Är föreställningen om världen viktigare än den verkliga världen?

Den senaste tidens diskussion om svensk arbetslöshet kännetecknas av statistiska problem, tom retorik och brist på realistisk politik.

Den senaste tiden har diskussionen om arbetslösheten varit intensiv. En anledning är att Socialdemokraterna inför valet vill etablera bilden av att det råder massarbetslöshet – och att detta beror på Tidöregeringens politik.

Det ligger kanske något i detta, men det grundläggande problemet är att ingen regering, oavsett politisk hemvist, under de senaste 35 åren har lyckats lösa arbetslöshetsproblemet. Kraftigt sänkta skatter, fattiggörande välfärdssystem, finanspolitiskt ramverk, marknadsskola, privatiserad arbetsförmedling och en offentlig sektor på svält- och NPM-kur har inte gjort susen.

Inget annat heller, för den delen.

Förblir olöst

Visst går det att inom ramen för rådande tankefigur uppnå marginella förbättringar, men den bistra sanningen är att oavsett vilken regering som tillträder efter valet i höst kommer arbetslöshetsproblemet att förbli olöst efter nästa mandatperiod (och nästa). De politiska svaren på det största samhällsproblemet lyser med sin frånvaro. Ingen bör intala sig något annat.

Den här bristen på realistisk politik tenderar att driva politiken mot nedsättande retorik och vinnande bildsättning av arbetslöshetsproblemet (och andra samhällsproblem). Det handlar mer om att uppfattas som trovärdig än att driva en politik som på ett trovärdigt sätt skulle lösa problemet.

Föreställningen om världen – skenet – blir viktigare än den verkliga världen.

I ljuset av detta är det ingen slump att Socialdemokraterna väljer den statistikkälla som ger den högsta arbetslösheten. Det är därifrån vi hör att arbetslösheten uppgår till en halv miljon och har ökat med 100 000 sedan Tidöregeringen tillträdde. Därtill erbjuder den här källan möjligheten till internationell jämförelse. Det är därifrån vi hör att Sveriges arbetslöshet är den högsta i EU efter Spanien och Finland – och att ungdomsarbetslösheten ligger i EU:s toppliga.

Jämför äpplen och päron

Det går så klart att invända att andra arbetslöshetsmått ger en betydligt lägre arbetslöshet. Det är också ett faktum att andelen unga som inte befinner sig i arbete eller sysselsättning är mycket låg i Sverige – och att den andelen har minskat över tid. Det går också att invända att arbetslösheten är högre än i den statistikkälla som Socialdemokraterna använder. Argumentet är då att de ofrivilligt deltidsarbetande och de som inte söker jobb, trots att de kan och vill jobba, inte finns med i statistiken.

En annan invändning är att den internationellt jämförbara statistiken, som baseras på olika länders arbetskraftsundersökningar (AKU), inkluderar de gymnasister och högskolestudenter som söker jobb. De allra flesta av dessa bör inte betraktas som arbetslösa i ”normal” mening eftersom de studerar på heltid.

Det betyder två saker. För det första sjunker arbetslösheten markant, i antal och procent, om den här gruppen inte räknas med i arbetslöshetsmåttet. För det andra kan det innebära att den internationella jämförelsen jämför äpplen och päron, i meningen att den kan dölja systematiska skillnader mellan länder i hur stor andel av de arbetslösa som är studenter.

Första jämförelsen

EU:s statistikmyndighet Eurostat offentliggör inte den här ”studentrensade” statistiken. Därför är det ingen som med trovärdighet kan besvara frågan om den här statistiken ger en skev bild av svensk arbetslöshet i förhållande till andra EU-länder. Hittills.

Tack vare det arbete som produktivitetskommissionens praktikant Nils Löfquist har lagt ner, kan vi nu för första gången i den svenska arbetsmarknadsdebatten presentera en sådan jämförelse. Låt oss göra några nedslag i den.

• Första kvartalet 2023 hade Sverige den fjärde högsta arbetslösheten i EU om studenterna inkluderas, men endast den fjortonde högsta om de exkluderas.

• Första kvartalet 2025 hade Sverige den tredje högsta arbetslösheten i EU om studenterna inkluderas, men endast den åttonde högsta om de exkluderas.

• Tredje kvartalet 2025, som utgör den senast tillgängliga statistiken, hade Sverige den tredje högsta arbetslösheten i EU om studenterna inkluderas, men endast den nionde högsta om de exkluderas.

• Med ungefär en tredjedel, är Sverige tillsammans med Nederländerna det EU-land med högst andel studenter bland de arbetslösa. I Spanien uppgår exempelvis motsvarande andel till 11 procent och i Tyskland till 14 procent.

• Inget EU-land förbättrar sin relativa arbetslöshetsposition lika mycket som Sverige när studenterna exkluderas.

Det här betyder att det finns markanta systematiska skillnader mellan EU-länderna i hur studenterna påverkar den totala arbetslösheten – och hur detta i sin tur förändrar rankningen mellan länderna. Detta bör självfallet leda till viss ödmjukhet och nyans, men det ger inte något svar på frågan om det råder massarbetslöshet i Sverige.

Är det verkligen troligt?

I ljuset av utvecklingen sedan 1990-talet är mitt svar ändå ja på den frågan.

Men om referenspunkten är de senaste tre åren är det inte alldeles lätt att hävda att vi då levde i paradiset på jorden och att vi nu befinner oss i andra änden av skalan. Med samma tankefigur som styråra hade oppositionens politik inte heller gjort något annat än marginell skillnad.

Avslutningsvis tycker jag att du ska notera att arbetslösheten exklusive studenterna enligt AKU ligger under den jämviktsnivå om sju procent som enligt Konjunkturinstitutet visar hur långt arbetslösheten kan sjunka utan en lönebrasa pressar upp inflation och arbetslöshet. Kontentan av detta måste bli att det är heltidsstudenterna, av vilka många fortfarande går på gymnasiet, som säkerställer att de märkessättande facken just nu inte löper löneamok på svensk arbetsmarknad.

Bedömer du det som troligt? Nej, tänkte inte det.

Lägre än Konjunkturinstitutets siffror

Notera även att arbetslösheten i Norrbotten och på Gotland är omkring fyra procent. I Västerbotten och Dalarna är den fem procent. Den här höga efterfrågan på arbetskraft, som den jämförelsevis låga arbetslösheten är ett uttryck för, borde leda till att lönerna i de här delarna av landet skjuter i höjden.

Den hårda konkurrensen om arbetskraften leder i sin tur till att arbetsgivare i andra delar av landet tvingas höja sina löner eftersom de annars inte kan behålla sina anställda eller rekrytera nya. Resultatet blir att den här löneglidningen pressar upp inflation och arbetslöshet. Känner du igen dig i den här beskrivningen av arbetsmarknaden?

Visar inte verkligheten att det är mer rimligt att utgå ifrån att arbetslöshetens jämviktsnivå ligger betydligt lägre än Konjunkturinstitutets sju procent, men att tron på den höga nivån hindrar oss från att testa den möjligheten?

Föreställningen om världen hindrar oss återigen från att förändra den verkliga världen.

Daniel Lind