Naza

Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen om det systematiska dödandet av civila borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett.  Det skriver Jon Andersson som sett dokumentärfilmen “Naza”, med svensk premiär på torsdag.

Att Israel medvetet dödat civila i Gaza är sedan länge känt. Jag fick själv höra förstahandsvittnesmål som bekräftade detta då jag tidigare i år intervjuade israeliska soldater som tjänstgjort under Gazakriget. Premiärminister Benjamin Netanyahu och den förre försvarsministern Yoav Gallant, står dessutom sedan snart två år tillbaka anklagade för brott mot mänskligheten. Anklagelserna, som kommer från den internationella brottmålsdomstolen, gäller bland annat folkmord och användandet av svält som ett krigsvapen. 

Skrämmande vittnesmål

Men frågan är om det systematiska dödandet av civila någonsin åskådliggjorts så tydligt som i Yuval Abrahams och Rachel Szors ”Naza”, med svensk biopremiär på torsdag. Filmens titel syftar på den israeliska arméns ord för ”collateral damage”. Alltså de civila som dödas i en militär attack. 

– Vi säger 15 naza, inte 15 civila, förklara en av soldaterna som intervjuas i filmen. 

Ett sätt att avhumanisera de civila som dödas i attackerna. 

I filmen intervjuas 24 soldater och underrättelseofficerare som alla på något sätt varit delaktiga i attackerna mot civila i Gaza. Det är minst sagt skrämmande vittnesmål. Vi får höra om bombningar mot civila i en industriell skala, där repekten för oskyldiga människoliv var i princip noll. 

– Vi måste beskriva saker som de var. Vi menade att döda de där barnen, berättar en soldat. 

En del ångerfulla

I filmen intervjuas också en av dem som låg bakom det AI-system som skulle identifiera de som tillhörde Hamas. Ett avancerat tekniskt system som gick ut på att hacka misstänka Hamasoperatörers telefoner. Att systemet i snitt tog fel i 15 procent av fallen brydde man sig inte om. Inte heller att man kunde utplåna hela familjer eller bostadsområden för att komma åt en person som tillhörde Hamas. Ibland var Hamasmedlemmarna inte ens hemma, men deras barn dödades ändå. 

– Vi kunde förstöra en hel byggnad för en lågt rankad Hamasmedlem. De var så lågt i rang att vi inte ens visste vilka de var, berättar en soldat. 

En del av de intervjuade är ångerfulla, medan andra förklarar att de bara gjorde sitt jobb. Om inte de gjorde jobbet skulle någon annan gjort det i stället, lyder deras argumentation.

Det är hjärtskärande att höra hur soldaterna berättar om hur de  avlyssnade familjer sekunder innan de skulle spränga ihjäl dem. Helt vanliga familjer som bara höll på med sina vardagsbestyr.

En av soldaterna berättar hur han växte upp med berättelser om förintelsen och att han frågade sig hur tysklarna kunde leva med sig själva efter vad de gjort mot judarna. Nu efter att ha deltagit i dödandet av civila i Gaza har han ett annat perspektiv på saken.

– Jag ser fortfarande nazisterna som onda. Men vad betyder det att jag är?, frågar sig soldaten. 

Intervjuer på hustak

En annan person berättar att tusentals personer dog på grund av attacker han var involverad i.

Lika hemskt är det att höra om kryppskyttarna som dödade folk som tog sig ur matkön för att komma åt mat snabbare. Här finns en inhuman retorik som i princip går ut på att om man inte följer reglerna får man i skylla sig själv om man blir dödad.

Intervjuerna är gjorda på ett hustak och bilderna på de intervjuade växlas med bilder filmade utifrån olika flerfamiljshus där vi kan skymta att folk håller på med sina vardagsbestyr. En påminnelse om att de flesta döda i Gaza är som vem som helst. Att det egentligen inte är någon skillnad på dem och de personer som bor i de lägenheter i Tel Aviv som är med i filmen. 

Det är först i slutet som vi får se lite bilder från Gaza. Något som både är en styrka och en svaghet. En styrka för att vittnesmålen får stå för sig själva utan att blanda in bilder från lidandet i Gaza. En svaghet för att det ibland kan kännas lite abstrakt och långt ifrån när vi inte får se bilder från förstörelsen i Gaza.

Samtidigt gör det förmodligen filmens slut, då vi får följa en man som letar efter sin barn under en sönderbombad husruin, ännu starkare. Mannens förtvivlan får personifiera den vanmakt och sorg som tusentals Gazabor har upplevt under de senaste åren. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd. 

Svårt att blunda

I hemlandet har regissörsduon kallats för landsförrädare och regeringen menar att dokumentären innehåller falska anklagelser om att attacker mot civila genomförts medvetet. Regeringsföreträdare har till och med talat om att man borde kunna frånta de två filmskaparna deras medborgarskap. 

Men det är inget som avskräcker dem. I förra veckan publicerade Yuval Abraham ett långt inlägg på X där han förklarar att han och Rachel Szor gjort filmen för att väcka en offentlig debatt om regeringens agerande i Gaza. I inlägget berättar han också att filmen kommer att finnas tillgänglig gratis på nätet från och med november, så att så många som möjligt ska kunna se den. 

Hittills kan man konstatera att dödandet av över 73 000 människor (varav majoriteten civila) i Gaza långt ifrån väckt den avsky från omvärlden som den borde göra. Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen i “Naza” borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. 

Jon Andersson