem.
De började den 18 januari 1961. Först efter två dagar var jobbet avklarat. ”Vi hackade dem i småbitar och la dem i syran”, berättade Gerard Soete senare. Syran räckte inte. De fick bränna resterna. ”Vi gjorde saker ett djur inte skulle göra. Så vi söp oss fulla, stupfulla.”
Ordern kom från inrikesministern i Katanga, en mineralrik provins som uppmuntrad av Belgien och de utländska gruvbolagen brutit sig ur republiken Kongo. Två tänder stoppade Soete i fickan. Något annat återstod inte av Patrice Lumumba, utsedd efter allmänna val till det fria Kongos förste premiärminister.
Symbol för frihetslängtan
Vakter hade slagit och sparkat folkledaren, dumpat honom halvt medvetslös på en toalett och framåt natten kört honom och två av hans ministrar ut i bushen till ett stort träd, där exekutionspatruller väntade. Belgare förde befälet. Beslutsgångar och ansvar sträckte sig över kontinenter och världshav. Även CIA och MI6 konspirerade för att undanröja Lumumba.
Han lever vidare som symbol för Afrikas längtan efter frigörelse. ”Den kongolesiska demokratin halshöggs med mordet på Lumumba”, säger hans brorson Jean-Jacques Lumumba. ”Det hastiga slutet på denna demokrati störtade ner landet i det kaos vi ännu lever i.”
Sedan författaren Ludo de Witte grävt fram bevis för Belgiens inblandning tillsatte regeringen i Bryssel en undersökningskommission och erkände statens ”moraliska ansvar” för dådet.
Lumumbas familj nöjde sig inte med det. 2011 väckte de talan mot tio belgare. Femton år senare, i mars i år, gav en belgisk domstol klartecken för åtal och rättegång.
– För vår familj är detta inte slutet på en lång strid, skrev Lumumbas släktingar, det är början på en uppgörelse som historien länge krävt.
Exploatering av Afrika
Mordet på Lumumba är i alla sina förvecklingar vidsträckt i tid och rum. Det rör inte bara Afrika, Kongokrisen och Dag Hammarskjölds död. Dådet är som andra förträngda minnen också inbäddat i Europas nutida utveckling.
Se på Bryssel, Belgiens huvudstad och säte för EU:s viktigaste institutioner! Kring unionens palats i glas och stål grupperar sig kungliga slottet, jubileumsparken med sin triumfbåge och i änden av paradgatan Avenue de Tervueren Kungliga centralafrikanska museet med sitt Palais des Colonies. Allt vilar på en stadig värdegrund, den gränslösa exploateringen av naturtillgångar och mänsklig arbetskraft i Afrika.
Vid en konferens mellan kolonialmakterna 1885 blev Kongo den belgiske kungen Leopold II:s personliga egendom. Han lovade att stoppa slavhandeln och civilisera sina afrikanska undersåtar. Men frånvaron av lönearbetare hämmade exporten av elfenben och gummi. För att stimulera arbetsviljan lät han hugga händer och fötter av infödingar som inte levererade. Miljoner kongolesers liv spilldes i våldsdåd, svält och sjukdomar medan den belgiske välgöraren berikade sig och reste grandiosa monument över sig själv. Till världsutställningen 1897 lät han importera ett sextiotal levande kongoleser att beskådas av publiken i parken utanför Palais des Colonies.
Flera av statsledarna som på 1950-talet påbörjade EU-projektet såg framför sig en förening av det industrialiserade Europa och den råvarurika afrikanska kontinenten. Peo Hansen och Stefan Jonsson dokumenterar planerna i boken ”Eurafrika. EU:s koloniala rötter” (Leopard 2015).
Men folkliga uppror komplicerade projektet. Den kinesiska revolutionen 1949 och nederlaget för den franska armén i slaget vid Dien Bien Phu 1954 fick återverkningar över hela den afrikanska kontinenten. Med sex miljoner bomber och minst 80 000 människor i koncentrationsläger, kväste britterna Mau-mau-upproret i Kenya. Utpekade terrorister blev piskade, kastrerade eller täckta med paraffin för att sedan antändas. I Algeriet miste upp till 1,5 miljoner människor livet i Frankrikes försök att besegra det folkliga upproret.
Lumumba avsattes
Inför Kongos självständighet var allt förberett. Officerarna i armén var belgare, politiker och militärer stod på hemliga lönelistor och de utländska gruvbolagen räknade med fortsatt goda affärer. Vid självständighetsceremonin i juni 1960 talade kung Baudouin II om de belgiska ansträngningarna att civilisera landet. Nu skulle kongoleserna som barn som lämnat hemmet minnas sin välgörare.
Patrice Lumumba tog till orda: ”Vem kan glömma arkebuseringspatrullerna och de brutala arresteringarna av dem som vägrade att foga sig i orättvisans, förtryckets och utsugningens välde?” Han hyllade motståndet mot kolonialmakten.
Kungen och de belgiska dignitärerna kände sig förolämpade. Mustascherna darrade av undertryckt vrede, berättade ögonvittnen. State Department i Washington och Foreign Office i London oroade sig över att Lumumba kunde bli en ny Castro. Västvärldens tidningar larmade om våld mot européer i den nya staten, belgiska trupper intervenerade för att kväsa revolter och svenska soldater sändes på FN-uppdrag till landet.
Västliga agenter och diplomater utarbetade flera planer för att bli av med Lumumba. Tre månader efter sitt tal var Lumumba avsatt i en kupp. Under belgiskt överinseende blev han placerad på ett flygplan för transport till separatisternas och gruvbolagens Katanga. Hur det skulle sluta visste alla. Piloten stängde dörren till cockpit för att slippa höra misshandeln av fångarna längre bak i planet.
Medverkan till krigsbrott
Av tio utpekade belgare i inlagan till rätten 2011 var på våren 2026 endast en kvar i livet: Étienne Davignon, en nu 93 år gammal före detta diplomat som i början av sin karriär var stationerad i Léopoldville för att övervaka Kongos frigörelse. Han stod åtalad för medverkan till krigsbrott men överklagade beslutet och förnekade all kännedom om mordplanerna.
Han var inte vem som helst. Liksom Patrice Lumumba kommit att personifiera kampen mot kolonialismen, personifierade Étienne Davignon i mångt och mycket Europeiska unionens utveckling. Han tillhörde en adelsätt med medeltida anor. 2018 förärades han titeln greve. Ämbete och privata affärer löpte liksom för Leopold II ut och in i hans liv. Efter insatserna i Kongo avancerade han i det belgiska utrikesdepartementet, blev chef för Internationella energiorganet IEA och hade 1977 till 1985 tunga poster i EG-kommissionen.
Karriären fortsatte ut i affärslivet. Snart hade han uppdrag i ett trettiotal storföretag med säten i Belgien och andra länder, först och främst Société Générale de Belgique, koncernen som sedan Belgiens självständighet 1830 dominerat landets ekonomi. Mineralerna från Kongo var länge ett prioriterat affärsområde. Så gjorde sig den tilltalade 93-åringen bemärkt i Bryssel och Europeiska unionen. Brussels Airlines, som många i det resande EU-sällskapet anlitar, kom till när belgiska företag under Davignons ledning tog över resterna av flygbolaget Sabena.
Exklusivt sällskap
Uppåt tusen byggnadsarbetare, många av dem papperslösa migranter, arbetade i tio år med bygget av Espace Léopold, EU-parlamentets väldiga komplex i staden. Ett privat konsortium lett av Société Générale inledde projektet innan EU fattat något beslut. Medlemsländerna ställdes inför fullbordat faktum.
Den franska regeringen gick 1992 med på en kompromiss: Strasbourg skulle förbli säte för parlamentets ordinarie sammankomster, Bryssel för de extraordinära. Strax kände parlamentarikerna ett starkt behov av extraordinära möten, och kommittéer och partigrupper installerade sig i Bryssel, nära ministerrådet, kommissionen och de tusentals lobbyisterna.
Utan offentlig upphandling och i strid med gällande budgetrestriktioner förband sig parlamentet att arrendera Espace Léopold i 27 år. Det fanns inget tak för kostnaderna, och villkoren var i paragraf efter paragraf utformade för att gynna byggherrarna och bankerna, skrev EU:s revisionsrätt i en skarp kritik 1993. Men Société Générale hade med sin styrelseordförande Étienne Davignon förstklassiga kontakter i beslutsgångarna.
I ett enkelt kontor ett par kilometer från EU-palatsen huserar European Round Table of Industrialists, de främsta europeiska industriföretagens intresseorgan. Över väggen bakom generalsekreterarens skrivbord brer ett svartvit fotografi från 1983 ut sig. Arton kostymklädda män har radat upp sig. Curt Nicolin, chef för Wallenbergsfärens ASEA, skymtar i bakgrunden. I mitten i främre raden sitter Pehr G Gyllenhammar. Lätt nedsjunken i stolen är han på en höjdpunkt i sin karriär, just utsedd till ordförande för det exklusiva sällskap han tagit initiativ till.
Dog ostraffad
Närmast Volvochefen är två EU-kommissionärer placerade. Till vänster Francois Xavier-Ortoli, strax chef för det franska oljebolaget Total, till höger Étienne Davignon. Organisationen var ett joint venture mellan industrikoncernerna och kommissionen. De hade föresatt sig att frigöra företagsamheten ur välfärdsstatens restriktioner. ”Strukturella stelheter”, det vill säga sociala skyddsnät och regleringar av arbetsvillkoren, skulle lösas upp och EU medvetet främja en ”informell sektor” med flexibel, lågavlönad arbetskraft. Det skulle främja storföretagens strävan att minimera den fast anställda personalen och leja ut produktion till underleverantörer.
Privata tjänster kunde samtidigt bli alternativ till de offentliga trygghetssystemen. Både European Round Table och kommissionen förordade subventioner för inköp av privata tjänster som utbildning, barnpassning och hjälp i hemmen.
Varken Gyllenhammar eller Davignon sitter där de sitter denna vårdag i åttiotalets början i kraft av personliga egendomar. De är funktionärer i den oligarki som växer ur de gränslösa affärerna.
Gyllenhammar förlorade sitt säte i de innersta kretsarna när fientligt kapital tog över Volvo. Davignon är kvar livstiden ut. Han dör ostraffad den 18 maj 2026.
Proletärer i Kongo, ofta skuldslavar och barn i trasor, förser ännu världsmarknaden med koppar, kobolt och coltan.
Värdegrunden består.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
