Industrins parter tog sitt ansvar, nu måste LO-förbunden göra detsamma. LO-kvinnorna förtjänar inget mindre.
Så kom de då till slut överens. Under industriavtalens sista skälvande timmar kunde facken och arbetsgivarna slutligen enas.
Ett ettårigt avtal som ger 2,2 procent i löneökning, varav 0,2 procent är pensionsavsättningar gjorde facken nöjda. Arbetsgivarna får i den här avtalsrörelsen får se sig besegrade – inte ett enda av deras främsta krav gick igenom.
Det var ett besviket gäng på arbetsgivarsidan, som hade velat ha en längre avtalsperiod med lägre löneökningar, men enligt Grafiska Företagens förhandlingschef Eva Glückman ville de inte utsätta medlemsföretagen för en konfliktrisk.
Och konflikt är nu avvärjt för de 600 000 som omfattas av gårdagskvällens uppgörelse. Kvar är kollektivavtalsförhandlingar för nästan 2,5 miljoner löntagare.
Mest prestige står på spel för 6F, som begärde 3,2 procent när parterna utbytte krav. De fem facken utmanade medvetet industrins märke efter den fallna LO-samordningen. Något varken arbetsgivarna eller LO-facken inom industrin sett på med blida ögon. Det är osannolikt att 6F:s motparter kommer att gå med på löneökningar högre än märket.
Det är en avtalsrörelse starkt präglad av den fallna LO-samordningen. Med ett ettårigt avtal för industrin lär det inte bli längre avtal på övriga områden.
LO har ett stort arbete framför sig, och det måste göras snabbt. Dels ska de lappa ihop ett sargat LO, dels måste förbunden på allvar ta tag i frågan om en jämställd arbetsmarknad.
En oberoende utvärdering av LO:s fem senaste avtalsrörelser visar att jämställdhetssatsningarna inte haft så stor verkan. Högre löneökningar i procent har »jämnats ut« av löneglidning och högre löner i de mansdominerade branscherna. Värst är kanske att de större löneökningarna inom de kvinnodominerade yrkena möttes med försämringar i övriga avtalsvillkor.
Klarar LO av att samordna sig för att undersköterskorna, barnskötarna, servitriserna och kassabiträdena ska få bättre löner och villkor?
Det svåra är att det var just jämställdhetssatsningen som gjorde att LO-samordningen föll. Striden stod om kvinnodominerade yrken faktiskt är värdediskriminerade – det vill säga att de sett till arbetets innehåll och ansvar borde ha lika hög lön som till exempel en byggarbetare – eller om lika satsningar bör ske för alla som har låga löner, oavsett bransch. Här stod If Metall på ena sidan och 6F på andra.
Utan tyngden av LO bakom sig, kommer det bli svårt för förbund som Handels och Hotell och restaurang att få gehör för sina krav om låglönesatsningar. Förlorarna för den fallerade samordningen blir då, återigen, LO-kvinnorna.
Parterna inom industrin tog sitt ansvar för att möjliggöra en fortsatt avtalsrörelse med ett märke. Det är bra. Samma ansvarstagande måste nu tas med i förhandlingarna om en omstartad LO-samordning. LO-kvinnorna förtjänar inget mindre.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
