Från otillräcklig till katastrofal

Regeringens utredare verkar inte tycka att 2030-målen är så viktiga. Helt i linje med politiken i övrigt. 

Naturskyddsföreningens nya ordförande Beatrice Rindevall uttrycker det klart och koncists: med den nya regeringen går Sveriges miljöpolitik från otillräcklig till katastrofal.

Har någon europeisk regering någonsin fört en sådan bakåtsträvande miljö- och klimatpolitik?

Listan är lång och den blir ständigt längre.

Även utländska företag skulle så klart uppfatta signalen att Sverige inte längre vill vara ett föregångsland

Redan innan regeringen hunnit tillträda stoppade M, KD, L och SD byggandet av nya banor för höghastighetståg. Det är bättre att satsa på att rusta upp befintlig järnväg, var argumentet. Sen flyttade Tidöpartierna 750 miljoner från budgeten för järnvägsunderhåll till underhåll av motorvägar. Och avskaffade det nya reseavdraget, som skulle ha gynnat resor med tåg och buss, för att istället sänka skatten på bensin och diesel, och höja milersättningen till bilisterna.

Tidöregeringen avskaffade inte bara klimatbonusen för elbilar, utan hela Miljödepartementet. Romina Pourmokhtari är den första miljöministern på 35 år som inte har ett eget departement.

Regeringens första budget skar ner anslagen till miljö- och klimatarbetet med hälften.

”Satsningen” på att återställa våtmarker visade sig vara en nedskärning jämfört med tidigare, och pengarna togs från pengar som skulle gå till skydd av värdefull natur. Som våtmarker.

SD-regeringen satsar allt på ett kort: utbyggnad av kärnkraften. Den är som bekant smutsig, dyr och farlig. Och den kanske inte byggs alls. Åtminstone inte de 10 reaktorer som miljöministern utlovat till 2040, det löftet fick pinsamt nog strykas från regeringens hemsida, vilket till och med uppmärksammats utomlands.

Klimatpolitiken är bakåtsträvande, som sagt, och den är i dag inte tillräcklig för att nå klimatmålen, enligt Klimatpolitiska rådet.

Det är lätt att föreställa sig att regeringen är nöjd med enmansutredaren John Hassler, professorn i nationalekonomi som fått uppdraget att utreda hur den svenska klimatpolitiken ska förändras för att Sverige ska kunna nå sina åtaganden på EU-nivå, bland annat på grund av den stora ambitionshöjning som Fit for 55 innebär.

John Hassler tycker nämligen inte att de svenska klimatmålen är så viktiga. Särskilt inte 2030-målet, det som ligger närmast i tid, och som därför kräver åtgärder här och nu (läs: det kan inte nås med en utbyggnad av kärnkraften).

2030-målet för transportsektorn är att utsläppen från inrikes transporter ska minska med 70 procent mellan 2010 och 2030. Ett ambitiöst mål, men ett mål som var på väg att nås.

2030-målet fungerade nämligen som det var tänkt: eftersom det är tydligt förankrat i vetenskapen och var antaget i bred enighet (bara SD röstade emot, alla andra partierna stod bakom målet när det antogs) utgjorde målet en kraftfull signal till näringslivet att ställa om. I vetskap om att fossila drivmedel kommer att bli olönsamma och på sikt omöjliga har näringslivet gjort enorma investeringar i icke-fossila lösningarför transportsektorn. Att nu slopa målet skulle dra undan mattan för den framväxande biodrivmedelsindustrin och produktionen av elbilar, och vara en enorm kapitalförstöring.

Och även utländska företag skulle så klart uppfatta signalen att Sverige inte längre vill vara ett föregångsland. Det skulle vara förödande för den gröna industriella revolutionen, som ju bygger på att Sverige kan locka till sig klimatinvesteringar i allt från batteritillverkning till fossilfritt stål som annars skulle hamna i andra länder.

En opinionsundersökning som nyligen genomfördes av Nordiska ministerrådets forskningsinstitut NordRegio visar att människors inställning till klimatomställningen skiljer sig åt i de olika nordiska länderna. Överallt är bilberoende män i fossilindustrin mer skeptiska än andra. Men det finns intressanta skillnader. Den här gruppen är minde fientligt inställd till klimatåtgärder i Sverige än i Finland. Förmodligen beroende på att den svenska gröna industriella revolutionen skapar hopp om jobb och välstånd även för den gruppen.

Ända tills nu, när det som i ännu ett omistligt nummer av tidskriften Fronesis beskrivs som petromaskulinitet fick makten över Sveriges regering.

Som regeringens poster boy hjälper John Hassler till att marknadsföra den nya politiken som rationell och kunskapsbaserad.

Företag som ställer om bara på ytan sysslar med green washing.

Vad ska en kalla forskare som liksom John Hassler lånar ut sin akademiska trovärdighet till en regering som går emot vetenskaplig konsensus?

Forskar-tvätt?