Anders Jonsson

Söndagskrönika Det är nog bra att samla i ladorna, men det finns en gräns för hur fulla de kan vara när det finns en mängd eftersatta behov som borde åtgärdas.

”Vi kommer att ha ett överskott i de offentliga finanserna igen från 2023”, sa finansminister Mikael Damberg (S) när han presenterade vårändringsbudgeten och regeringens ekonomiska vårproposition.

Men vet han det?

Är det önskvärt att det blir som Damberg säger?

Svaret på båda frågorna är nej och det ska vi vara glada över.

Om man läser regeringens ekonomiska vårproposition närmare så framgår med all önskvärd tydlighet att det beräknade överskottet för 2023 beror på att det ännu inte finns någon beslutad politik för vad som ska hända framöver.

”Från och med 2023 förstärks de offentliga finanserna, till stor del beroende på avsaknaden av ny finanspolitik för åren efter 2022. Regeringens prognosprinciper innebär att endast beslutade och aviserade förändringar av skatteregler och statens utgifter beaktas.” (sid. 31)

Finansministerns uttalande bygger alltså på att inga förändringar ska göras framöver av skatter och utgifter.

Då minskar statsskuldens andel av BNP till 30,7 procent 2023 och till 26,4 procent 2025. Så kommer det med all sannolikhet inte att bli. Ingen regering oavsett kulör kommer att sitta helt passiv efter valet. Dessutom skulle en sådan utveckling bryta mot det finanspolitiska ramverket.

Enligt det ska Sverige ha ett ”skuldankare” på 35 procent av BNP. Om statsskulden avviker mer än 5 procent upp eller ner måste regeringen redovisa för riksdagen vad de tänker göra åt saken. En statsskuld under 30 procent av BNP bryter alltså mot det ramverk som satts upp.

Men framförallt skulle en sådan utveckling vara förödande för Sverige. Det är nog bra att samla i ladorna, men det finns en gräns för hur fulla de kan vara när det finns en mängd eftersatta behov som borde åtgärdas.

Visserligen är det en svår avvägning hur expansiv politik som kan föras nu när inflationen tagit fart. Finanspolitiken får inte spä på den utvecklingen ytterligare med följd att Riksbanken höjer styrräntan ännu mer än de höjningar som kommer att komma senare i år och framöver.

Det skulle kunna ge en nedåtgående spiral i ekonomin med stigande arbetslöshet som följd.

Men med det sagt är det som allt fler ekonomer argumenterat dags att bryta upp från den ekonomiska politik som formades av 1990-talskrisen. Erfarenheterna från pandemin har visat att det går att öka utgifterna.

Det finns alla möjligheter för offensiva reformpaket i den kommande valrörelsen.

Mikael Damberg har själv påpekat att det finns resurser att tillgå. Så här sa han i DN på nyårsafton:

”Sverige har råd. Vi har väldigt låg statsskuld och prognoserna ser väldigt goda ut för svensk ekonomi … Vi har aldrig gått över 40 procent i Maastrichtskuld trots den här pandemin och 400 miljarder i olika insatser.”

Sedan dess har kriget i Ukraina gjort framtiden osäkrare. Men i grund och botten finns det pengar.

  • Därför borde det vara möjligt att göra rejäla satsningar för att bygga nya vägar och järnvägar och att öka underhållet för den infrastruktur som redan finns.
  • Det borde vara möjligt att korta vårdköerna och att öka skolans och äldre- och barnomsorgens resurser.
  • Det borde gå att utforma ett långsiktigt program för att bryta segregationen och få människor i arbete.
  • Nya bostäder och arbetsmarknadsprogram krävs för att sopa bort den mylla som göder gängbrottsligheten.
  • I dessa dagar är det alldeles uppenbart att polisen och rättssystemet måste förstärkas ytterligare liksom försvaret.

Det finns alla möjligheter för offensiva reformpaket i den kommande valrörelsen.

Därför pekar det mesta mot att Mikael Damberg kommer att få fel. Det blir inget överskott i de offentliga finanserna 2023.

Det är dessutom en nåd att stilla bedja om. Om det ekonomiska ramverk som utformades efter 1990-talskrisen överhuvudtaget ska vara kvar måste avvikelsen från skuldankaret röra sig uppåt inte neråt.

En statsskuld på runt 40 procent är inte orimligt för Sverige framöver.

 

Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion