LEDARE Det har varit två år av rastlös väntan. Och så händer det plötsligt. I dag sänds det första avsnittet av den sista säsongen av Game of Thrones.
Frågorna har hopat sig inom alla oss som slaviskt följt säsong efter säsong. Vilka överlever? Kommer Arya Stark bli drottning? Förblir Cersei blind för hotet från norr? Ska de vita vandrarna utrota mänskligheten?
Så många frågor.
Oberoende av vilka svaren blir under de kommande veckorna går det inte att överskatta Game of Thrones betydelse för populärkulturen. Egentligen finns det bara två jämförelsepunkter i modern populärkultur; Sagan om ringen och Star Wars.
Inget kommer vara sig likt efter detta. Från vinjettmusiken till personporträtten, från miljöerna till det storslagna anslaget i berättandet.
Game of Thrones är så omfattande, med så många parallella handlingar att det i listan av influenser går att läsa in snart sagt alla större historiska händelser. Kampen om makten i Rom är det självklara, med Daenerys Targaryen somen allt mer expansiv Kleopatra i ökenriket på andra sidan havet. Eller muren i norr, som likt Hadrianus mur skiljer civilisationen från barbarerna på andra sidan.
Då och då sedan premiären 2011 har jag funderat på vad det är som gör Game of Thrones så medryckande. Det måste finnas något mer än snygg estetik, actionscener och lagom kittlande sexscener.
Något som slår an en ton i vår tid.
Och varje gång jag tänker så återkommer jag till första scenen i första avsnittet. När ”The White Walkers” visar sig första gången. De vita vandrarna, hotet från norr, zombies som väcker de döda för att skapa en armé och förgöra människorna som art.
Det krävs inget geni för att se parallellerna till till den verkliga världens ödesfrågor, där alla vet vad som borde göras, men ingen förmår leda oss i den riktningen.
De dödar en grupp människor, som genast reser sig upp, levande döda.
En man flyr, men när han berättar vad han sett är det ingen som tror honom, och eftersom han lämnat sin vaktpost vid muren döms han till döden och halshuggs av Ned Stark, första säsongens främsta hjältefigur.
De vita vandrarna återkommer bara då och då i serien. Som ett av många sidospår. De håller sig på andra sidan muren. Men de blir hela tiden starkare.
Efter hand börjar några av huvudkaraktärerna förstå hotet men makthavarna är förblindade av egenintresse och egoism. De slåss om Järntronen, intrigerar och mördar för att skapa sig fördelar och allianser.
Ingen ser den större bilden. Ingen ser att deras kamp om makt och privilegier obevekligt är på väg att leda hela mänskligheten mot undergången. Att det kortsiktigt rationella faktiskt kan vara det långsiktigt förödande.
Det krävs inget geni för att se parallellerna till klimatfrågan. Till den verkliga världens ödesfrågor, där alla vet vad som borde göras, men ingen förmår leda oss i den riktningen.
Utan den ”klon” hade Game of Thrones varit mer av en dussinserie. Nu handlar den istället om vår existens.
I dag sänds det första avsnittet. Om några veckor vet vi hur det går. Eller för att travestera en karaktär som utan tvekan hade kunnat kvalificera sig för en plats i rollistan: Detta är inte slutet. Det är början på slutet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
