Ett spännande men knappast muntert liv. Stina Pettersson har läst Ann Linderholms biografi om Tora Dahl. 

Tora Dahl var värdinna på Parkvägen 10 på Lidingö, som huserade en litterär salong från 1931 och många år framöver. Hon var fru till en litteraturkritiker och dömd till att servera mat, och en hel del sprit, till bland andra Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Moberg, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson och Nils Ferlin.

Dahl lämnade förseglade dagböcker efter sig, som långt efter hennes död skulle öppnas och avslöja intima relationer med Ekelöf och Erik Lindegren. Affärerna var tyvärr inte så drömmiga. Det kan kanske verka lite spännande med så många litterära festprissar, men Tora Dahl var missnöjd med sin lott. Hon ville också skriva. Det fick hon till slut göra, till största del efter sin makes död. Hon skildrade då sin barndom som ett oäkta barn i ett stockkonservativt Stockholm, och följande sitt liv som en kvinna i en skuggtillvaro bland litterära genier.

En hinna av heder, våld och skam, och en labyrint av ammor, fostermammor och fostersyskon

 

Böckerna om alter-egot Gunborg, som likt Tora har en ganska kass barndom, blev mest kända. “Jag kom rätt till sist” skriver Dahl i sin dagbok några år innan hon dör, nöjd med att ha lyckats med sitt livsprojekt att skriva. Men är ett lyckligt slut tillräckligt för att rentvå vad som verkar ha varit ett i mångt och mycket hårt liv? Vad kan skrivande egentligen göra, och inte göra?

Tora Dahl återvänder till sin barndom i både Gunborg-sviten och sitt senare skrivande, som i dag kanske skulle kallas autofiktivt. Ann Linderholm, författaren till biografin, är tydlig med vilka scener från barndomen som återkommer och hur väl de stämmer med de krassa villkoren för Tora Dahls faktiska uppväxt. Det blir tydligt att Tora Dahl, som likt en tredjedel av de barn som föddes i Stockholm på 1880-talet är så kallat oäkta, fantiserar om andra omständigheter. Ibland har det nästan en utopisk kvalitet. Självklart var min pappa med på förlossningen, i flera dagar, skriver Tora. Men det skulle ju dröja typ ett sekel innan det gick till så.

I den faktiska tid som Tora Dahl föds i får oäkta barn inte umgås särskilt mycket med sina pappor, knappt med sina mammor. En hinna av heder, våld och skam, och en labyrint av ammor, fostermammor och fostersyskon omger Toras uppväxt. Hon romantiserar sin frånvarande far, och har det svårt med sin mamma som lämnat bort henne.

På många sätt framstår Gunborg- sviten som en berättelse om en stark tjej som klarar av att leva på sina egna villkor, kanske var det den ultimata önskedrömmen när verkligheten var helt annorlunda. Självklart behöver inte romaner som utgår från författaren själv vara strikt sanna, men vad man ljuger om kan vara viktigt ur ett samhällsperspektiv, och Tora Dahls omskrivningar skildras väl i Ann Linderholms biografi.

Barndomen är första delen av biografin, där den något fördömda relationen till mamman står i centrum. Senare berättas det om Tora som den missnöjda frun, som i andra vittnesmål skildrats som klagande, gnällig, inte minst missunnsam mot andra kvinnor. I de delarna är det viktigt att påminna sig om barndomen för att kunna sympatisera med Dahl, en människa som ångrar mycket, gärna skriver om det, och samtidigt inte förändrar sitt liv. Hon stannar i ett olyckligt äktenskap, får utrymme på riktigt först när hon blir änka, men blir då ganska ensam. Det är ett liv som innehåller mycket spännande, men det är knappast muntert.

1900 gav Ellen Key ut Barnets århundrade. Kommande sekel måste få bli barnens, menade hon, och pekade ut radikala nya riktningar för hur barn, familj och kärlek skulle behandlas framöver. Det var inte en dag för tidigt, tycker jag, tacksam för att vara ett curlingbarn omringat av andra curlingbarn i ett curlingsamhälle, med lag mot barnaga och hyllande av stjärnfamiljer. Konceptet oäkta barn kan man kasta på historiens sophög, tyckte Key, och jag önskar att Tora Dahl som liten flicka hade fått uppleva den nya värld Key ville se. Böckerna om stackars Gunborg är starka, men det Ann Linderholms biografi visar är snarare att vissa saker bara gör en svag. Det går inte att skriva bort, även om Tora Dahl verkar ha försökt.

Stina Pettersson