Det krävs en riktig landsbygdspolitik

 Tidöpakten har gett oss fyra förlorade år.

Man kan inte sminka en gris, var det någon som sade, och uttrycket kommer osökt till mig när jag läser om Sverigedemokraternas nya program för ”landsbygden”.

Jag skriver ordet inom citattecken, för i praktiken är det ett program för jordbruket på landsbygden.

Det är en viktig fråga. Svensk matproduktion behöver öka, både av beredskapsskäl och för att vi vill ha öppna och levande miljöer på landsbygden.

Men Sverigedemokraternas program är långt ifrån någon lösning för den som vill åstadkomma detta.

Varför kommer de på detta nu?

I huvudsak handlar deras förslag om att minska miljö- och klimatreglerna. Det är möjligen ett hinder, men att ta bort sådana regler skulle dels bryta mot en rad EU-regler, dels är det kortsiktigt. Ett lantbruk som vill överleva måste moderniseras, och i det ingår att klimatanpassa produktionen. Men SD har aldrig brytt sig om miljö- och klimatfrågor.

Ett par frågor är av mer ekonomisk karaktär. Bland annat vill de ta bort arbetsgivaravgifterna för tre personer i varje företag, för att gynna småföretagande. Men empirin visar att den sortens åtgärder sällan så effektiva, och dessutom skulle en sådan förändring främst gynna storstäderna, där det finns avsevärt fler småföretag med ett par tre anställda.

Den ena punkt där deras förslag skulle ge någon effekt är att de föreslår ökat statsstöd till jordbruket. Det kanske kan fungera, men det finns också risker med en sån åtgärd, beroende på hur stödet i så fall utformas.

Den avgörande frågan är dock varför SD presenterar detta först nu?

Faktum är ju att Sverigedemokraterna under fyra år hållit taktpinnen i Tidösamarbetet. Under den tiden har de inte klarat av att förbättra villkoren på landsbygden över huvud taget.

Tvärtom.

En ny rapport från Arena Idé beskriver sveket mot landsbygden i några punkter. Det handlar bland annat om att Tidöpartierna bromsat klimatomställningen, och därmed fördröjt en omställning som kommer bli nödvändig.

Fixering vid sänkta skatter

Regeringens fixering vid att sänka priset på bensin och diesel kan på ytan synas som ett sätt att gynna de som bor på landsbygden och behöver använda bilen oftare och köra längre sträckor än de som bor i stora städer. Men på lite längre sikt, när priset på drivmedel ändå kommer gå upp, blir det just dessa grupper som kommer missgynnas av att omställningen bromsats in och skjutits upp under hela mandatperioden.

Det handlar också om Tidösamarbetets fixering vid att sänka skatterna, vilket gått mest till de med höga löner, och de bor i högre grad i de stora städerna.

Det saknas också pengar för landsbygdsutveckling i Tidös budgetar. Små summor fanns med 2023 och 2024, men i ”Statsbudgetarna för 2025 och 2026 saknar ett eget reformpaket för landsbygden”, konstaterar Arena Idé.

Det handlar förstås också om att Tidöpartierna minskat stöden till kommunerna och regionerna. Samtidigt som man lagt på dem stora nya utgifter genom detaljregleringar på bland annat skolans område. Som Karin Källström konstaterar på den centerpartistiska ledarsidan i Hela Gotland skulle det behövas ett rejält omtag i regionalpolitiken. Hon skriver att ”Sveriges Kommuner och Regioner larmar om en kraftig underfinansiering av ”reformstormen” i dess halvårsvisa ekonomirapport” och att Sveriges Lärare konstaterat att ”regeringens förslag om reglerad undervisningstid kommer kosta närmare 7,5 miljarder kronor, medan den planerade finansieringen endast uppgår till 2,5 miljarder.”

Inte gamla lösningar

Och då jag ändå inte nämnt Tidös migrationspolitik, som gör det svårare för landets landsbygdskommuner att få personal till bland annat vården och omsorgen.

En verklig och fungerande regionalpolitik kan inte utgå från och desperat hålla fast vid gammal teknik och gamla lösningar.

Den måste säkra välfärden i landets små kommuner.

Den måste investera i landsbygden. Inte sänka skatten för de som redan har mycket.

I det sammanhanget framstår SD:s förslag för jordbruket både som missriktade och futtiga.

Jesper Bengtsson