"Are you ready for a Tahrir moment?"

Det som började med ett par hundra demonstranter i tält på södra Manhattan har växt till en proteströrelse som väckt nytt liv den amerikanska vänstern. Dagens Arena var på plats när amerikanerna ockuperade Wall Street.

Man skulle kunna tro att folk har planerat det här i månader. Suttit i kommittéer och arbetsgrupper. Sprungit med flygblad och affischerat. Men vi lever i Facebookåldern, och då har gamla regler skrivits om. Det är en av orsakerna till att man lyckats samla omkring 20 000 personer med några dagars varsel. Men det finns andra: den ilska som legat och pyrt i flera år. Och den våg som byggts upp ute i världen, som nu nått systemets mittpunkt.

Det är den 5 oktober och Foley Square på södra Manhattan har fyllts av demonstranter som stödjer Occupy Wall Street – aktionen som först ignorerades, sedan förlöjligades, men som nu fått en huvudroll i skapelseberättelsen för en ny rörelse. Budskapen har ritats på plakat som folk sträcker upp mot hösthimlen. Någon undrar vem som stulit hans land. En annan tycker att miljardärer bör betala högre skatt. En tredje att Wall Street ska regleras. En fjärde kör med en ordvits: ”Lost my job, found an occupation”.

Musikern Brian Jackson från Brooklyn har inte kommit hit för att spela, utan för att visa sitt missnöje. Han är förbannad på mycket, men just nu mest på megabanken Citigroup som nyss vräkt en av hans närmaste vänner, trots att hon betalat bostadslånet och trots att Citigroup räddades av skattebetalarna 2008.
– Det är bedrövligt, säger han. Jag försöker sätta ett ansikte på det här problemet. Bankerna gör allt för att roffa åt sig pengar.

Det är förövrigt en historia som berättas om och om igen här på torget, även om laguppställningen varierar: på ena sidan en rad bankkoncerner och investmentbolag som spelade sig in och ut ur finanskrisen 2008 och samtidigt föste ut världsekonomin i kylan; på andra sidan de låntagare, löntagare och skattebetalare som fått betala ett högt pris för en kris de inte direkt låg bakom. Finansmarknadens aktörer har däremot kommit rätt lindrigt undan, många har rentav stärkt sina kort.

Brian Jackson tror att rörelsen kommer växa, att de som plågas av ekonomiska bekymmer har väntat på ett paraply att samlas under. Nu har det plötsligt spänts upp, kanske under något oväntade former. Normalt sett brukar ju protester i USA riktas mot kongressbyggnader och stadshus. Men inte den här gången.
– Det är ju på Wall Street som problemen har sin källa, det är där allt börjar, så de som startade de här protesterna valde verkligen rätt plats, säger Brian Jackson.

Bild: Kent Werne

Facket och Warren Buffet
Annars är det mycket fackföreningsfolk här. Vilket också är anledning till att protesten svällt. Flera fackförbund har gett ockupanterna sitt officiella stöd, och de har mobiliserat sina medlemmar. En av dem är Laura Andersen, som bär en tröja med texten ”Workers united” och skylt som det står ”Stop robbing from the middle class to pay the rich!” på.
– Ett exempel är att min sons skola har ett bibliotek, men barnen kan inte låna böcker, för de har sagt upp bibliotekarien, förklarar hon. Nedskärningarna i offentlig sektor har varit så stora. Och samtidigt betalar jag 30 procent i skatt på min inkomst, medan Warren Buffet betalar typ 15 procent. Det är hemskt, det är bara hemskt.

Man kan faktiskt säga att Warren Buffet, USA:s näst rikaste man, bidrog till att folk började campa på Wall Street. I en uppmärksammad debattartikel i New York Times den 14 augusti uppmanade han politikerna att ”sluta dalta med det rika”. Det är orimligt, menade Buffet, att han själv betalar en lägre procentsats på sin inkomst än vad sekreterarna i samma byggnad betalar på sin. Så ser nämligen skattesystemet ut – kapitalinkomster beskattas betydligt lägre än arbetsinkomster, de rika fick stora skattesänkningar under Bush och det dräller av kryphål och avdragsmöjligheter som gör att de välbärgade ofta får en lägre effektiv skattesats än vanliga löntagare.

Absurt tyckte Buffet, och Barack Obama hängde på – föreslog en ”Buffet rule”; att dollarmiljonärer skulle få betala en större andel av sin inkomst i skatt än medelklassen. Vilket fick republikanerna att beskylla Obama för att starta klasskrig.

Bild: Kent Werne

Laura Andersen hoppas i alla fall att protesterna leder till att diskussionen om USA:s budgetunderskott och statsskuld skiftar karaktär.
– De säger att gamla människor måste betala mer för vården och få lägre pension. Hur kan de ens fundera på sånt när de rikaste i det här landet betalar så lite i skatt på vad de tjänar?

Men hon vill också se ett större fokus på arbetslösheten, som idag ligger på 9,2 procent, och hon efterlyser satsningar på utbildning och infrastruktur.
– Det är sådana frågor som rör 99 procent av befolkningen, de som inte kan köpa sina egna skolor och bygga sina egna vägar.

I maj skrev nationalekonomen Joseph Stiglitz en uppmärksammad artikel i Vanity Fair – ”Of the 1%, by the 1%, for the 1%” – där han gick till storms mot de växande klyftorna i USA. Den rikaste procenten av USA:s befolkning håvar nu in en knapp fjärdedel av nationalinkomsten och äger 40 procent av alla förmögenheter, jämfört med 12 procent av inkomsterna och 33 procent av den samlade förmögenheten för 25 år sedan.

Den rikaste hundradelens inkomster har ökat med nästan 300 procent sedan slutet av 70-talet. Samtidigt har medianlönen stagnerat, ja till och med sjunkit på senare år. Och fattigdomen har ökat. All tillväxt de senaste åren har gått till dem i toppen, konstaterade Stiglitz. Men han varnade samtidigt för en backlash:

”Den rikaste procenten har de bästa husen, den bästa utbildningen, de bästa läkarna och den flådigaste livsstilen. Men det är en sak som mer pengar inte tycks ha gett dem: en förståelse för att deras öde avgörs av hur de andra 99 procenten har det. Genom historien har alltid den översta procenten lärt sig detta till slut, men oftast för sent.”

Amerikanerna har sett på TV hur folk i Nordafrika har gjort uppror mot ”förtryckarregimer som koncentrerat stora rikedomar i händerna på en liten elit”. Men även i USA har politiken styrts av de rika och gynnat de rika, påpekade han. Och så en underliggande fråga: När inleds upproret här?

Vänstern vaknade sent
Redan efter finanskrisen 2008 väntade många på en reaktion från vänster. Men den kom inte. Istället vann högerpopulismen i form av Teapartyrörelsen mark i USA. Vänstern hade svårt att hitta ut ur sin besvikelse över Obamas kräftgång, och man chockades samtidigt svårt av revolten från höger.

I backspegeln kan det fackliga och folkliga upproret i Wisconsin i januari i år ses som en indikation på att vinden ändå höll på att vända. Under hela våren spreds protesterna genom närliggande delstater, ut mot kusterna. Samtidigt skapades US Uncut, ett nätverk av aktivister som med inspiration från Storbritannien riktade ljuset mot storföretagens och de rikas fäbless för skatteparadis och skattesmitning. Och så nu detta. Är det här vägen man letat efter? Är ockupationsrörelsen det ”Vi” man har väntat på?

”We are the 99 percent!” Ropen studsar mellan skyskraporna, det är ett soundbite som har fastnat på allas läppar. Det finns till och med en kollektiv blogg som heter just ”We are the 99 percent”, där hundratals människor har lagt upp en bild på sig själva med deras livssituation nedtecknad på ett papper.

Bild: Kent Werne

Kanske var det inte ett representativt utsnitt ur de 99 procenten som inledde ockupationen för ett par veckor sedan – det var mest unga studenter och erfarna demonstranter – men fackföreningstillskottet har möblerat om i skaran: det är mer arbetarklass, lite äldre, mer färg och större etnisk mångfald än tidigare. Det börjar mer likna det som brukar kallas ”vanligt folk”. Och samtidigt har ockupanternas självförtroende multiplicerats.

Tidigare har de mötts med pepparsprej och bussats till häktet när de demonstrerat, trots att något våld inte förekommit från demonstranternas sida. Ickevåld har framhävts som en nödvändig strategi för att vinna allmänhetens stöd, och det har lyckats. Istället är det New Yorks poliskår som fått kritik. Men när tåget slingrar sig ner mot sydvästra Manhattan är poliserna lugna.
– Nu kan ni inte jävlas med oss mer, vi har facket på vår sida, skriker en ung kille till en grupp poliser.

Först framåt nattkröken grips ett tiotal personer. Orsaken är att de bryter en avspärrning.

”Raise my taxes”
De som normalt sett håller till i de här kvarteren reagerar lite olika på det som händer. Några går framåtlutade med blicken i marken, som gubbar på väg ut från en porrbiograf, medan andra stirrar med öppen mun på den förbipasserande demonstrationen. En fetlagd man i kritstrecksrandig kostym vänder båda händernas långfingrar mot himlen och skriker ”fuck you, you fucking freaks”, medan en ung kvinna i grå kavaj rör sig med folkmassan och håller upp en skylt som det står ”Raise my taxes” på.

Det hade varit skoj att höra vad mannen med fingrarna har att säga, men han blir snabbt omringad av andra journalister. Så frågan går till kvinnan i kavaj: varför vill hon betala högre skatt?
– Om amerikaner, särskilt vi som är högavlönade, betalade mer i skatt på våra löner och kapitalinkomster skulle vi få pengar till de välfärdsprogram som nu är hotade, vi skulle kunna skapa ett tryggare och bättre samhälle.

Kelly, som bara vill uppge sitt förnamn, jobbar på en konsultfirma på Wall Street.
– I den där byggnaden, säger hon och pekar mot ett 226 meter högt torn som ser ut som något ur Sagan om ringen med sin bäcksvarta stålfasad.

Hon smög ner till ockupationen för ett par dagar sedan, men gick snabbt därifrån, ”eftersom det mest var ett gäng hippies” där.
– Sedan insåg jag att jag måste vara med, visa att en del av dem som jobbar här och tjänar mycket pengar också tycker att det behövs en förändring, säger hon.

Men Kelly tillhör undantaget, inte direkt omvänd idag, snarare en udda progressiv fågel bland kollegorna. Och ingen annan från firman är här.

Bild: Kent Werne

Zuccotti Park – Tahrir
Folkmassan letar sig till slut fram till Zuccotti Park, strax intill platsen där tvillingtornen en gång stod. Det var i Zuccotti Park ockupationen inleddes. Initiativet togs av den kanadensiska aktivistgruppen Adbusters i mitten av juli, med en uppmaning att ta den arabiska våren till USA, att ockupera en plats av ”symbolisk betydelse och sätta oss där tills något händer”. Man föreslog Wall Street, ”Amerikas finansiella Gomorra”, som lämplig backdrop, och Liberty Plaza (som Zuccotti Park också heter) som skådeplats – en direkt anknytning till Tahrirtorget, Befrielsens torg, i Kairo.

”Are you ready for a Tahrir moment?” undrade man, och hoppades att 20 000 personer skulle strömma till nedre Manhattan med start den 17 september, ”slå upp tält, fixa kök, bygga barrikader” och kräva en förändring.

Det kom inte 20 000 den 17 september. Snarare några hundra. Men snöbollen var i rullning och ockupationen började växa. Nyheten spreds genom sociala medier, bloggar och små nättidningar, och snart droppade folk in från hela USA.

En av dem som åkt långt för att komma hit är studenten Lara Jones från Minnesota. När jag träffar henne några dagar innan den stora demonstrationen har hon sovit under ett par presenningar med fem andra personer i tre nätter. Hon har inte protesterat mycket förut, berättar hon, men nu kändes allt rätt. Och hon menar att ockupationen av Wall Street rör sig längs samma linje som upproret i Kairo.
– Vi har ingen diktator att revoltera mot, vår regering har brister, men USA är ingen diktatur. Vi protesterar inte mot en person, utan mot det system och den girighet som har sin bas här i USA, här på Wall Street, och som lagt hela världen under sig. Om vi kan starta en förändringsvåg här kanske den kan sprida sig till andra delar av världen, säger hon.

Bild: Kent Werne

Hon hoppas att folk nu ockuperar symboliska platser i mindre städer, kanske vid banker eller storföretag. Om ett par veckor åker hon tillbaks till Minnesota för att delta i de ockupationer som inletts där, och hon hoppas att rörelsen fortsätter växa tills man lyckas pressa fram en förändring.
– Om vi fortsätter göra det vi gör här kommer världen att förändras, de som har makten kommer att förlora den, vi kommer ta över och världen bli vår. Och då känner jag att jorden kan bli en bättre plats att leva på.

Diffusa krav möjligen. Och åsikterna bland dem jag träffar spretar åt olika håll: Vissa är socialister och kräver att kapitalismen avskaffas, några är hippies och hoppas på spirituell väckelse, ett par är libertarianer och menar att Obama och den amerikanska centralbanken avser att ta livet av mänskligheten. Andra är betydligt mer mainstream och föreslår att Wall Street regleras och spekulationen beskattas, och att de rika ska betala sin ”beskärda del”. Man kan undra vad som förenar dem som nu ser sig som en del av Occupy Wall Street?

Adbusters föreslog att ockupationen skulle enas kring ett gemensamt krav: att Obama tillsätter en kommission för att få ett slut på pengarnas makt över de folkvalda. Och flera röster i Zuccotti Park stämmer in i det, däribland Eric Powell, en universitetslärare i 35-årsåldern som kört hit från Tennesse.
– Det är en stor mångfald av människor här, med olika åsikter, men jag tror alla åtminstone är överens om att vi måste motarbeta storföretagens och de rikas inflytande över Washington, och att vi inte kan få en fungerande demokrati förrän de starka ekonomiska intressena stängs ute från politiken.

Men än har det inte framförts några gemensamma krav, påpekar han. Det hålls i och för sig stormöten varje dag, där allt ifrån matlagning till ockupationens högre syften diskuteras, men hittills har man inte naglat fast inriktningen. Det finns inget tiopunktsprogram.

Bild: Kent Werne

Global rörelse 2.0?
Ockupationsrörelsen befinner sig just nu i ett skede där dess kollektiva identitet formas, där olika röster försöker tolka rörelsen, stärka den – och leda den. Under ockupationens första veckor har kändisar och vänsterintellektuella stått på kö för att tala genom ”den mänskliga mikrofonen” i Zuccotti Park (megafoner och högtalare har förbjudits av polisen, så folk upprepar i kör vad talaren säger). Bland annat har Michael Moore, Zlavoj Zizek, Joseph Stiglitz och Naomi Klein varit på plats. Naomi Klein talade om ockupationen av Wall Street som ”det viktigaste som händer i världen just nu”:

”Vi har inlett en kamp mot de mäktigaste ekonomiska och politiska krafterna på planeten. Vilket är skrämmande. Och i takt med att den här rörelsen växer sig starkare kommer det bara bli mer skrämmande”, sade hon.

Och visst växer det. Ockupationer har inletts eller planeras i mer än hundra städer i USA, och i över 1 500 städer världen över. Åtminstone enligt hemsidan Occupy Together, ockupationernas nystartade gemensamma hub. Och redan lördagen den 15 oktober kommer över 600 demonstrationer att genomföras i olika länder. De här siffrorna säger förstås inget om hur många som kommer sluta upp, men klart är att ockupationsvågen sprider sig snabbt.

Reaktionerna från den politiska makten i USA har hittills varit blandade, och uppdelade efter partilinjerna. Republikanernas gruppledare i representanthuset, Eric Cantor, har kallat det hela ”en växande mobb” som splittrar landet, och glåporden från höger har varit många. Barack Obama har däremot uttalat en försiktig förståelse för att folk riktar kritik mot finansmarknaden. Och bland vänsterdemokrater i kongressen har hyllningskören växt i takt med protesterna.

Det är förstås många, även inom den etablerade vänstern, som hoppas att det här blir en kraft som kan utmana Teapartyrörelsen. Och intellektuella som Naomi Klein har ännu högre förhoppningar – hon ser konturerna av en ny global rörelse växa fram, något i stil med den globala rättviserörelse som föddes efter proteststormen i Seattle, Prag och Genua för lite mer än tio år sedan. Och frågan är förstås om man kan se några likheter?

Bild: Kent Werne

Nu som då riktas protesterna mot ekonomiska orättvisor och mot storföretagens och de rikas makt. Men det finns också skillnader, menar Klein. Då samlades man till toppmöten och årliga World Social Forum, nu är det ett kontinuum, en ständigt pågående ockupation. Man har inte bara intagit ett antal torg, utan etablerat vad man kanske kan kalla den permanenta protesten som metod. Det handlar mindre om konfrontation och mer om att vänta ut fienden.

Världen är också annorlunda nu än vid millennieskiftet. Globaliseringen har växlat över i en global kris. Det är inte längre bara orättvisorna mellan Nord och Syd som sticker i ögonen, utan klyftorna mellan vanligt folk och den ekonomiska eliten i de rika länderna. Den fria marknaden, som betraktades som en oövervinnerlig maskin för tio år sedan, kraschlandade 2008, och även om den inte reglerats så bär den knappast på samma gloria som förut. Det här gör möjligen att ockupationsrörelsen har större chans att samla ett bredare stöd än den globala rättviserörelsen, särskilt i USA och Europa.

På Manhattan klingar demonstrationen av, men folk dröjer kvar, sjunger, snackar, donerar mat och pengar till ockupanterna. En av dem är dataingenjören Ravi Salma. Han ser sig själv som något av en anomali, en av dem som tjänar allra bäst, men som ändå demonstrerar.
– Jag ser på det här som en gnista som kan tända en eld. Det här kan sporra folk att engagera sig för en förändring, att välja bättre politiker, att pressa på för reformer. Hittills har inte folk till vänster haft någonstans att göra av sin ilska, men nu har det skapats ett utrymme, säger han.

Och några steg därifrån står fackmedlemmen Charmaine Fela. Hon berättar om den frustration hon känt, och hoppet som nu har fötts. Och även om hon i första hand kommer jobba för en förändring i USA, så vill hon inte att det stannar där.
– Folk förlorar sina rättigheter överallt. Vi måste solidarisera oss med våra bröder och systrar i Grekland och resten av Europa. Det här är inte en amerikansk rörelse, den är global.

Text och bild: Kent Werne