Närmare 100 000 personer har tvingats gå ned i arbetstid för att hjälpa åldrande föräldrar, enligt ny Kommunalrapport. Det är främst arbetsklassens döttrar som får ställa upp.
Kommunerna lägger allt mindre resurser på äldreomsorg. Omsorgen och ansvaret för äldre skjuts i stället över på anhöriga. Siffrorna är entydiga.
Sedan 2006 har antalet anställda som arbetar inom den kommunalt finansierade äldreomsorgen minskat med 25 000 personer, enligt statistik från Socialstyrelsen. Kostnaderna för att ta hand om äldre minskar både i kommunerna och som andel av BNP.
Samtidigt blir de äldre allt fler, och de blir inte friskare. På 1980-talet fick 62 procent av de äldre över 80 år äldreomsorg. 2006 var det 37 procent, visar statistik från Statistiska Centralbyrån.
Resultatet av utvecklingen är att 100 000 personer i Sverige har tvingats gå ned i arbetstid för att hjälpa sina åldrande föräldrar, enligt uppskattningar i en ny rapport från Kommunal. Beräkningarna bygger på SCB:s arbetskraftsundersökning.
Framför allt är det döttrarna som ställer upp på att ta hand om sina föräldrar. Det är kvinnor som går ned i arbetstid. Enligt Kommunal har det blivit praxis att biståndshandläggare sparar in på hemtjänstens insatser om det finns en dotter eller hustru som kan hjälpa till.
Kommunals ordförande Anneli Nordström menar att ett tungt ansvar vilar på kommunpolitikerna.
– Svenska kommunpolitiker lägger mindre pengar nu än tidigare på äldreomsorg. Det är nästan så att de tävlar om vem som kan ha lägst kostnad utan att vårdskandaler uppstår, sa Anneli Nordström i samband med att rapporten presenterades.
Oftare är det också de äldre med arbetarklassbakgrund som får hjälp av en anhörig. Bland arbetarklassens äldre får 58 procent hjälp av en anhörig, medan samma siffra för äldre med högre utbildning är 37 procent. Det är också betydligt vanligare att äldre med högre utbildning köper privat hjälp.
– Arbetarklassens döttrar får gå in och hjälpa sina föräldrar. Det påverkar kvinnors möjlighet att delta i arbetslivet, sa utredaren Ulrika Lorentzi i samband med att rapporten presenterades.
För de anhöriga innebär det, med Anneli Nordströms ord, att de i sin tur att får lägre inkomster, mindre fritid och på sikt riskerar sin egen hälsa.
När en nära bekants son råkade ut för en mycket allvarlig trafikolycka förra året tvingades den chockade mamman inte bara att vaka under den mest kritiska fasen, utan även vara tillgänglig dygnet runt på det ”fina” barnsjukhuset i Solna. Vecka ut och vecka in. Jo, det ingick även rena arbetsuppgifter – tvättande, blöjbyten (på en trafikskadad tonårsson) med mera. Också mostrar, syskon och övrig släkt skulle dras in i arbetsverksamheten. ”Det fanns inte personal”, hette det på sjukhuset. Man ”glömde bort” att även resten av familjen var traumatiserad och att det fanns tre chockade småsystrar med i bilden, som mamman också ”borde” ta hand om, men det gick ju inte när hon tvingades vistas på sjukhuset dygnet runt. Till slut, efter flera månader, förbarmade sig hemmakommunen och satte in några kommunanställda assistenter som på undantag fick arbeta där på sjukhuset. Naturligtvis fick mamman inte någon ersättning från sjukhuset för de rena arbetsinsatser som hon gjort i den bortrationaliserade personalens ställe. Så kan man ju också utnyttja chockade människor mitt i en livskris…
Pojken kom i alla fall hem till sist.
Bra att det uppmärksammas. Har sett det på nära håll när min mamma fick ”tjänstgöra” hos sin mamma på hennes äldreboende. Så blev hon också långtidssjukskriven till slut – min mamma alltså. Arbetarklasskvinnor betalar fortfarande med sin hälsa.
Både ”Görans” och ”Helens” berättelser ovan grep mig och gör att jag skäms över att vara svensk skattebetalare till sådana kommuner. Jag har i hundratals debattinlägg ondgjort mig över alla inkompetenta kommunal- och landstingspolitiker för deras sätt att sköta den offentliga ekonomin. Varför höjer de inte den lokala skatten så att de kämpande anställda får en vettig arbetssituation och att vårdnadstagarna får rätt stöd?
Är de rädda för väljarna? Är de rädda att ramla ner från sina välbetalda taburetter? Eller är de helt enkelt inkompetenta för sitt jobb?
Sedan förstår jag inte varför redaktör Waltersson använder det odefinierade ordet ”arbetarklass” fem gånger i artikeln. Problemet kvarstår oavsett till vilken ”klass” man tillhör, eller?
Så till sist vore det mycket intressant att få Kommunals, SCB:s, Socialstyrelsens och inte minst Walterssons definition av ”arbetarklass” och även hur de definieras de som inte räknas till ”arbetarklass”. Vilken klass tillhör dessa senare?