Bild: wikimed

Så blev det ändå Hillary Clinton som utnämndes till utrikesminister. Det internationella samfundet får alltså förbereda sig på att en representant från de politiska klanerna Bush och Clinton fortfarande återfinns bland världens absolut mäktigaste personer.

Som utrikesminister får Clinton till uppgift att återupprätta USA:s förtroende hos EU-länder, NATO-länder, OPEC-länder, samt de länder som fått vänja sig vid att kallas skurkstater och ondskans axelmakter. Barack Obama vill att USA åter ska åtnjuta status som världens ledande nation, en sorts frihetens skinande svärd i kamp mot allt ont. Kampen ska dock ske mer med pennan än svärdet, diplomati ska vara första metod, inte vapenmakt.

Vad får Clinton att tacka ja till en sådan otacksam uppgift, lydande under den man som snuvat henne på en presidentpost hon för knappt ett år sedan hade i bakfickan? Själv menar hon att det beror på pliktkänslan, och vikten av att USA inte misslyckas i operationer i världen där amerikanska soldater verkar. Clinton kommer dessutom till den internationella spelplanen som en redan respekterad politiker, inte minst bland de ledare i EU som varit snabba att välkomna Obama, men känt oro inför att han är en utrikespolitisk gröngöling. Men vilket blir Clintons och Obamas arv?

Att mer dialog är på väg har vi förstått, men om de tar vid efter Bill Clintons utrikespolitiska testamente – Balkan, Osloavtalet och de havererade samtalen på Camp David – återstår att se. Vissa menar att Hillary Clinton är mer israelvän än sin make. En för stark slagsida åt Israel rimmar illa med Obamas diplomatiska ambitioner. Återstår bara att hoppas att USA:s utrikespolitik omprövas även här, att pennan får vara viktigare och mäktigare än svärdet.

USA:s dåliga rykte måste återupprättas inte bara i världen, utan också bland den diplomatiska kåren i FN. Den uppgiften går till Bill Clintons vice utrikesminister, Susan Rice, som den senaste tiden varit Obamas närmast förtrogna i utrikesfrågor. Med andra ord får de kritiker som klagat över att Obama omger sig av elitmänniskor från Bill Clintons tid mer vatten på sin kvarn.

Det finns dock inget konstigt i utnämningarna. Obama har under sin kampanj vunnit de radikala rösterna, men hans politik har aldrig varit radikal. Den politiska mitt som dominerar demokraternas ideologidebatt sedan tidigt 90-tal har den nya presidentens öra. För världen är en sådan politik ett steg i rätt riktning, men det krävs nog av USA att man släpper ambitionerna på att vara ledare i alla frågor för att förtroendet ska kunna vinnas åter.