Fångutväxlingen Två svenska medborgare är fria, men regimens metoder har blivit brutalare.
Sverige fick till slut hem den svenske EU-diplomaten Johan Floderus, som suttit i iranskt fängelse i 790 dagar, och den cancersjuke Saeed Azizi, som satt i det iranska Evinfängelset i över ett halvår.
Priset blev högt.
Rättegången mot Hamid Noury, som dömdes till livstids fängelse för folkrättsbrott och mord för att ha varit en nyckelperson i 1988 års avrättningar av iranska politiska fångar, följdes av iranier över hela världen och när den fällande domen kom jublade de alla.
Äntligen fick en av bödlarna sitt straff.
Så sent som i höstas släpptes fem amerikanske medborgare i en deal där USA betalade stora summor pengar
Äntligen visade den internationella rätten att den kan fungera.
Nu är allt det förgäves, eller? Krävdes det bara av Iran att de tog gisslan och krävde en utväxling.
Så enkelt är det tack och lov inte. Alla som såg domen mot Noury som en famgång har skäl att knyta nävarna och känna bitterhet i dag. Men helt förgäves var det förstås inte. Domen visade att det går att döma bödlar, även långt i efterhand.
De går inte längre säkra.
Däremot säger fångutväxlingen definitivt något allvarligt om utvecklingen i Iran.
Att en regim så lättvindigt fängslar uppenbart oskyldiga utländska medborgare för att ta dem som gisslan är ett agerande som vi normalt känner igen från krig. Inte från tider av fred.
Och de tre svenska fall som nu är aktuella (forskaren Ahmadreza Djalali sitter kvar i iranskt fängelse) är långt ifrån de enda.
Så sent som i höstas släpptes fem amerikanska medborgare i en deal där USA betalade stora summor pengar för att få dem fria. Med andra ord en ren gisslansituation.
På samma sätt är det allvarligt att Iran intensifierat sitt arbete för att övervaka och komma åt iranier som flytt landet, ibland genom rena mord. Det har också kommit rapporter om att regimen anlitat svenska gängkriminella för att skapa oreda och utföra attentat på svensk mark. Och det har avslöjats att två iranska agenter planerade att mörda svenska judar, en av dem var Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.
Hade det inte varit fred mellan Sverige och Iran hade man nästan kunnat tro motsatsen.
I längden finns det förstås bara ett svar på den här utvecklingen. Den islamska regimen i Iran måste förändras.
Men trots flera stora folkliga uppror under de senaste 15–20 åren har mullorna kunnat sitta kvar. Systemets våldsapparat har slagit ner protesterna.
Till slut kommer det inte gå längre. Så är det alltid. Diktaturer faller. Förr eller senare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
