Anneilie Nordström
Anneilie Nordström

Hoten mot demokratin Bristen på service gör boende i glesbygd riskfyllt, dyrt, mödosamt, tråkigt och oattraktivt. Den maktlöshet och hopplöshet som många glesbygdsbor känner är en grogrund för bristande tillit till demokratin, skriver Annelie Nordström, Fi:s arbetsmarknadspolitiska talesperson, i avsnitt 12 i Dagens Arenas serie.

Som alltid när det gäller samhälle, människor och politik är det sammansatt. Det finns inte ett hot mot demokratin, det finns många. Jag har haft förmånen att bo och vara verksam på flera platser i landet och väljer nu att presentera ett hot mot demokratin som inte ofta speglas, eftersom de som främst berörs blir färre och färre för varje år.

Argument som att om Umeå blomstrar gynnar det hela länet, stod mig upp i halsen.

Jag är inte stolt över allt jag gjorde som politiskt aktiv i Västerbottens inland, att lägga ner ett BB och en skola i en fjällby är smärtsamt, men vilka var alternativen? Att lägga ner flygplatsen? Argument som att om Umeå blomstrar gynnar det hela länet, stod mig upp i halsen. Min ambition var trots det att ingjuta mod och hopp hos företag och befolkning.

Vår demokrati bygger på att befolkningen ska välja till de beslutande församlingarna och därmed känna sig företrädda. Jag hävdar att landsbygdsbor i allmänhet inte upplever det på längre, vilket är ett hot mot demokratin.

Norrland har alltid varit glest befolkat och har fått olika stöd av staten genom historien. Idag har urbaniseringen och centraliseringen skapat glesbygdsområden i Stockholms skärgård, Bergslagsområdet, Dalsland, Värmland samt i östra Småland, Blekinge och Skåne. Men ingen annanstans är avstånden så gigantiska som i Norrland.

Ibland hävdas det i debatten att centraliseringen till städerna är positiv för miljön och det används som argument för att inte satsa på att hela Sverige ska leva. Argumentationen har stora brister. En mycket stor del av Sveriges naturtillgångar finns i norra delarna av landet, att förädla dessa har varit och kommer vara en viktig del av landets exportinkomster. I glesbygdens alla områden finns också unik natur som är en viktig inkomstkälla via turismen. Dessutom skapar ett befolkat inland ett robustare land, vilket är viktigt både ur beredskapssynpunkt och ur civilförsvarssynpunkt.

Så det finns all anledning att värna och utveckla alla delar av vårt land. Det gör sig inte självt, det kräver politiska insatser av många olika slag. Landsbygdskommittén har nyligen lagt fram en hel arsenal av åtgärder, det är inte första gången. Bekymret är inte att det saknas idéer, utan att de inte genomförs. Förväntningarna på att det ska bli annorlunda den här gången är extremt låga.

Samtliga kommuner med kommunalskatt över 34 kronor ligger i glesbygd i norra delen av landet och samtliga med kommunalskatt under 30 kronor ligger kring Stockholm eller västra Skåne

Vårt grannland i väster, Norge, har bedrivit en mer aktiv regionalpolitik och har fortfarande en hel del olika statliga stimulanser för att behålla och öka befolkningstätheten i sina glesbygdsområden. I Sverige har den typen av statliga stimulanser nästan helt upphört. I debatten hänvisas ofta till kommunernas egen beskattningsrätt och till det kommunala utjämningssystemet. Men vad är det för vits med egen beskattningsrätt om det ständigt blir allt färre invånare att beskatta? Norge saknar system för omfördelning och kommunal beskattningsrätt. Men helt klart har Norge varit mer framgångsrikt när det gäller att hålla glesbygden levande och attraktiv, så varför inte lära av deras goda resultat?

Samtliga kommuner med kommunalskatt över 34 kr per hundralapp ligger i glesbygdsområden i norra delen av landet och samtliga kommuner med en kommunalskatt på under 30 kr per hundralapp ligger kring Stockholm eller i västra Skåne. Den kommunala skatten är platt d.v.s. alla invånare betalar lika mycket per hundralapp. Den statliga skatten betalas endast av inkomsttagare över den s.k. brytpunkten och är helt oberoende av var man är bosatt.

I stora delar av glesbygden har både den statliga, den kommunala och den kommersiella servicen minskat rejält. Under den senaste tioårsperioden har förändringarna varit dramatiska. Avsaknad av service gör boende i glesbygd både riskfyllt, dyrt för den enskilde, mödosamt, tråkigt och oattraktivt. När samtliga bankkontor, by-butiker och byskolor lagts ner, Försäkringskassan stängt sitt kontor, det är 15 mil att åka till närmsta passutfärdare och vårdcentralen stänger både nattetid och helger trots att det är 20 mil till sjukhusets akutmottagning, då känner man sig övergiven av samhället. Det blir en nedåtgående spiral som behöver en kraftfull stimulans för att vara möjlig att vända.

Den maktlöshet och hopplöshet som många glesbygdsbor känner är helt klart en grogrund för bristande tillit till demokratin. Valdeltagandet är av tradition högt i glesbygdsområden, oftast högre än genomsnittet, men delar man sönder siffrorna lite mer än bara på kommunnivå är valdeltagandet högt bara i glesbygdens tätorter, medan det är extremt lågt bland dem som bor i byarna.

Många känner förakt för politiken och känner sig allmänt lurade. De har periodvis jobbat hårt, men också haft långa perioder av arbetslöshet, rest långt för att arbeta och inte sällan pendlat och bott i husvagn långt från familjen.

Så min uppmaning är, värna demokratin genom att genomföra Landsbygdskommitténs förslag.

Annelie Nordström är arbetsmarknadspolitisk talesperson i Feministiskt Initiativ, där hon även är aktiv i tema landsbygdsfrågor. Tidigare bland annat ordförande i Kommunal och kommunalråd i Vilhelmina.

Fler artiklar i serien här.