Bild: Erik Bratthall

Saabs dagar ser ut att vara räknade. GM kämpar för sin överlevnad på hemmaplan och vill att president Barack Obama stödjer företaget med astronomiska summor. Därmed står Saab i praktiken utan ägare.

Hela den kapitalistiska världen befinner sig för närvarande i en finansiell chock. Vilket leder till att det på kort sikt är omöjligt att tänka sig en privat ägare. Riskvillig kapital är en bristvara våren 2009.

Vem kan bedöma om Saab kan överleva på sikt? Det är omöjligt att svara på. Oddsen är inte höga. Saab har gått med förlust under en lång rad år. Varför skulle framtiden se ljusare ut? Den nuvarande krisen är dock inte rätt period att avgöra saken.

Två olika tankelinjer möts i den aktuella debatten om Saabs framtid:

1. Nationalekonomernas svar är entydigt: Företaget bör läggas ned eftersom det går med förlust. Det är också ett budskap som återupprepas av borgerliga politiker. Kunderna är inte – åtminstone inte just nu – beredda att köpa Saabs produkter. Därmed är saken avgjord. Så lyder det strikt ekonomistiska receptet.

2. Andra ekonomer talar om det industriella kluster (i vilket Saab är en viktig kugge) som nu riskerar att skatta åt förgängelsen. Det handlar om sex decennier av industriellt kunnande och ett myller av underleverantörer. Allt detta kan vara för evigt förlorat. Vad innebär det för Sveriges ekonomiska utveckling på lång sikt?

Regeringen talar nationalekonomernas språk. Maud Olofsson vill inte ha Saab i sitt knä. På kort sikt är staten den enda aktör som kan ta ansvar för att utveckla företaget, i varje fall under en övergångsperiod. Kanske kan företaget överleva om det omstruktureras under den nuvarande krisen. På sikt skulle en ny privat ägarkonstellation kunna ta över företaget, kanske med staten som delägare. Men denna möjlighet kommer inte att prövas. Kostnaden skulle läggas på skattebetalarna upprepar regeringen sitt effektiva och smått populistiska mantra. Men även förlusten av industriellt kunnande betingar ett högt pris. Det ingår emellertid inte i kalkylen.

Oppositionen vacklar mellan dessa två perspektiv. Den talar om industrins framtid och roll. Men i praktiken accepterar den att staten inte ska träda in och spela en roll under övergångsperiod för att pröva om Saab kan överleva. Näringspolitik har i svensk politisk debatt blivit ett ickeord. Staten ska hålla sig borta från näringslivet och ekonomin. Vi har här närmast konsensus över blockgränserna. Dessvärre saknas också långsiktiga industrialister i vårt land. Kvartalskapitalismen regerar.

I USA, Tyskland och Frankrike går staten in för att rädda sina bilföretag. För bilar kommer att säljas även i framtiden. Men förmodligen inte svenska bilar. Då får vi köpa franska, tyska och amerikanska bilar. Det priset får vi definitivt betala.