Slaget om Myanmar

Asien Kriget i Mellanöstern har gjort Myanmar viktigare för Kina.

Det var en händelse som passerade obemärkt förbi i omvärldens medier. Men när Myanmars president Min Aung Hlaing — general och kuppmakare som i april bytte ut sin uniform mot civila kläder — besökte Beijing i mitten av juni innebar det ett stort steg framåt för Kinas strävan att dominera sin sydliga granne och säkra direkt tillgång till Bengaliska viken och Indiska oceanen.

Politiken är visserligen inte ny, men krigen i Mellanöstern och USA:s ökade militära närvaro i regionen har gjort den allt viktigare för Kina, som därför har stärkt samarbetet med Myanmar.

Under Min Aung Hlaings besök skrev han och kineserna under arton avtal som täcker allt från regional säkerhet och teknologiskt utbyte till handel med jordbruksvaror och skaldjur från Andamansjön. Kina importerar dessutom stora mängder sällsynta jordartsmetaller från Myanmar som sedan används för att tillverka elektronik och batterier. Och där hamnar Myanmar i korselden mellan Kina, den regionala rivalen Indien och USA. De länderna har också reagerat på Kinas ekonomiska och politiska expansion söderut.

Slaget om Myanmar har börjat och det kan i långa loppet få vittgående konsekvenser för maktbalansen i en strategiskt viktig del av Asien.

Har anlitat PR-firma i USA

Kina var det första landet som gratulerade Min Aung Hlaings utnämnande till president efter ett farsartat val tidigare i år. I april kom den kinesiske utrikesministern Wang Yi på besök och underströk de ”nära och goda” relationerna mellan de två länderna. En dryg månad senare reste Min Aung Hlaing till Indien där han träffade premiärminister Narendra Modi och diskuterade handel och regional säkerhet.

I USA har militären anlitat en PR-firma för att bättra på sitt anseende och befrämja handel. Den främste lobbyisten i Washington är Roger Stone, en konservativ politiker som bl a varit rådgivare till president Donald Trump och fortfarande står honom nära. Det väpnade motståndet inne i landet var starkt under de första åren efter att Min Aung Hlaing iscensatte en kupp i februari 2021 och avsatte den regering som då leddes av Aung San Suu Kyi. Hon tilldelades Nobels fredspris 1991 och satt under många år i husarrest innan hon släpptes 2010.

Efter kuppen 2021 greps hon och andra valda politiker och har ännu inte frigivits. Och kineserna har åter visat sin styrka genom att utöva påtryckningar på etniska rebellarméer i norr, som är beroende av förnödenheter från Kina.

Rebellerna har tvingats ge upp stora områden de erövrade under motståndets första år och Kina har fått dem att sluta avtal om eldupphör med Myanmars militär.

Strategiskt viktigt för Kina

Man behöver bara titta på kartan för att inse hur strategiskt viktigt Myanmar är för vem som än har makten i Beijing. Kina är ett jättelikt inlandsimperium med en relativ kort kust för ett land vars utvecklingsmodell sedan de ekonomiska reformerna på åttiotalet varit export till omvärlden. Följden blev att kustprovinserna utvecklades snabbt medan inlandet halkade efter.

Problemet uppmärksammades i en artikel i den officiella veckotidskriften Beijing Review så tidigt som den 2 september 1985. Titeln var ”En öppning till sydväst” och artikelförfattaren, en regeringstjänsteman, föreslog att Kinas landomslutna provinser Yunnan, Sichuan och Guizhou med en sammanlagd befolkning på över 100 miljoner skulle använda Myanmars vägar, järnvägar och floder för export.

Det skulle vara enda sättet för de tre provinserna att komma ifatt de snabbt utvecklande kustprovinserna. Och en jämn ekonomisk utveckling över hela landet sågs och ses fortfarande i Kina som en säkerhetsfråga.

Vän med generalerna

Med åren ledde detta till vad som nu kallas The China Myanmar Economic Corridor och dess betydelse ligger också i att den även ger Kina ett alternativ till handel genom det omstridda Sydkinesiska havet och det trånga och sårbara Malackasundet. Från att under Mao Zedongs tid ha understött det burmesiska kommunistpartiets motståndsarmé med vapen och ammunition har Kina blivit vän med Myanmars styrande generaler.

Kina är nu den största leverantören av utrustning till Myanmars armé, flygvapen och flotta. Kinesiska investeringar är omfattande och Kina har skyddat Myanmars militär från bestraffande åtgärder som bland annat Storbritannien föreslagit i FN:s säkerhetsråd.

Att det är just Myanmar som blev målet för Kinas nya utrikespolitik är uppenbart. Det är bara två andra länder som skulle kunna ge Kina direkt tillgång till Indiska oceanen. Det ena är Pakistan. Kina byggde redan på sjuttiotalet en väg från Xinjiang i väster och över Karakorambergen ner till det pakistanska låglandet.

Men den vägen är blockerad av is och snö på vintern och ligger långt ifrån Kinas industriella centra.

Det andra är Indien och kineserna har byggt en ny väg från Lhasa i Tibet till gränsen med den indiska delstaten Sikkim. Man det är otänkbart att Indien skulle tillåta kinesisk handel ner till hamnen i Kolkata och vidare ut på världsmarknaden.

Återstår bara Myanmar.

Beroende av säkra handelsvägar

Myanmar och korridoren ner till Indiska oceanen är nu ännu viktigare än den var när den först upprättades för drygt trettio år sedan. Enligt officiell statistik går 80 % av Kinas oljeimport genom Indiska oceanen. Mineraler från Afrika och exporten av diverse varor till Mellanöstern och Europa är också beroende av säkra handelsvägar genom i princip samma farvatten. Sett ur Kinas perspektiv har dessa rutter blivit osäkra till följd av den senaste tidens utveckling i Indiska oceanen — och Myanmars ekonomiska och strategiska betydelse för Kina har stärkts ytterligare.

Det gäller nu också handeln med sällsynta jordartsmetaller som upptäckts i de nordligaste delarna av landet. Samma metaller finns kanske även i Kina, men kineserna föredrar uppenbarligen att bedriva den miljöförstörande gruvdriften i grannlandet. Och det är just stärkandet av The China Myanmar Economic Corridor som orsakat de än så länge ganska tafatta indiska försöken att ge Myanmars militär ett alternativ till beroendet av Kina.

Trump har stoppat stödet

Att förutsäga USA:s utrikespolitik har blivit allt svårare under Trump, som hela tiden ändrar sina positioner – men det är just därför vad som helst kan hända när det gäller Washingtons Myanmarpolitik.

USA var länge den utomstående makt som gav störst stöd till landets civilsamhälle, den självständiga pressen och demokratirörelsen i allmänhet. Under Trump upphörde det mesta av det biståndet. Vad det är tydligt att USA övergivit den tidigare politiken som gick ut på att försvara mänskliga rättigheter och demokrati i Myanmar.

Det militärstyrda Myanmar är för närvarande inte en prioritet för Trump; han har inte ens sagt att han skulle vilja göra ett ”deal” med landets militär. Men när eller om ett ”deal” blir aktuellt kommer det att handla om Myanmars beroende av Kina och sällsynta jordartsmetaller, de två frågor som lobbyisterna i Washington driver och som även Trump nämnt, hittills dock bara i förbigående. Men med effektiv lobbyverksamhet är det bara en tidsfråga innan det sker. Och slaget om Myanmar kan då anta helt nya proportioner.

Bertil Lintner