Karl-Bertil Jonsson gör något gott och behjärtansvärt med sina välgörenhetshandlingar. Men det räcker inte att dela ut gåvor en gång om året om det ska bli någon förändring. Vi behöver politisk handling.

Välgörenhetsberättelsen ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton”, är inte bara en svensk julaftonsklassiker. Den är också en påminnelse om att de orättvisor som fanns på den tid denna sedelärande berättelse utspelade sig, i hög grad fortfarande existerar.

Den på posten ferieanställde tonåringen Karl-Bertil Jonsson är ideologiskt övertygad om att någonting är ruttet i landet Sverige. De som har, de har i överflöd och de som inte har, har nästan ingenting. Han bestämmer sig för att ta julpaketen som skickas från de rika till andra rika, och skänka dem till de som inte har råd att köpa klappar själva.

Med tomtedräkten på önskar han de sämre bemedlade en ”God jul från en okänd välgörare”.

”Jag har närt en kommunist vid min barm!”, skriker Karl-Bertil Jonssons far, varuhusdirektören Tyko Jonsson, när han får reda på att hans son har tagit från de rika för att ge till de fattiga. Men vreden rinner sakta bort i takt med insikten att det hans son gjort uppskattas av överklassen. Det känns helt enkelt bra att kunna bidra till lite glädje, utan att den egna samhällsställningen rubbas.

Denna saga av Tage Danielsson från 1975 fortsätter år efter år att vara en spegel av det samhälle vi lever i. I nådens år 2014 har välgörenhetsprojekten varit många och säkerligen uppskattade.

Klassamhället som Karl-Bertil Jonsson lever i frodas på nytt. Efter åtta alliansår med försämringar i välfärden som slår mot de som redan ligger, är det svenska löfte som Stefan Löfven pratade om i helgens jultal mer än behövligt. Det är nödvändigt.

Statsministern betonade i jultalet vikten av empati och solidaritet. Kunskap, trygghet och jämlikhet är de ledord och grund som det svenska löftet ska byggas på.

”Jag kommer göra allt för att Sverige ska bli ett mer solidariskt land. Vi behöver alla vara de bästa medmänniskor som vi kan vara”, sa statsministern.

Att människor har mat på bordet, tak över huvudet och kläder på kroppen ska inte bero på välbeställda människors vilja till generositet eller ideella hjälporganisationers resurser.

Kunskap, trygghet och jämlikhet betyder i praktiken att vi måste minska klasskillnaderna i Sverige. Det betyder att vi måste ha en bättre fördelningspolitik och det betyder att samhället måste hitta sätt att se till att alla barn och unga har lika goda chanser i sitt framtida vuxenliv.

Karl-Bertil Jonsson gör något gott och behjärtansvärt med sina välgörenhetshandlingar. Men det räcker inte att dela ut gåvor en gång om året om det ska bli någon förändring. Vi behöver politisk handling.

Det är inte rimligt att de allra rikaste blir både fler och rikare samtidigt som vi har arbetslösa, utförsäkrade och barnfattigdom. Det är inte rimligt att vi har fattigpensionärer i Sverige eller att vården och äldreomsorgen inte klarar att ta hand om våra gamla och sjuka samtidigt som riskkapitalisterna skatteplanerar i Luxemburg.

Sagan om Karl-Bertil Jonsson är inte minst aktuell inför det politiska ödesåret 2015. Året då ideologi och praktik måste handla om att de som har, ska hjälpa dem som inte har. Eller som Stefan Löfven uttrycker det: Ingen ska lämnas bakom.