Fjord

Filmen viker inte från att ta upp svåra ämnen och vända och vrida på dem. Det tycker Jon Andersson som sett rumänsk-norska Guldplamsvinnaren “Fjord”, med svensk biopremiär i helgen. 

Rumänske Mihai har tillsammans med sin norska fru Lisbeth uppfostrat sina barn i Rumänien. Men när Mihais föräldrar dör bestämmer sig paret för att flytta till Norge för att komma närmare Lisbeths familj, som precis som Mihai och Lisbeth är djupt religiösa. Från början är allt frid och fröjd. Familjen blir vänner med grannfamiljen som består av skolans rektor Mats, hustrun Mia och dottern Rakel. Men när paret anklagas för att ha misshandlat sina barn ställs allt på ända och barnen placeras i fosterhem. 

Verkar enkelt

Från början verkar det ganska enkelt. Det känns självklart att barnen omhändertas. Inte minst efter att vi i biopubliken blivit vittne till familjens tuffa bestraffningssystem, som bland annat resulterar i att de två äldsta syskonen förbjuds att gå Rakels födelsedagskalas. Men ju längre filmen går desto mer komplicerat blir det. Är det verkligen rätt av samhället att separera barnen från sina föräldrar? Inte minst eftersom barnen verkar vilja komma tillbaka hem och bevisen för att de verkligen blivit misshandlade inte är entydiga. 

“Fjord”, som vann Guldpalmen i Cannes i våras, är ett både välspelat och känslomässigt gripande familjedrama. Regissören och manusförfattaren Cristian Mungiu, mest känd för abortdramat  “4 månader, 3 veckor och 2 dagar” (2007) , har än en gång visat att han är en mästare på att levandegöra de dilemman vi människor ställs inför. Det är en film med mycket hjärta som inte viker från att ta sig an svåra ämnen och vända och vrida på dem.

Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Men de är inte ensamma. Hela skådespelarensemblen är lysande. Något som bidrar till filmens realism och intensitet.

Filmen är inspirerad av riktiga händelser och Mungiu har sagt att han ser filmen som en reflektion kring den ökade polariseringen i samhället. Det är också en kommentar kring att även i ett välvilligt demokratiskt samhälle som Norge kan staten ibland trampa fel. Om det nu är vad som sker? En av de stora styrkorna med filmen är nämligen att den inte tar ställning. Det är upp till oss i publiken att dra våra egna slutsatser. 

Jon Andersson