Från röda linjer till kramkalas – liberalernas flip och flop

Essä Liberalernas omfamning av Sverigedemokraterna ser ut som en dramatisk omsvängning. Men i ett historiskt perspektiv är den snarare det senaste kapitlet i en gammal berättelse om hur partier byter riktning, omkodar sina idéer och förlorar sin ideologiska kärna i jakten på makten. Liberalernas flip visar hur orden töms på innehåll och ett parti kan förvandlas till något som det nyss utsåg till sin egen huvudfiende.

Nyss: ni är politikens svurna huvudfiende. Nu: vi vill bilda regering med er.

Nyss: Sverige klär inte i brunt.

Nu: blåklint + blåsippa = sant.

Nyss: röda linjer mot samarbete.

Nu: kramkalas.

Att bjuda in sin gamla huvudfiende till intima omfamningar i direktsändning efter bara två mandatperioders avhållsamhet är antagligen något slags rekord i snabb och komplett politisk kappvändning. Liberalerna kan alltså vara stolta över att åtminstone ha lyckasts erövra förstaplatsen i den tävlingen.

Men hur unika är de egentligen i den dubiösa konsten att vända kappan efter vinden? Är inte alla politiska partier kappvändare i någon mening? Och måste inte politikens främsta uppgift vara att vinna val och utöva makt, även om det kostar några stilpoäng? Partier är inte i första hand renodlat ideologiska organ med tvättade händer utan flexibla, pragmatiska institutioner för maktöverföring som ibland kan behöva byta eller blanda sitt idéinnehåll för att erövra och behålla regeringsmakten.

När namnet består men själen byts ut

Inom statsvetenskapen brukar man tala om ”political realignment” – fenomenet att politiska rörelser eller partier byter ut sin ideologi, sin politik och ibland också sina väljare över tid, men behåller sitt gamla namn och sitt kända varumärke. Och som vanligt kommer det verkligt klassiska exemplet från USA, där demokrater och republikaner i princip har växlat plats med varandra på den politiska kartan sedan inbördeskrigets dagar.

Under senare delen av1800-talet var det demokratiska partiet fortfarande starkt konservativt, agrart och ofta kopplat till Söderns gamla slavstater. Men under 1900-talet, särskilt från Roosevelts New Deal och fram till 1960-talet, transformerades man snabbt till ett progressivt liberalt parti med välfärdsstat och medborgarrätt högst på agendan. Förändringen har varit så total att partiet i dag står för rakt motsatta värden jämfört med ursprunget, och anklagas ibland för urban elitism.

Republikanerna var å andra sidan 1800-talets stora progressiva liberala parti med basen i nordstaterna: motståndare till slaveriet (Lincoln) men för modernisering och för en stark federal stat. På 1900-talet blir man sedan ett alltmer marknadsliberalt och senare konservativt (Reagan) – i dag högerradikalt och populistiskt (Trump) – parti.

Två liv i ytterkantens spegel

Tillsammans representerar demokrater och republikaner en nästan total ideologisk omkastning eller ”flip”. Nu är det inte helt ovanligt att politiska partier utvecklas och förändras, ibland långsamt, ibland dramatiskt. Det kommer ett ögonblick i varje epok då kartan inte längre stämmer. Orden finns kvar – vänster, höger, socialism, liberalism, konservatism – men de pekar inte längre riktigt åt samma håll. Det är i sådana ögonblick som politiken blir svår att förstå, men därför desto mer intressant.

Även den tidigare svenska historien inrymmer flera sådana ögonblick. De kanske mest dramatiska gestalterna är två: Nils Flyg och Sven Olov Lindholm. Den ene kommunist som slutar som nazistsympatisör, den andre nazist som slutar som vänsteraktivist. Deras liv ser ut som ideologiska spegelbilder – så symmetriska att de nästan bildar en gemensam tankefigur eller varningsberättelse om hur långt en människa kan förirra sig bort från sin ursprungliga övertygelse.

Den långa glidningen

Men om man stannar där, vid det dramatiska, missar man den större betydelsen. För deras liv är inte bara extrema avvikelser, även om de lever i en extrem tid då demokratin står svag och alternativen är radikala. De är också viktiga nycklar till att förstå hur politiska idéer förändras – och varför de ibland inte förändras så mycket som vi vill tro. Den klassiska bilden av politik är linjär. Till vänster finns jämlikheten, till höger hierarki. Däremellan en glidande skala där aktörer rör sig, ibland långsamt, ibland i språngmarsch. Den som helt byter sida gör ett brott – de flippar.

Men redan i mellankrigstidens Europa börjar denna bild krackelera. De ideologiska ytterkanterna – kommunism och fascism/nazism – definierar sig båda i opposition till den liberala mitten. De delar en stark misstro mot demokrati och parlamentarism, mot pluralism, mot de förkastliga kompromisserna som andra partier tvingas till. De talar om kollektivet, om folkets enhet, om nödvändigheten av radikal förändring – och om behovet av en stark ledare som kan förkroppsliga folket.

I båda fallen finns ett starkt ”vi” som står över individen.

Det är i detta landskap Nils Flyg träder fram. Han börjar som socialdemokratisk ungdomsklubbist, går vidare in i kommunismen, blir så småningom både redaktör för Folkets Dagblad Politiken, och partiledare för Socialistiska partiet(SSP) – ”flygsocialisterna” – och dessutom riksdagsman. Hans politiska bana följer så långt den klassiska radikaliseringsvägen inom arbetarrörelsen.

Att bli kvar i sin egen berättelse

Men kommunismen i denna tid är långtifrån en stabil och entydig rörelse. Den är snarare ett oreglerat kraftfält som slits sönder av interna konflikter, av absoluta lojalitetskrav från Moskva och av ideologiska strider kring Den Store Ledaren Josef Vissarionovich Stalin. När Flyg bryter med Sovjetunionen och lämnar Komintern gör han det inte som simpel avfälling, utan som oppositionell från vänster. Han har tidigt sett det totalitära förtrycket och betraktar sig själv inte som förrädare, utan som den sanne marxisten.

Det avgörande skiftet händer inte i ett enda ögonblick, det sker genom en utdragen serie omtolkningar. Kritiken av Stalin blir kritik av Sovjetunionen. Kritiken av Sovjet blir kritik av hela den ordning som Sovjet leder och representerar. När Tyskland anfaller Sovjet i juni 1941 blir valet – enligt hans egen logik – konsekvent: huvudfienden är Stalin, och den som bekämpar Stalin måste därför stödjas. Fiendens fiende är min vän.

Så kan en kommunistisk partiledare hamna i en position där han ställer sig i givakt bakom Hitler och Nazityskland, utan att själv uppfatta sig som ideologisk svikare. Eftersom Hitlertyskland kämpande mot både den dekadenta västkapitalismen och den totalitära Sovjetunionen samtidigt, kunde det ”med en dialektisk pendelrörelse” betyda att det i själva verket var nazismen som stod för framtiden, alltså kapitalismens död och införandet av socialismen.

Flyg tar därför villigt emot tyskt stöd, men fortsätter att kalla sig socialist, fortsätter att tala om kamp mot kapitalism och imperialism. Det är inte ett vanligt politiskt haveri, utan en påminnelse om hur ideologiska kategorier kan omtolkas inifrån. Nu dör Nils Flyg i förtid redan 1943 och hinner inte uppleva hur hans rörelse, som aldrig blev det massparti han hoppades på, snabbt tynar bort i takt med att krigslyckan vänder.

Den omvända rörelsen

Underofficeren Sven Olov Lindholm rör sig i motsatt riktning, men genom ett liknande ideologiskt rum. Han är en central gestalt i svensk nazism under 1930-talet, inspirerad av Hitler, och ledare för Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), den tongivande nazistiska rörelsen i Sverige som senare byter namn till Svensk socialistisk samling (SSS) med vasakärven som sin partisymbol.

Lindholmarnas ideologi är tydlig: nationalism, antisemitism, en auktoritär stat och så vidare. Men den är också – vilket ofta glöms bort eller förträngs – genomsyrad av begrepp som ”arbetare”, ”anti-kapitalism” och ”social rättvisa”. Nazismen presenterar sig vid denna tid inte som en högerideologi i traditionell mening, utan som en alternativ, nationell och hårt skruvad form av socialism.

Efter kriget bryter denna parallella värld samman. Nazismen, i alla sina former, är besegrad, komprometterad och tycks länge stendöd. Lindholm drar sig tillbaka, och hans omorientering sker sedan långsamt men konsekvent. Under 1960- och 70-talen träder så en ny Sven Olov Lindholm fram: han tar avstånd från antisemitism och rasism, erkänner Förintelsen, engagerar sig i fredsrörelsen, i antikärnkraftsrörelsen och i vänsterpolitik. Mot slutet av sitt liv deltar han i Vietnamdemonstrationer, sympatiserar med FNL och röstar på VPK.

Ytterkanternas hästskomöte

Även här är rörelsen dramatisk: från auktoritär nationalism till internationell solidaritet. Men också i detta fall finns en kontinuitet. Centrala begrepp – anti-kapitalism, anti-materialism, anti-imperialism, kritik av moderniteten – ligger kvar genom hela Lindholms ideologiska resa. Det är inte exakt samma ideologi, men det rör sig inte heller om ett rent brott. Han tror fortfarande på idén om ett kollektivt subjekt.

När historikern Johan Stenfeldt analyserar Flygs och Lindholms två liv i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism framträder något mer än biografiska kuriositeter. De blir exempel på ”ideologiska omorienteringar” i ett landskap där ytterkanterna delvis möts och överlappar varandra i hästskoform.

Det centrala är inte att Flyg och Lindholm byter sida, utan att de rör sig inom ett gemensamt anti-liberalt fält där kollektivet står över individen, radikal systemkritik ersätter reformer och fiendebilderna blir absoluta. Den liberala demokratin föraktas förstås på båda håll. Skillnaden ligger i vem som definieras som ”folket”: klass eller nation. Men strukturen, sättet att tänka politik, bär högst gemensamma drag.

Det gör deras rörelser begripliga, utan att de blir triviala. Men Flygs och Lindholms historia är inte bara ett fenomen på individnivå. Den pekar på något bredare och mera väsentligt: hur politiska rörelser förändras över tid. I Norden sker detta sällan genom snabba, dramatiska kast. Istället händer det gradvis, genom successiv anpassning till samhällets förändringar.

Från jord och land till stad och marknad

Ett exempel är de agrara partierna, som svenska Bondeförbundet. I de nordiska länderna uppstår de som konservativa intressepartier för självägande bönder. De representerar en viss samhällsklass, med en specifik ekonomisk bas. Men när jordbrukets betydelse minskar till förmån för industri och tjänster, förändras också partierna. De blir marknadsliberala mittenpartier, ”catch-all”-organisationer som försöker rikta sig till bredare grupper.

Här ser vi en annan typ av flip: från klassparti till allmänpolitiskt parti, och förstås från landsbygd till både land och storstad (hej Stureplanscentern!). Och förändringen sker inte genom någon våldsam ideologisk explosion, utan genom långsam knappt märkbar organisk omvandling.

Liknande processer äger rum inom arbetarrörelsen. De nordiska socialdemokratiska partierna börjar som revolutionära systemkritiska rörelser, inspirerade av ortodox marxism. Under mellankrigstiden, om inte förr, överger de revolutionen och klasskampen och blir reformistiska, statsbärande partier med dragning mot mitten. Det är ytterligare en sorts flip: från opposition till regeringsställning. Ideologisk renlärighet ersätts med vindkänslig pragmatism, i dag allt oftare genom triangulering.

När även högern förändras

Högernpartierna går en motsatt väg: från konservativa intressepartier för den gamla kungatrogna överklassen till breda allmänborgerliga rörelser som så småningom börjar omfatta både demokratin och, inte minst, välfärdsstaten. I Sverige kunde Moderaterna till och med gå till val 2006 som Det nya arbetarepartiet.

Själva folkhemmet som begrepp vandrar under det tidigare 1900-talet mellan polerna från höger till vänster, där det fylls på med nytt innehåll – för att över tiden förvandlas till en idyllisk och någon urvattnad symbol för svenskhet som kan gillas av nästan alla i den nordiska modellens samförståndsanda.

Skillnaden mellan dessa nordiska exempel och Flyg/Lindholm är tydlig: partier förändras långsamt, medan individer kan förändras snabbt. Men i båda fallen återkommer samma grundfråga: hur mycket kan förändras innan något definitivt upphör att vara det som det en gång var? När är det inte längre samma parti? Ytterst brukar det vara väljarna som avgör den saken.

En ny politisk geografi

Frågan är inte bara av historiskt intresse, utan högst samtida. I dagens politik talas det ofta om populism som något helt nytt. Men kanske är det mer rättvisande att se populismen som bara en ny form av det gamla fenomenet ideologisk hybridisering. Populistiska rörelser som brittiska Blue labour, och för all del Sverigedemokraterna fram tills ganska nyligen, kombinerar ofta vänster i ekonomin (välfärd, protektionism) med höger i kulturen (nationalism, migration).

De definierar inte politiken utifrån en traditionell vänster–höger-axeln, utan betraktar den längs en annan linje: det mytiska folket mot de skumma eliterna. Detta innebär att ideologier inte längre fungerar som slutna paket. De blir modulära och elastiska. Enskilda element kan plockas ut och kombineras till nya mönster i kluster av attraktiva trendbegrepp. I det avseendet är vår tid ganska så lik mellankrigstiden – inte rent ideologiskt, men till sin struktur.

Vad återstår då av begreppet flip? På ytan är det fortfarande användbart. Nils Flyg bytte sida. Sven Olov Lindholm bytte sida. Partier förändras, ibland till oigenkännlighet. Men på ett större djup blir det ofta missvisande. Det antyder en tydlig gräns mellan positioner som i praktiken kan vara mer porösa. Det kanske är mer korrekt att tala om ompositionering, omkodning eller transformation – snarare än någon radikal omkastning.

De porösa gränsernas tid

Detta innebär förstås inte att alla ideologier är lika. Skillnaderna mellan demokrati och diktatur, mellan inkludering och exkludering, är fundamentala – historiskt, moraliskt och politiskt. Det betyder däremot att vägen mellan dem inte alltid är så lång som vi ofta föreställer oss. Och att politiska rörelser – och människor – kan röra sig smidigt längs denna väg utan att nödvändigtvis uppfatta det som ett brott.

Det finns något oroande i den insikten, men också något klargörande. För om vi vill begripa politiken – historiskt och i nutiden – räcker det inte att placera aktörerna på en rak linje. Vi behöver förstå det komplexa landskap de rör sig i, ett landskap där idéer inte bara kolliderar, utan också överlappar och inspirerar varandra. Och där ytterkanter påfallande ofta kan mötas. Det som ser ut som omsvängning är ibland mest en sorts fortsättning i ny form.

Det är i detta landskap som både Nils Flyg och Sven Olov Lindholm hör hemma. Frågan som återstår är om de nya liberalerna under Simona Mohamssons ledning också passar in här efter kramkalaset med Jimmie Åkesson, eller om de representerar ytterligare en annan typ av ideologisk förvandling.

En förvandling som egentligen har mera gemensamt med det kinesiska kommunistpartiet (KKP).

Ett parti utan sin lära

Under Mao-eran gällde strikt planekonomi, revolutionär kommunism och järnhård kulturell likriktning i Kina. Efter 1978 när Deng Xiaoping kom till makten ersattes Maos läror i praktiken snabbt med radikala marknadsreformer – som ledde fram till dagens extrema statskapitalism. Av kommunismen finns i dag bara namnet och de symboliska hammaren och skäran kvar. KKP är ett av de allra tydligaste exemplen där praktisk dagspolitik står extremt långt från den ursprungliga ideologin. En total flip alltså.

Om man nu tycker att just den liknelsen är för brutal och provocerande finns snarlika och högaktuella exempel på betydligt närmare håll i både tid och rum: Fidesz i Ungern. Partiet startade 1988 som liberalt och sekulärt. I mycket var det en oppositionell studentrörelse med centrum–vänsterposition. Dagens Fidesz är ett helt annat parti till sitt innehåll; nationalistiskt och högerextremt, med anti-liberal retorik och illiberal demokrati som sin praktik. Den radikale studentledaren Viktor Orbán hade byggt upp sig till Putins bästa kompis i Europa, innan han nyss fick sparken av väljarna.

Mera flip kan det inte gärna bli.

Forskare brukar tala om realignment, systemskifte eller ideologisk inversion. De mest extrema fallen är inte bara policyförändringar utan partier som helt byter både position och funktion i det politiska systemet; från opposition till maktparti, från folkrörelse till statsbärare, från liberalt till auktoritärt. De uppfattas som samma organisation med samma namn och symbolik– men i praktiken har de blivit som ett helt annat parti i sociologisk mening.

Från vänsterback till högerblock

Var, närmare bestämt, befinner sig dagens liberaler i en sådan jämförelse? Läser man det senaste partiprogammet från 2025 är det lätt att låta sig luras. Här återfinns fortfarande många vackra ord om individens frihet, rörlighet för en öppen värld och försvar för assylrätten: ”Vår vision är att fri rörlighet världen över erkänns som en mänsklig rättighet. Som liberaler strävar vi efter att stegvis förverkliga det långsiktiga målet om en värld där människor kan röra sig fritt utan politiska hinder och där var och en själv kan bestämma var han eller hon ska söka skydd, bo och arbeta.”

Sakpolitiskt är liberalerna samtidigt långtifrån ideologiskt intakta. Genom Tidö-samarbetet, och nu senaste genom sin högst offentliga regeringsinbjudan till Åkesson, har man tvärtom bidragit till att stegvis förverkliga SD:s vision om ett etniskt homogent Sverige som värderar människor strikt efter hudfärg, kultur och religion. Partiprogrammets portalformulering om ”att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv” blir mot den bakgrunden ett groteskt skämt.

Betraktat på riktigt lång sikt är det tydligt hur liberalerna successivt har glidit iväg allt längre åt högerkanten. Oavsett partinamn och oavsett sin aktuella storlek har liberalerna traditionellt haft en central roll i svensk politik ända sedan mitten av 1800-talet; för skolan, för närings- och föreningsfriheten, för folkstyret och tidigare ofta i allians med socialdemokratin – den gamla klassiska vänstern. Hösten 1917 bildade Nils Edén och Hjalmar Branting en vänsterregering och drev tillsammans igenom den allmänna och lika rösträtten, trots högerns envisa motstånd.

Från flip till flopp

Vänstern förenades också i sin kulturradikalism, mot den gamla samhällselitens värdekonservativa ordning. Även efter demokratins genombrott spelade liberalerna länge vänsterback inom den nya borgerlighetens laguppställning. Partiet blev en moralisk stormakt i mitten av svensk politik, där man kunde peka på maktfullkomlighet både till höger och vänster. I Danmark och Norge heter systerpartierna för övrigt fortfarande Venstre och Radikale Venstre.

Men när regeringsfrågan kom upp efter 1976 valde liberalerna ändå konsekvent att samarbeta åt höger tillsammans med Bohman och Bildt. Och så har det fortsatt i tangentens riktning in i vår tid, först med Alliansen och nu med Tidö. Rörelsen blir i detta historiska perspektiv tydlig: från 1800-talets radikala demokratiska reformanda till full integration i 2000-talets högernationalistiska block inom ett växande antiliberalt fält.

En total flip alltså – och samtidigt total ideologisk inversion.

Så här långt tyder det allra mesta på att liberalernas flip också har blivit en total flopp. Med en gammal liknelse från jordbrukssamhällets dagar ser det ut som om man först har sålt smöret och sedan lyckats tappa pengarna i sin desperata jakt på regeringsmakt. En del tyckare kallar därför den osannorlika messalliansen med SD för självskadebeteende. Och visst kan man ironisera länge över ett liberalt tvåprocentsparti som nu tror sig kunna rädda sig kvar i riksdag och regering genom att överge sin ideologiska kärna och fria till ett illiberalt tjugotvåprocentsparti.

Ett offentligt självmord

Men lås oss hellre se den kärleksfulla liberala omfamningen av sin tidigare huvudfiende för vad den är: ett utdraget och plågsamt politiskt självmord utfört i full offentlighet. Då faller ironierna platt. Vad vi bevittnar är istället en storskalig tragedi, ett kolsvart ödesdrama som egentligen bara borde gå att känna sorg över. Det börjar bli farligt tomt i mitten, vilket enbart kan göda ytterkanterna.

Lars Ilshammar

Litteratur:

Gøsta Esping-Andersen (1985): Politics Against Markets. The Social Democratic Road to Power. Princeton, N.J., Princeton University Press.

Erik Bengtsson (2022): The social origins of democracy in Sweden: the role of agrarian politics. ss. 419-445 i Social History, Volume 47, 2022 – Issue 4.

Thomas Frank (2016): Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? New York, Metropolitan books.

Magnus Hagevi m.fl. (2022): Party Realignment in Western Europe. Electoral Drivers and Global Constraints. Cheltenham, Edward Elgar Publishing Ltd.

Mary Hilson (2008): The Nordic model: Scandinavia since 1945. London, Reaktion.

Anders Johnsson (2002): Kämpande liberalism. Folkpartiet 100 år. Stockholm, Informationsförlaget.

Johan Stenfeldt (2019): Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism. Lund, Nordic Academic Press.

Kaare Strøm & Torbjörn Bergman, red. (2013): The Madisonian Turn: Political Parties and Parliamentary Democracy in Nordic Europe. Ann Arbor, University of Michigan Press.