SNS Välfärdspolitiska rapport har titeln "Fattigdom i folkhemmet". Men det är snarare en rapport om socialbidragen. I och för sig ett viktigt ämne. Sverige har formulerat en politisk målsättning att halvera antalet socialbidragstagare. Visserligen har en minskning skett sedan 1990-talet. Men någon halvering har det inte blivit trots att vi har en lång högkonjunktur bakom oss. Fyra procent av den svenska befolkningen får socialbidrag någon gång under året.
Efter omläggningen av arbetsmarknadspolitiken får de arbetslösa sämre ersättning. En halv miljon har lämnat a-kassan. Många av dem kommer att vända sig till kommunerna och begära socialbidrag när pengarna tryter.
Men fokus i SNS-rapporten ligger snarare på socialbidragstagarna än de faktorer som producerar fattigdom och orättvisor. Stadsmissionens Marika Markovits riktade kritik mot "människosynen i rapporten" när den presenterades häromdagen. Hon menade bland annat att ordvalet inte är det bästa och att brukarna inte får komma till tals. Vilket inte innebär att alla SNS föreslagna policyåtgärder är förkastliga. Men rapporten kan skrivas in i den utanförskapsberättelse som dominerat det socialpolitiska tänkandet de senaste åren. Ett av förslagen är följdriktigt att förstärka de "finansiella incitamenten för arbetslösa" genom ett "förstärkt jobbskatteavdrag".
För att minska fattigdomen och socialbidragstagandet krävs emellertid ett större perspektiv. Sverige tog sig ur den ekonomiska krisen på 90-talet. Den svenska välfärdsmodellen överlevde. Men arbetslösheten kom inte ner utan parkerade på nivåer som tidigare karakteriserades som massarbetslöshet. Dessutom har en stor grupp hamnat utanför den reguljära arbetsmarknaden. Förtidspensioneringar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kunde bara nödtorftigt dölja detta. En stor grupp är inte behövd på dagen arbetsmarknad och står som det heter "långt från arbetsmarknaden". Få av dessa har kommit i arbete de senaste åren, trots stora insatser och vidlyftig retorik.
Denna bistra sanning utnyttjade alliansen effektivt när de definierade problemet hos denna grupp med "utanförskapet". Vilket motiverade den omläggning av politiken som ställer mer krav på individerna och fokus på så kallade ekonomiska incitament. Allt detta behöver inte avvisas. Inte ens alla de förslag SNS torgför i sin socialbidragsrapport.
Invändningen har en mer generell karaktär. Utsorteringen måste stoppas där den uppstår, på arbetsmarknaden. Anders Nilsson och Örjan Nyström diskuterar den möjligheten i sin nyutkomna bok "Reformismens möjligheter. Åter till den bättre framtiden"
Arbetsmarknadens parter borde ta ett gemensamt ansvar för att öka sysselsättningen av grupper som i dag slås ut. Staten borde skapa ekonomiskt utrymme, ja incitament för att åstadkomma detta. Extrema direktörsbonusarna och elitlöner är varken förnuftiga eller ekonomiskt motiverade. Och att samtidigt lägga ansvaret för arbetslösheten bara på de som tvingas söka socialbidrag är stötande. Särskilt i tider som dessa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
