Tidöpartierna greppar efter halmstrån

Tidöpartierna greppar efter halmstrån

Valet kommer präglas av desperation på ena sidan och rädsla för att tappa greppet på andra.

Tidöregeringens reaktion på det plötsliga och stora inflödet av människor från Marocko till den spanska enklaven Ceuta blev en tydlig indikation på hur den svenska valrörelsen kommer att se ut.

Redan tidigt stod det klart att ansvaret för att 50 000 personer plötsligt vällde över gränsen låg på den Marockanska sidan. Den som ägnade frågan mer än en gnutta eftertanke insåg också snabbt att det inte fanns någon möjlighet för flyktingar att ta sig över till Europa. Ändå tog företrädare för Tidöpartierna omedelbart till en väl beprövad krisretorik.

Påverkansoperation

Ulf Kristersson och Johan Forssell varnade för en återgång till flyktingkrisen 2015 och förklarade att det var den spanska socialdemokratiska regeringen som var ansvarig eftersom man fört en mer liberal migrationspolitik.

Jimmie Åkesson talade om en ”invasion” och att Sverige tillfälligt borde lämna Schengensamarbetet.

Innerst inne visste de att detta inte var en kris likt den 2015, men de valde ändå en krisretorik.

Det var som att de hoppades att det skulle bli en ny flyktingvåg.

Inte för att de vill se den sortens invandring, utan för att en ny kris kanske är det enda som skulle kunna vända opinionen i Sverige. Särskilt som Spanien alltså styrs av en socialdemokratisk regering.

Argumentationslinjen var tydlig: Se hur illa det är där! Så kan det bli här också!

Sedan visade sig själva grundpremissen vara felaktig. Det handlade snarare om en påverkansoperation mot Europa, kanske för att trissa upp just den sortens stämningar som Tidöpartierna omedelbart gav uttryck för.

Rekordstort försprång för oppositionen

Med drygt fem veckor kvar till valet kommer vi troligen få se fler sådana försök att ändra hela upplägget för valdebatten. Kanske är det så man även betrakta Richard Jomshofs utspel om att Anders Lindberg på Aftonbladet och oppositionsledaren Magdalena Andersson är Quislingar, alltså landsförrädare.

Grova påhopp gränsande till hot, men också ett försök att ändra valdebatten.

För under de senaste månaderna har varken opinionsvindarna eller den politiska debatten gått högerblockets väg.

Opinionen har i princip legat stilla sedan våren 2023, då oppositionen fick ett tydligt övertag på mellan fyra och sex procentenheter, beroende på vilken mätning vi talar om.

Tidöpartierna hoppades säkert att väljarna skulle återvända i takt med att deras politik blev tydlig, men väljarna har dragit den motsatta slutsatsen. Under 2026 har avståndet ökat. Under sommaren konstaterade till och med Sverigedemokraternas husorgan Riks i en mätning att det skilde 11,4 procent till oppositionens fördel. Liberalerna noterades för 1,7 procent.

Samtidigt har agendan i debatten ändrats. I början av året utbröt stora protester mot de så kallade tonårsutvisningarna. I stället för att få tala om vilka som borde lämna landet, vilket har varit deras agenda sedan minst 2022, fick de nu berätta vilka som borde stanna. Opinionsmätningar visade att stödet bland väljarna för en ännu stramare migrationspolitik hade minskat dramatiskt.

Välfärdsfrågorna åter på agendan

Under Almedalsveckan tidigare i sommar blev det tydligt att regeringspartierna förstått vidden av den här omsvängningen. Ebba Busch lovade kraftigt höjda barnbidrag och talade om sjukvården på ett sätt som inte hörts sedan Alf Svenssons dagar, även om hon senare haft svårt att förklara hur de kan hävda att de minskat vårdköerna med 40 procent. Det är uppenbarligen en önskesiffra mer än något verkligt.

Ulf Kristersson lovade, mer i enlighet med Moderaternas tidigare politik, skattesänkningar på 5 000 kronor för ”vanliga” barnfamiljer, men hade på samma sätt svårt att förklara vad som är en ”vanlig” barnfamilj och därmed ska få en så stor sänkning. Att döma av SR:s partiledarutfrågning så har de räknat in ett avdrag för resekostnader om pendlingskortet betalas av arbetsgivaren. Så de där 5 000 verkar vara ett väldigt luftigt löfte.

Simona Mohamsson höll sig på Kristerssons planhalva och lovade 30 miljarder i skattesänkningar.

Dessa löften kommer, om strategin fullföljs, under valrörelsen och varvas med hot om det kaos och den ”islamisering” Tidöpartierna anser kommer bli resultatet av ett nytt rödgrönt styre.

Men än så länge har strategin inte gett önskat resultat. Därav den snabba reaktionen när flyktingfrågan åter blev aktuell i samband med krisen i Ceuta.

För någon dag såg den ut att kunna bli en räddningsplanka, och det är troligt att Tidöpartierna kommer ta varje chans som dyker upp under valrörelsen att återskapa debatten från 2022.

Let´s party like it´s 2022

En som sedan länge verkar ha gjort det till sin huvudstrategi är Jimmie Åkesson.  Sverigedemokraterna avviker på flera punkter från de andra Tidöpartiernas strategi. I talet under Almedalsveckan sade Åkesson knappt ett ord om välfärden. I stället fokuserade han helt på kulturkriget. Partiets hemmaplan. Hotet från islam. Vänsterpartiets inställning i Palestinafrågan. Genom hela talet återkom han till att svenska medborgares trygghet, välfärd och intressen ska prioriteras före internationella åtaganden eller en generös invandringspolitik och utfallen mot de rödgröna var minst lika hätska som för fyra år sedan.

Ja, Richard Jomshofs utfall om Quisling ska ses även mot den bakgrunden. Det verkar vara där SD vill att diskussionen ska föras.

Kan Tidö ändå vinna?

På andra sidan sitter de rödgröna partierna och Centern stilla i båten. Så länge det går bra och allt pekar på valseger har de få skäl att göra några stora förändringar i sina strategier, eller för den delen reda ut vilken regeringskonstellation som är mest trolig efter valet.

Socialdemokraterna vill tala välfärd, integration (det Tidöpartierna kallar tvångsblandning) och problemet med vinster i välfärden.

Centern vill prata arbetsmarknad och ekonomi.

Miljöpartiet håller sig till klimatet. En fråga som borde blivit hyperaktuell efter sommarens värmeböljor och bränder, men som inget av de andra partierna verkar så intresserade av att ta upp just i valrörelsen. Annat än som kritik mot Tidöregeringen. Alla oppositionspartier kommer förstås lyfta det faktum att regeringen ökat utsläppen istället för att minska dem och att klimatmålen till 2030 inte kommer att uppnås med dagens politik.

Vänsterpartiet kommer också vilja prata välfärd och jämlikhet, men riskerar att fastna i debatten om deras krav på att ingå i den regering som vill ha deras röst efter valet. Alternativt kommer det ännu fler avslöjanden om olämpliga Hamashyllningar från partiaktiva, och Nooshi Dadgostar får ägna valrörelsen åt att försvara partiet från anklagelser om att inte hålla ”rent” mot terrorstämplade organisationer.

Men mest av allt vill de rödgröna nog att veckorna fram till valet ska gå fort. Avståndet till högerblocket är stort och segern verkar ganska säker. Men vad händer om vindarna ser ut att ha vänt när nästa opinionsmätning kommer?

Då blir den mediala bilden av valrörelsen en helt annan. Tidöpartierna går från att vara uträknade och griniga till att vara tänkbara come back kids.

Det skulle ge oss en helt annan typ av valrörelse.

Jesper Bengtsson