För de kristna är det just nu Stilla Veckan, några dagar av eftertanke inför påsken. Visserligen är Socialdemokraterna ingen kyrka, även om den ibland kan påminna om det, med både troende och tvivlare samlade av en gemensam känsla. Men socialdemokratins ursprungliga uppgift är en annan – att vara samhällskritisk.
Det måste finnas en bild av vilka fel som finns i samhället och några föreställningar om hur ett annat samhälle skulle kunna se ut. Därför räcker det inte att, som Socialdemokraterna nu gör, plussa på regeringens otillräckliga förslag och upprepa orden "jobben, jobben, jobben". För hur ska nya jobb skapas när den finansiella kapitalismen havererat? Finns det en annan kapitalism, som är långsiktig och mer går i takt med samhälleliga värderingar?
En sådan ny företagsamhet efterlyste moderaternas partisekretare Per Schlingmann på SvD Brännpunkt den 26 mars. Han låtsas förstås bara, i en taktisk positionering. Men har någon ledande socialdemokrat – på allvar – de senaste åren krävt en annan kapitalism?
Det finns en förklaring till att socialdemokraterna numera alltid tycks komma sist på bollen, trots en armé av så kallade kommunikatörer. Eller kanske just därför. Vad detta parti skulle behöva är kunskaper, inte i att skriva pressmeddelanden, utan kunskaper om hur långt vi bäddat in oss i den finansiella ekonomin. Utan de kunskaperna kan man inte heller styra utvecklingen. Utan de kunskaperna torskar man, som Wanja Lundby-Wedin i AMF:s styrelse.
Men Wanja Lundby-Wedin är bara en liten bit av ett större problem. För SAP har inte dragit en enda slutsats av det förflutnas misstag, till exempel lanseringen av "folkaktien" Telia och de stora förlusterna för AP-fonderna under den förra bubblan.
För ett år sedan, när alla kunde se att en stor ekonomisk kris var på väg, borde Mona Sahlin ha sammankallat en grupp progressiva ekonomer och akademiker för att begripa hur långt rörelsen anpassat till bonusprinsar och börsspekulanter. Men icke.
Ingen i partiledningen tycks följa den internationella debatten, få läser regelbundet Paul Krugman, Joseph Stieglitz eller Martin Wolf. I stället har Mona Sahlin valt som sin närmaste medarbetare Stefan Stern, som var försäljningsgeneral när svenska folket skulle luras att köpa den Telia-aktie man redan ägde.
Nu får Mona rådet av borgerliga ledarsidor att "göra en Blair". Men det räcker med anpassningsrörelser högerut. Bara om socialdemokraterna kan befria sig från det finansiella ekonomiska tänkandets bojor, finns det skäl att tro på den återuppståndelse, som påskhelgen lovar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
