Arbetsgivarna i Järnvägsföreningen på besök i Hagfors 1912 (Bild: Järnvägsmuseet)

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att de flesta svenska företag är organiserade. Och undrar vad fan de fått för pengarna.

Svenska arbetsgivare har en unikt hög organisationsgrad. De allra flesta företag är med i någon förening som företräder deras intressen. I Sverige är det numera nästan vanligare att företag är med i en organisation än att löntagare är det. ”Arbetsgivarsidan bär upp den svenska modellen”, brukar det allt oftare sägas.

När coronakrisen nu blottat hur sårbar vår ekonomi är, och visat hur snabbt nedgången kan drabba företag av alla storlekar, ska det bli intressant att ta del av efterdebatten inom denna välorganiserade del av vårt samhälle. Det går att ifrågasätta om företagens organisationer verkligen fokuserat på trygghet för sina medlemmar i sitt (lobby)arbete.

Genom åren har budskapen från arbetsgivare och företag oftast varit av samma karaktär; förutsägbarhet, flexibilitet och integritet har varit ledord. Myndigheter ska inte agera kortsiktigt och ryckigt, anställda ska vara beredda på omställning, staten ska inte beskatta mer än absolut nödvändigt och helst inte alls. Typ.

Fackförbundens retorik har i sin tur präglats av att kombinera dessa ledord med en känsla av trygghet om det värsta inträffar. Helst genom statens omsorg, men om så inte sker så har samtidigt förbunden inte tvekat inför egna lösningar. Inkomstförsäkringarna är ett tydligt exempel från senare tid. Ett annat att löntagarna har avstått löneutrymme för att kunna finansiera sin egen omställning i samband med uppsägningar.

Frågan är dock vad de välorganiserade företagarna egentligen har arbetat för när det gäller lösningar vid akuta kriser. Det är enkelt konstaterat att det inte fanns någon krisplan uttänkt, åtminstone inte i form av ett färdigt system som kunde träda i kraft omgående. Varken i form av buffertfonder eller förhandlade modeller för krisstöd från staten. Faktum är att det är svårt att hitta någon företagarorganisation som lyft frånvaron av krockkuddar vid ett snabbt konjunkturfall som ett problem. Vilket på sätt och vis är logiskt eftersom det skulle inneburit att överskott riskerats att låsas i egna fonder eller försvinna i extra beskattning. Det är ju svårt att kräva en plan för hur ekonomin ska räddas utan att samtidigt erkänna att det fordrar att någon avsätter medel för framtida katastrofer.

Men nu är vi där. Regeringen presenterar krispaket efter krispaket för att rädda landets företagare i dessa tuffa tider. Företagarnas organisationer applåderar paketen, men antyder samtidigt att deras medlemmar behöver mer och snabbare hjälp. Men om räddningssystemet inte ens håller initialt i en kris borde det kanske ha varit dessa organisationers viktigaste lobbyfråga de senaste decennierna. Deras medlemmar hade nog åtminstone förväntat sig att den egna organisationen kunde göra den analysen innan katastrofen var ett faktum.

Nu möts istället många företagare i utsatta branscher av att deras egna organisationer inte har kapacitet att svara på deras akuta frågor, och i övrigt inte heller har så mycket mer att erbjuda till den som ser sitt företag på väg mot konkurs.

Svenskt Näringslivs dåvarande ordförande Leif Östling myntade häromåret de bevingade orden om vad fan en får för pengarna. Jag antar att den frågan kommer ställas av många medlemmar i företagens föreningar när coronakrisen väl är över.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling 
chefredaktör