I februari i år kom allianspartierna överens om att häva förbudet mot nybyggnad av svensk kärnkraft, men att ingen ny svensk kärnkraft skulle subventioneras av staten. Maud Olofsson grät en skvätt offentligt, oklart varför.
– De andra respekterar att jag inte tycker om kärnkraft, men jag kan leva med att kärnkraft finns i vårt försörjningssystem, sa hon.
Frågan är vad som har skett med denna respekt sedan februari. Med Centern balanserandes strax över fyraprocentsspärren har en utredning lagts som starkt vill subventionera ny kärnkraft, statsminister Reinfeldt är inte främmande för uranbrytning och i helgen drev Folkpartiets landsmöte igenom att man inte bara ska ersätta gamla trötta reaktorer, utan bygga nya. Striden om Vattenfall och eventuellt nya ägardirektiv är därmed inte enbart en fadäs om en näringsminister som kacklat för mycket och inte varit sanningsenlig.
Centerns gamla väljare har lämnat dem, Stureplanscentern är för litet för att betyda något i valet 2010 och gamla Centerväljare dras till Maria Wetterstrand. Partiledningen är därmed desperat. Så frågan måste ställas om den här regeringen, som åtminstone en borgerlig regering i det förflutna, kan komma att sprängas inifrån på kärnkraftsfrågan.
BE
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
