President Donald J. Trump möter representanter från den bankmarknaden med anledning av coronavirusets effekter, 11 mars, 2020. (Official White House Photo/Joyce N. Boghosian)

Coronavirus Donald Trump försöker nu stänga gränsen för att hålla coronaviruset borta. Men det finns djupa strukturella och historiska problem som gör det svårt för amerikanska myndigheter att agera effektivt i en dylik krissituation, skriver Henrik Thorén i en uppföljning på gårdagens artikel.

Under natten meddelade USAs president Donald Trump att ett inreseförbud till USA från Schengenområdet ska införas mot slutet av veckan. Anledningen är corona-viruset. I ett tal från ovala rummet gjorde Trump det tydligt att han betraktar viruset som “utländskt” och har tidigare ofta påpekat att viruset inte är “USA:s fel.” För Trump kommer även detta problem “utifrån” och således blir just ett reseförbud en naturlig lösning.

I själva verket har administrationens respons, och då inte minst hur Trump personligen agerat, varit under all kritik. Bara häromåret monterade Trump ned en expertgrupp, som inrättats av Obama för att se till att det fanns beredskap för precis en sådan situation som nu uppstått. Dessutom har det saknats testkapacitet fram till helt nyligen och USA ligger långt efter jämförbara länder. Samtidigt vet man att covid19 funnits i USA under lång tid. Det verkliga antalet fall ligger således med största sannolikhet långt över de drygt 1200 som är den officiella siffran.

Trump agerar som att coronapandemin i huvudsak är en public relations-kris snarare än en samhälls- och folkhälsokris och tror sig ha någonting att vinna på att minimera farorna med corona-viruset och överdriva landets beredskapsnivå. Men virus tittar inte på Fox News och som jag skrev om i gårdagens text kan det denna gång visa sig svårt att hålla verkligheten stången — corona-pandemin kommer att pröva Trumps auktoritära ledarskap hårt . Det blir etter värre av att det amerikanska systemet i vissa avseenden är speciellt känsligt för den här typen av utmaningar. Det finns djupa strukturella och historiska problem som är specifika för USA, och som gör det svårt för amerikanska myndigheter att agera effektivt i en dylik krissituation.

För det första är sjukförsäkringssystemet inte universellt täckande och miljontals människor står helt utan skydd. Dessutom är systemet komplicerat även för dem med försäkring vilket i individuella fall kan innebära att den som åker till fel sjukhus får betala notan själv. Vidare finns speciella regler för vissa grupper som gör det svårt att nå dem med tester och vård. Exempelvis införde Trump-administrationen en “public charge”-regel som innebär att invandrare som använder sig av sjukvårdssystemet sedermera kan förvägras arbetstillstånd och uppehållstillstånd (det som brukar kallas “green card”).

Detta påverkar människors beteende i relation till sjukvårdssystemet och verkar ofta starkt avskräckande. Att minska efterfrågan på vård är själva idéen med detta system, men det orsakar även i normalfall problem och kostnader då många väntar så länge som möjligt med att söka vård. Men det blir kritiskt när landet nu drabbas av covid19-pandemin. Virus tar som bekant inte hänsyn till hur det ser ut med folks papper och så länge vissa står utanför systemet eller det finns oklarheter kring vad som händer när man uppsöker sjukvård kan det bli svårt att få kontroll över spridningen.

Något liknande kan sägas om socialförsäkringssystemet som även det i stora delar är jämförelsevis svagt. Det saknas exempelvis ett system på federal nivå för betald sjukledighet. Det betyder bland annat att i en situation som denna saknas själva verktyget. Beslutsprocesserna blir svårare och mer komplicerade.

Många republikaner verkar göra ett nummer av att skaka hand med människor på möten, till synes för att detta sätt reta sina politiska motståndare.

För det andra verkar den politiska situationen i allmänhet nu sätta käppar i hjulet för att framarbeta ett effektivt svar på smittutbrottet. Republikanerna blockerade exempelvis häromdagen beslut om allmän sjukpenning under 14 dagar. Problemet var att man inte kunde komma överens om hur det skulle betalas, vilket är en god illustration av ovan gjorda poäng.

Problemet är att det har etablerats en politisk logik där samförstånd och kompromiss på förhand är uteslutet. Denna logik, som en gång mest gällde diverse värdefrågor — det Newt Gingrich på 1990-talet kallade för “wedge issues” — sväljer nu ständigt nya sakpolitiska domäner. I det amerikanska politiska samtalet blev således också corona-pandemin omedelbart föremål för starkt polariserade partipolitiska konflikter. Konspirationsteorierna grasserar, i synnerhet i högermedier, där pandemin rutinmässigt kopplas samman med allsköns mer eller mindre imaginära oförätter. Många republikaner verkar göra ett nummer av att skaka hand med människor på möten, till synes för att detta sätt reta sina politiska motståndare. Och Trump skryter med att han inte testats för corona-viruset trots att ett förbluffande antal människor i hans omedelbara omgivning varit i direkt kontakt med bekräftat smittade personer.

Någon enkel väg ur pandemin existerar inte och vissa experter har prognostiserat att USA ligger 10-14 dagar bakom Italien i utvecklingen. Men med tanke på hur få som ännu testats torde osäkerheten här vara synnerligen stor. Trumps USA går in i nästa fas i arbete med dålig överblick över situationen, djupa strukturella problem, och en betydande del av befolkningen som får sin huvudsakliga information från konspirationsteoretikerna på Fox News.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook