En majoritet av Svenska kyrkans biskopar tycker att det är staten som ska ha det juridiska ansvaret över äktenskapet. De har tolkat sin roll respektive det gemensammas roll helt korrekt: kyrkan är skild från staten och det är den senare som ska ha hand om myndighetsutövning. Däremot vill en majoritet av politikerna som sitter i kyrkostyrelserna att kyrkan ska behålla sin vigselrätt. Tyvärr är det dessa som har makten att avgöra frågan.
Det är helt uppenbart att biskoparna sätter kyrkan och kyrkans nuvarande plats i samhället i centrum. Även om de är en brokig samling med kvinnoprästmotståndare och pro-homovigslar i samma lag, så skiljer de på vad de ska ägna sig åt och vad som är myndighetsutövande. Allt medan kyrkopolitikerna vill behålla en gammal ordning.
Men faktum är att det snart har gått ett decennium sedan Svenska kyrkan blev självständig från staten och ska därför inte ha rättsliga befogenheter. I ett modernt Sverige ska självklart bara civilrättsliga ceremonier vara juridiskt bindande. Religiösa ceremonier tillkommer och är frivilliga. Så ser det ut i många länder och så ser det även ut för många svenskar, som tillhör samfund utan vigselrätt.
När riksdagen nyligen klubbade igenom könsneutrala äktenskap borde våra förtroendevalda ha tagit chansen att göra något riktigt radikalt, nämligen införa en könsneutral samlevnadsbalk. En samlad lagstiftning som varken diskriminerar utifrån kön, val av ceremoni eller form för samlevnaden. Alltså en lag som omfattar både homo- och heterosexuella par, oavsett om de har gått till rådhuset eller skrivit på ett samboavtal. Den lag vi nu får är en röra, där vissa religiösa samfund har vigselrätt men andra inte och där sambor fortfarande inte har samma skydd i lagen som gifta. Det blir skevt och ojämlikt.
Det märkligaste av allt är en del av argumenten mot en samlevnadsbalk och argumenten mot att kyrkan fråntas eller avsäger sig sin vigselrätt. De bygger på vem eller vilka förslagen kommer från. Men ett radikalt förslag om en samlevnadsbalk måste inte förkastas bara för att det kommer från Kristdemokraternas partiledare. Övriga riksdagspartier missade chansen att vara storsinta. Och ett radikalt förslag måste inte förkastas för att en del av dem som står bakom det är kvinnoprästmotståndare. Kyrkopolitikerna har fortfarande chansen att vara konstruktiva och lämna låsta positioner.
Den civila lagstiftningen måste utgå från rättigheter och likabehandling, inte känslor och religiösa traditioner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
