Daniel Lindvall
Daniel Lindvall

Hoten mot demokratin Västvärlden genomlever i dag en demokratikris som i sig blivit ett hot mot vårt klimat. Ska demokratin klara att agera mot klimathotet måste vi stå upp emot den framväxande klimatfientliga auktoritära populismen, skriver Daniel Lindvall, huvudsekreterare i den statliga Demokratiutredningen, i Dagens Arenas serie om hoten mot demokratin.

I november förra året, bara veckor efter det amerikanska presidentvalet, uppmättes temperaturer som var 20 grader över det normala i Arktis. April i år var den sjunde månaden i rad som det slogs ett globalt värmerekord, och i dagarna drabbades USA av den värsta orkanen i dess moderna historia.

Katastrofen i spåren av orkanen Harvey har förvärrats av höjda vattentemperaturer tillsammans med stigande vattennivåer i Mexikanska golfen. Klimatförändringarna är inte ett dunkelt hot som väntar på oss i avlägsen framtida. Dess effekter slår mot oss nu.

Det står utom allt tvivel att klimatförändringarna är ett hot mot vår civilisation och på sikt vår existens. Enligt en forskningsrapport från i somras är sannolikheten för att världen ska lyckas begränsa temperaturökningen till under två grader detta århundrade nu mindre än fem procent.

Om temperaturen stiger över två grader finns det en risk att klimatförändringarna blir självaccelererande genom att permafrosten smälter och urgamla lager av metan släpps ut i atmosfären.

Kanske kan ett auktoritärt styrelseskick leverera en mer kraftfull miljöpolitik?

Men medan vi står inför ett existentiellt hot har västvärldens demokratier drabbats av en nationalistisk yra och en panikartad rädsla för migration och terrorism. Ointresset att agera för klimatet har fått fler att fråga sig om demokratin har förmåga att möta klimathotet. Kanske kan ett auktoritärt styrelseskick leverera en mer kraftfull miljöpolitik?

Medan Kina satsar massivt på förnybar energi understödjer den demokratiskt valda presidenten i USA kol- och oljeindustrin. Dale Jamieson, professor i miljövetenskap och filosofi, skriver i sin bok Reason in a dark time att människan helt enkelt inte har förmågan att se hur hennes agerande i nuet får konsekvenser i framtiden.

Demokratin kan inte hantera klimathotet eftersom politiker idag inte väljs eller ställs till svars för ett beslutsfattande som berör generationerna som kommer efter oss.

Den brittiske biokemisten James Lovelock, som på 1960-talet lanserade den s.k. Gaiateorin om att jorden är en organiskt självreglerande enhet, har sagt att den moderna demokratin i sig är ett hinder för att uppnå förändring.

Han menar att politiker måste gå samman för att agera handlingskraftigt på samma sätt som de gjorde när demokratin var hotad av nazismen under andra världskriget. Kanske behövs det en katastrof i still med Pearl Harbor för att världens ledare ska förstå allvaret och samla sig.

Kritiken mot den moderna demokratin är berättigad, men den är ofta felriktad. Problemet är inte demokratin i sig, utan snarare avsaknaden av en fungerande demokrati.

Naomi Klein ger i sin bok Detta förändrar allt en skrämmande beskrivning av hur oljeindustrins lobbyister framgångsrikt lyckats förhindra en progressiv klimatpolitik i USA. Lobbyorganisationen Heartland Institute, som bl.a. finansieras av oljebröderna Koch, har varit en central aktör för att påverka republikanerna och den amerikanska opinionen i en klimatskeptisk riktning.

Falska nyheter och konspirationsteorier har fått fäste bland konservativa väljare – däribland att klimathotet är ett vänsterradikalt påhitt.

Falska nyheter och konspirationsteorier sprids och har fått fäste bland konservativa väljare – däribland föreställningen om att klimathotet är ett vänsterradikalt påhitt i syfte att ta ifrån enskilda människor deras rättigheter och friheter.

Det är trots allt mycket som tyder på att ju bättre demokratin fungerar desto bättre klimatpolitik får vi. I en studie som redovisas i tidskriften Foreign Policy jämförs olika länders ranking på the Economists demokratiindex med hur hållbar energipolitik de har.

Av jämförelsen framgår att länder med en utvecklad demokrati för en betydligt mer hållbar energipolitik. Det fanns dock tre undantag: Kanada, USA och Australien. Dessa länders bristfälliga energipolitik kan enligt studien till stor del sättas i samband med påtryckningar från aktörer inom bl.a. olje- och kolindustrin.

Nej, demokratin är inte ett hinder i klimatarbetet utan en fungerande demokrati är snarare en förutsättning för att driva det framåt. Ett exempel som kan få avgörande betydelse för klimatet är den tyska energiomställningen.

Den tyska regeringen vågade följa väljaropinionen efter Fukushimaolyckan och det har bidragit till att priserna på solpaneler kraftigt har sänkts. Det har öppnat upp för en revolution inom solenergiområdet som ger den förnyelsebara energin en chans att konkurrera med fossila bränslen.

Ska vi lyckas med att minska utsläppen och rädda klimatet måste vi därför utveckla och fördjupa vår demokrati.

I Sverige måste vi ta Demokratiutredningens varning om en ökad politisk ojämlikhet på allvar och förhindra att resursstarka aktörer, såsom fossilbränsleindustrins lobbyister, får ett övertag i opinionsbildningen.

Globalt behöver vi ta fram en rättighetskatalog som skyddar vår planet och som tvingar beslutsfattare att ta hänsyn till nästkommande generationers välstånd. Ska vi uppnå detta måste vi  stå upp emot den framväxande klimatfientliga auktoritära populismen.

Västvärlden genomlever i dag en demokratikris och det har i sig blivit ett hot mot vårt klimat.

Men tiden är knapp och enligt forskning kan vi ha en temperaturökning på två grader redan om 30 år. En sådan temperaturökning skulle enligt FN:s klimatpanel leda till en instabil och reducerad livsmedelsproduktion, välfärdsminskning, försämrad folkhälsa och ökad migration. Det skulle ge en grogrund för politisk oro och konflikter som på sikt kan slå sönder förutsättningarna för en stabil demokrati.

Vi kan konstatera att en fungerande demokrati ger ett mer effektivt klimatarbete, men för att säkra demokratins framtida överlevnad krävs det en radikalare klimatpolitik än vad vi ser i dag.

Daniel Lindvall  är fil.dr i sociologi, kansliråd på Regeringskansliet och var huvudsekreterare i den statliga Demokratiutredningen som kom 2016 och kommer i september ut med boken Folkstyret i rädslans tid tillsammans med Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen. 

Läs övriga delar i serien hoten mot demokratin här: