Det gäller att förhandla och kohandla

Håkans Hörna Politikens konst är svår, skriver Håkan A Bengtsson i en genomgång av 1900-talets många koalitioner, minoritetsregeringar politiska spel.

För vissa partier är blockpolitiken oundgänglig och önskvärd. För andra en tvångströja. Det är tydligt och uppenbart även inför höstens val. Tidöpartierna går till val i samlad tropp och är nu överens om att Sverigedemokraterna ska ingå i nästa regering.

I boken ”Tidöpakten”, konstateras att detta inte bara är ett politiskt resonemangsäktenskap utan utvecklats till en ”pakt” för en specifik utveckling i högernationell riktning.

Just nu tyder förstås alla opinionsmätningar på att Ulf Kristersson inte får fyra år till. Sverigedemokraterna är Sveriges största parti, men också det mest illa sedda. En rimlig hypotes är att väljarna tycker att tyngdpunkten förflyttats för långt högerut.

På den andra kanten finns inte någon motsvarande pakt eller överenskommelse. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade gärna velat ha ett formaliserat samarbete. Men Socialdemokraterna vill gå till val på egen hand och hålla nästan alla dörrar öppna. Här finns också svårhanterbara röda linjer.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver ministerposter för att rösta för en s-ledd regering. Centern vill inte göra affärer med Vänsterpartiet.

Hur hamnade vi här? Ja, varför gör dom på detta viset? Som vanligt är det klokt att söka vägledning i historien. Det förflutna sätter ramarna för framtiden vare sig vi vill eller inte, eller ens alltid är fullt ut medvetna därom.

Inte helt genomtänkta budgetar

”Vi behöver inte ha allianser av dagens typ”, så uttryckte sig statsvetarprofessorn Olof Ruin i en intervju här på Dagens Arena 2014. Alliansens åtta år i regering gick då mot sitt obevekliga slut.

Den första mandatperioden hade Alliansen majoritet i riksdagen. De sista fyra åren ledde Reinfeldt en minoritetsregering och hade svårare att få igenom sin politik.

Sedan följde två mandatperioder med Stefan Löfven och på slutet Magdalena Andersson som statsministrar. De ledde en rödgrön minoritetsregering.

Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet syftade till Sverige skulle kunna regeras. Men avtalen blev inte långvariga. Eftersom flera partier samkörde föll regeringens budget ett par gånger, den rödgröna regeringen tvingades leva med oppositionens inte helt genomtänkta budgetar.

Efter förra valet bildade visserligen Ulf Kristersson också en minoritetsregering men genom Tidöavtalet fick den Sverigedemokraternas stöd av en majoritet i riksdagen, om än med en mycket liten övervikt. Priset var politiskt kännbart, Jimmie Åkesson kunde inkassera stora segrar. Det var en scenförändring för fram till förra valet ville inget av de borgerliga partierna ens tala med Sverigedemokraterna.

Hänger samman med valsystemet

Många av de här utmaningarna är inte nya, men de hänger i grunden samman med att Sverige valde ett proportionellt valsystem i början av 1900-talet. Valen till andra kammaren omvandlades från majoritetsval till ett proportionellt valsystem.

Socialdemokraterna och Liberalerna kastade på den tiden längtansfulla blickar på den brittiska modellen med majoritetsval enligt principen ”First Past the Post”. Men Allmänna Valmansförbundet och Arvid Lindman var rädd för att ett brittiskt valsystem skulle innebära att högern förpassades till evig opposition, eftersom de arbetande klasserna utgjorde en överlägsen numerär.

Sverige har sedan dess proportionella val och tillämpar en negativ parlamentarism, det vill säga en statsminister kan tillträda så länge inte en majoritet i kammaren röstar emot. En regering kan alltså accepteras trots att fler röstar emot än för. Det har underlättandet bildandet av minoritetsregeringar. Men det finns många nyanser i spannet mellan majoritetsregeringar (eller regeringar som har ett ”garanterat” stöd i riksdagen) och minoritetsregeringar.

Samlingsregeringen är en extremvariant

1920-talets frekventa regeringsbyten var, menade Tage Erlander, ett elände med alla sina svaga och kortvariga regeringar. Det var något som borde undvikas. Ingvar Karlsson ärvde den här erfarenheten och reflexen.

Per Albin Hansson ledde under andra världskriget en samlingsregering med alla partier utom Sveriges kommunistiska parti. Han tyckte att det gick så bra att han ville att den skulle bestå även efter kriget. Så blev det inte.

Samlingsregeringen är en extremvariant av det statsvetarna kallar ”samarbetsdemokrati”, alla eller nästan alla partier ingår i en regering och förhandlar (”samarbetar”) inbördes. Någon opposition att tala om finns det varken utrymme för eller behov av.

Olof Ruin var väl inte förespråkare för samlingsregeringar däremot skeptisk till fasta allianser innan val. Det skulle försvåra för en minoritetsregering att kunna söka samarbete med partier i riksdagen, vilket väl är precis vad som hänt de senaste decennierna.

Leif Lewin, också han professor i statsvetenskap, argumenterar snarare för ”majoritetsdemokrati”, för att väljarna ska ha en möjligt att utkräva ansvar, och avsätta ogillade styresmän och -kvinnor.

Idealet är en stark regering som regerar, och en potent opposition som opponerar och håller makthavarna i schack. Vissa drag påminner väl om den brittiska demokratimodellen, även om vi i Sverige har proportionella val.

Aldrig avsätta en arbetarregering

I Sverige har minoritetsregeringar och samarbeten och kompromisser i riksdagen snarast varit normen, men sedan 1970-talet har vi gått mot mer av majoritetsdemokrati och haft fler majoritetsregeringar, och det har blivit svårare att regera i minoritet. Inte minst efter att första kammaren avskaffades 1970 och vi övergick till en enkammarriksdag.

Under sitt långa regeringsinnehav från 1932 till 1976 regerade Socialdemokraterna mestadels i minoritet, men var i kraft av ett starkt väljarstöd på mellan 45 och 50 procent ett block i sig själv. Även om partiet ett år efter valet 1968 kunde regera med stöd av en egen majoritet i enpartiregering.

Socialdemokraterna regerade i koalition med Centern på 1930-talet och 1950-talet. Men samtidigt kunde Socialdemokraterna lita på att SKP senare VPK och numera Vänsterpartiet aldrig skulle ”avsätta en arbetarregering”. Detta garanterade ett socialdemokratiskt regeringsinnehav, och möjliggjorde också att partiet kunde luta sig vänsterut i många frågor, men i andra också söka stöd och samarbeta över blockgränsen när det passade. Som när det kom till försvaret, skattereformer och den ekonomiska politiken.

I många välfärdspolitiska frågor var avståndet till Folkpartiet och Centern inte heller så stort, på den tiden. Det fanns inte heller något borgerligt block utan bara borgerliga partier utan formella knytningar till varandra.

Spretigt på den borgerliga sidan

Detta utnyttjade Socialdemokraterna skickligt. Valrörelse efter valrörelse efterlystes svar på hur det borgerliga regeringsunderlag och regeringsprogrammet såg ut. Det bet på väljarna.

I dag försöker högersidan använda samma argument för att underminera Socialdemokraternas trovärdighet och varna för en ”rödgrön röra”, som Carl Bildt gjorde 1994.

Länge fanns det en stark inre konkurrens och en ideologisk spretighet på den borgerliga sidan. Efterhand växte emellertid efterfrågan på borgerlig samverkan, inte minst eftersom Socialdemokraterna bara regerade på år efter år, decennium efter decennium.

Motståndet mot de socialistiska idéerna band successivt samman borgerligheten mer och mer. En stark fiende kan mana till disciplin och sammanhållning.

Visserligen blev initiativet ”Medborgerlig samling” i Skåne på 1960-tyalet inte någon vidare framgång. Men det banade ändå väg för framtida borgerlig samverkan och i förlängningen senare tiders blockpolitik.

Första steg var ”mittensamverkan” mellan Centern och Folkpartiet på 1970-talet som Moderaterna sedan anslöt sig till. En kommande borgerlig regering skulle vila på ”mittenpolitikens grund”, var budskapet, inte på högerpolitik. Det fanns också långt framskridna planer på en sammanslagning av mittenpartierna Centern och Folkpartiet. Centerns dåvarande partiledare Thorbjörn Fälldin var personligen mycket drivande, men hans eget förtroenderåd ratade förslaget 1973, samma år som Centern nådde sitt bästa valresultat någonsin, sedan har väljarstödet dalat.

Gick inte så bra

Inför valet 1976 fanns något av en samordning mellan de tre borgerliga partierna, även om det var svårt att få till bilder med de tre borgerliga partiledare tillsammans. Personkemin var inte den bästa. Icke desto mindre vann de borgerliga partierna en historisk seger det året.

44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav, ett världsrekord i ett demokratiskt land, var över.

Sedan gick det inte så bra. Ekonomin krisade. Och de interna spänningarna om kärnkraften och skatterna sprängde trepartikoalitionen två gånger. 1991 var borgerligheten mer förberedd, Carl Bildt och Bengt Westerberg skrev ihop programmet ”Ny start för Sverige” som Kristdemokraterna och Centern sedan anslöt sig till. Men de ledde en minoritetsregering, som underhandlade med Ny Demokrati för att baxa igenom sin politik i riksdagen.

2006 vann Fredrik Reinfeldt en historisk seger med Alliansen där de fyra borgerliga partierna gick till val med ett gemensamt namn och program.

Ulf Kristersson fick 2022 ihop Tidöavtalet, även om innehållet och Liberalernas medverkan presenterades och förhandlades fram först efter valet.

En följd av allt detta är att de borgerliga partiernas särart delvis gått förlorad, i stället tycks de ha konvergerat mot regeringarnas konkreta politik, av lätt insedda skäl möjligen – politiker tenderar att försvara den politik partiet bedriver och kompromissat sig fram till.

Det kanske är fråga om en internalisering av kompromisserna, eller att man införlivar andras politiska idéer och värderingar och göra dem till sina egna.

Tänk på tonårsutvisningar och att barn nu sätts i fängelse!

Att hålla ihop och sammanfoga blocken blir en central maktfråga för att kunna uppvisa regeringsduglighet och trovärdighet. Vissa vassa kanter slipats ner och partier byter fot.

Det mest symboliska skiftet var väl när Centerpartiet efter många decennier övergav sitt kärnkraftsmotstånd. Partibytena har också blivit vanligare. Allianserna tenderar att bli större än partierna. Joakim Jacobsson var till exempel tidigare partisekreterare i Liberalerna men är nu Ulf Kristersson statssekreterare.

Summa summarum har borgerligheten och högerns väg till makten gått via förmågan att hålla ihop ett block, kunna presentera en allians och presentera en trovärdig kommande regering, innan valet. Strategin var väl inte på plats 1976. Men däremot 1991, 2006 och 2022, men samtidigt har alliansen med Sverigedemokraterna har splittrat borgerligheten och tycks leda till ett betydande väljartapp i höst.

Så varför gör inte Socialdemokraterna samma sak och går till val på ett tydligt regeringsalternativ med de andra oppositionspartierna?

Ett slags tvåpartisystem

En förklaring kan sökas i det som hände 2010. Alliansen hade vunnit valet 2006 och trycket på att oppositionen måste få till ett liknande samarbete för att vinna valet 2010 var uppenbar och sågs av många som ett logiskt svar. Först krokade Socialdemokraterna arm med Miljöpartiet, men sedan drev en kritisk intern opposition inom arbetarrörelsen fram att även Vänsterpartiet skulle tas med i det rödgröna samarbetet.

De tre partierna samordnade sig då inför valet på samma sätt som alliansen 2006.

Det gick inte så bra.

Socialdemokraterna fick vidkännas ett stor väljartapp.

Moderaterna gjorde sitt bästa valresultat och hamnade på över 30 procent, bara 0,6 procent efter Socialdemokraterna.

Men det fanns forskning som visade att väljarna tenderar att rösta borgerlig om två allianser ställs mot varandra.

Vi får genom allianser av det här slaget ett slags tvåpartisystem som ju tenderar att dominera i länder med majoritetsval.

Vänstersidan missgynnas i länder med majoritetsval, medan det omvända gäller i länder med proportionella val.

Det var då. Det vore intressant att uppdatera den analysen utifrån vad som hänt under senare år. Medelklassen har ju gått åt vänster, delar av arbetarklassen hoppat till högerpopulisterna. Storstäderna är i dag mera progressiva, röda och gröna. Landsbygden mer konservativ. Kvinnor röstar rödgrönt, män blåbrunt. Men erfarenheterna från 2010 landade i att socialdemokraterna framgent inte är benägna att kroka arm med något annat parti före valet och vill hålla (nästan) ”alla dörrar öppna”.

Lite som det alltid låtit från Sveavägen 68.

Högermajoritet sedan 2006

Sverige hade länge en strukturell vänstermajoritet i väljarkåren. Men efter 2010 har vi haft en betydande högermajoritet i Sveriges riksdag. Det har också blivit svårare att göra uppgörelser över blockgränserna, eftersom blocken blivit mer fasta och sammansvetsade. Den polarisering vi ser runt om i världen märks också i den svenska politiken. 1976 hade Folkpartiet och Centerpartiet stöd av 36 procent av väljarna.

I den mån de i dag kan sägas vara mittenpartier kan förstås diskuteras, men dom har just nu bara 8–9 procent av väljarna bakom sig.

Globalt har också högermitten- och vänstermitten-partier (och renodlade gamla mittenpartier) tappat mark det senaste decennierna.

Komplext mellan S och V

Frågan om samarbete mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet faller tillbaka på en komplex, konfliktfylld och komplicerad historia. Vänstern är en utbrytning ur socialdemokratin, var först vänstersocialdemokrater men blev senare som kommunister som tog direktiv från Moskva.

Samtidigt som partierna är besläktade, är de också varandras bästa fiender. Det har varit många avhopp åt båda hållen under årens lopp. Konkurrensen om makten i fackföreningsrörelsen har tidvis varit brutal. Socialdemokratin har varit genuint anti-kommunistisk och hållit partiet borta från reellt politiskt inflytande. Vänsterpartiet har under alla år anklagat socialdemokratin för att ha svikit sin ideal. Samtidigt är Vänsterpartiet programmatiskt numera något annat än tidigare, väl så revisionistiska som Socialdemokraterna.

Men historien skuggor komplicerar ändå möjligheterna till samarbete.

När samarbete kommer på tal spelar inte bara 2010 en roll, utan även det så kallade Kosackvalet 1928, då högern bedrev en hård kampanj mot Socialdemokraterna för att de gick Moskvas ledband.

Det var inte bara för att Ernst Wigforss skrivit en motion om arvsskatt (som en senare s-regering avskaffade!) där det stod att att ”fattigdomens fördrages med jämnmod då den delas av alla”.

Det användes för att göra gällande att Socialdemokraterna ville befrämja fattigdom.

En intressant och lärorik parallell till dagens diskussion om miljardärer, som Liberalerna vill se fler av. Det är som om vissa debatter går igen, om i en annan kontext. Men 1928 hade Socialdemokraterna och SKP en valteknisk samverkan, inte för att det var några varmare känslor mellan de två partierna, utan eftersom de borgerliga partierna också hade en sådan samverkan, för att maximera antalet mandat. På valsedlarna ovanför partinamnet stod ”Arbetarpartiet”. Detta finns fortfarande kvar på Socialdemokraternas valsedlar, dock inte på Vänsterpartiets.

Svårsmält för VPK

Allt detta blev 1928 dock grundval för en furiös högerkampanj om att Sverige skulle bli kommunistiskt, om inte väljarna röstade rätt. Kampanjen gick hem. Socialdemokraterna backade med drygt 4 procentenheter, SKP däremot gick fram. Allmänna valmansförbundet ökande sitt stöd och kunde efter valet bilda regering.

Parallellen till 2010 är förstås slående.

När Socialdemokraterna återkom regeringsmakten till 1982 ville Olof Palme finansiera sina vallöften med höjd moms. Det var synnerligen svårsmält för VPK eftersom sänkt moms på mat var ett av partiets viktigaste krav. Partiledaren Lars Werner hotade nu i riksdagens talarstol att fälla regeringen. Det blev en förhandling inför öppen ridå. Ställd inför hotet om att få avgå erbjöd Olof Palme från riksdagens talarstol sänkt pris på mjölk för att VPK skulle acceptera höjd moms. Förslaget accepterades. Denna kohandel eller mjölkhandel är förstås synnerligen minnesvärd.

VPK och senare Vänsterpartiet skulle sedan inte längre sitta lika tyst i båten som tidigare under efterkrigstiden. 1990 fällde VPK den socialdemokratiska regeringen och röstade emot ett krisprogram med pris-, löne- och strejkstopp. Ingvar Karlsson återkom visserligen, men utan krisprogram.

Under Göran Perssons regeringstid samarbetade Socialdemokraterna sedan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet utan att de satt i regeringen. Eller som Vänsterpartisten Lars Bäckström stolt uttryckte det: ”vi ingår i regeringen men ändå inte”. 2021 röstade Vänsterpartiet för att fälla regeringen Löfven när den föreslog marknadshyror i nyproduktionen.

Det förbättrade väl inte relationen mellan de två partierna, särskilt ledande socialdemokrater var förbannade. Men dessförinnan hade Jonas Sjöstedt avvisats som samarbetspartner när Liberalerna och Centern i Januariavtalet fått igenom ett förbud mot att förhandla med Vänsterpartiet.

Det skapade förstås bitterhet i Vänsterpartiet. Och nu kräver Nooshi Dadgostar att få sitta kommande regering annars kommer partiet att rösta emot en S-regering.

Fingervisning om hösten

Detta är bara historia och en bakgrund, men ger väl något av fingervisning om vad som väntar i höst. Det blir inte lätt. I den politiska världen behöver väl valet sinte stå mellan pest eller kolera. Men det bästa alternativet kanske är det minst dåliga, som förstås ofta är svårsmält.

Politikens matematik är på ett sätt enkel: två slår den tredje. Det handlar om att vinna eller försvinna.

Politikens konst är svårare: det gäller att förhandla och kohandla. I sådana processer kan man både vinna och förlora på en och samma gång. Men det är lätt att förlora sig själv. Och partier kan uppenbarligen gå vilse i regeringskansliet och i riksdagens korridorer.

Men den som bemästrar såväl matematiken som konsten i politiken kan forma samhällsutvecklingen.

Håkan A Bengtsson