SD ser alla som inte håller med dem som landsförrädare

Valet 2026 Det är den mentalitet och den verklighetssyn Ulf Kristersson vill släppa in i regeringskansliet. Det skriver Johan Sjölander.

Frågan om vi ska ha tio eller tolv SD-ministrar i en kommande regering blir till en fråga om matematik. Men det är inte vad det handlar om.

Jag minns mitt eget Jimmie-moment. Det var tidigt nittiotal och in i den tunnelbanevagn jag som tonåring satt ensam i en sen kväll stormar ett gäng skinheads. Rakade skallar, tajta jeans, bombarkjackor med svenska flaggor och BSS-märken på. De vrålande och stökade och skrek och jag blev livrädd. Men en sak ekade ändå i huvudet, och det var i efterhand den värsta. Vilken jävla tur att jag inte är invandrare, tänkte jag för mig själv. Med ett annat utseende hade jag förmodligen blivit ordentligt misshandlad där och då, kanske värre. 

Den kvällen hände något med min bild av Sverige. Jag påmindes om den nu efter sommaren. För den här valrörelsen började med en flera dagar lång mediebatalj. Det börjar kännas som oändligt länge sedan, men jag tror det är viktigt att vi minns och att vi minns den på rätt sätt. 

Menade vad han sa

Problemet när Rickard Jomshof kallar först Aftonbladets Anders Lindberg och sedan Socialdemokraternas Magdalena Andersson för quisling, eller landsförrädare, var inte tonaliteten. Problemet var att han menade det. 

Vidkun Quisling var en officer, brinnande anti-kommunist och ledare för det marginella fascistpartiet Nasjonal Samling. När nazi-Tyskland ockuperade Norge 9 april 1940 utropade han i radio en statskupp och försökte beordra den norska militären att lägga ner vapnen. Kuppen misslyckades först, men 1942 utsågs han ändå till ministerpresident i en norsk samarbetsregering som i praktiken var direkt underställd den tyska ockupationsmakten. 

I september 1945, när kriget var över och Norge befriat, dömdes han till döden för bland annat högförräderi och att ha bistått fienden under kriget. Under hans tid vid makten hade bland annat 770 norska judar arresterats och skickats till Auschwitz. Den 24 oktober 1945 avrättades han för sina brott. 

Och det är alltså denna man riksdagsledamoten Rickard Jomshof jämför svenska politiska meningsmotståndare med. 

Och det här vet ni. Men det viktiga att förstå här är att detta inte bara är ett utryck för vulgär retorik och dålig smak eller ens bristande historiekunskaper. Var Jomshof ger uttryck för är tvärtom en verklighetsuppfattning som är ytterst levande inom den extrema högern. 

Förrått sitt folk

Det finns en scen i den norska filmen “Quislings sista dagar” från 2002. Den unga prästen som i hemlighet fått kyrkans uppdrag att vara den fängslade landsförrädarens själasörjare försöker ratta in en radio. De hamnar på ett referat från den pågående rättegången. 

Prästens fru, ovetande om mannens kommande uppdrag, reagerar starkt. “Den mannen är värre än tyskarna. Han visste vad han gjorde. Han var en av oss. Jag och barnen flydde från bomberna medan han i radio välkomnade fienden. Han offrade sin frihet för sin egen makt. Jag vill se honom på knä. På knä med armarna över huvudet. Jag vill att han ska be gråtande om förlåtelse. Annars kan de lika gärna skjuta honom”, säger hon. 

Man kan förstå varför. Mannen hade gjort det otänkbara. Förrått sitt eget folk. 

Jimmie-moments

Och det är precis den typen av känslor “landsförrädar”-liknelsen är tänkt att skapa. För en bärande del av den högerpopulistiska tankevärlden är just detta att “folket” är förrådda av en dekadent elit. Lika illa som den verkliga landsförrädaren Quisling under andra världskriget. 

Vi ser det i den så kallade folkutbytesteorin. Migrationen drivs inte av att människor flyr utan av att eliten aktivt vill byta ut sitt folk. Så Anders Lindberg, Magdalena Andersson, är inte bara politiska meningsmotståndare. De är förrädare. De har sålt ut sitt folk till en yttre fiende. Till invandrarna i allmänhet och muslimerna i synnerhet. 

Och en landsförrädare är ingen man har en diskussion med och sedan går vidare. En landsförrädare är en brottsling som förtjänar att straffas. 

För mig som är uppväxt på nittiotalet var kopplingen mellan högerextremism och våld så uppenbar. Förutom de skinheads som rörde sig i gatumiljöerna hade vi Malexander, Lasermannen. Det har sagts att det våldsamma nittiotalet är en av förklaringarna till att SD tog så lång tid på sig att växa sig starka i Sverige, och att de när de började röra på sig väckte ett sådant motstånd. Kanske är det så. Vi var trots allt många som hade våra liknande Jimmie-moments då. 

Grunden var hatet

Men alla drog inte samma slutsatser. Andra valde att istället ansluta sig till denna rörelse. Och det är de som gjorde det valet som nu står på tröskeln till regeringskansliet. 

Och grunden då var hatet. Det försvann inte för att högerextremisterna lät håret växa och skaffade kostym. Tvärtom. Nätet är fortfarande fyllt av hämndfantasier där politiker och PK-maffia ska hängas från lyktstolparna i Finspång. Hot och hat har blivit en del av den politiska vardagen. Sitt en kväll framför kommentarerna på X eller Flashback och du kommer känna ett behov av att tvätta dig med såpa för att bli ren. 

Det är just dessa stämningar Rickard Jomshof ogenerat flirtar med. Och även får backning i sak av sin partiordförande. Det är större än en enskild kommentar. Det är större än Jomshof. När han kallar motståndare för landsförrädare är det tvärtom ett uttryck för hela den världsbild den Sverigedemokratiska rörelsen bygger på. 

Avgörande vägval

Problemet är alltså inte att Sverigedemokraterna har en dålig ton. Problemet är att de ser alla som inte håller med dem som landsförrädare. Och stora grupper av svenskar som fiender på grund av deras etnicitet. Det är den mentalitet och den verklighetssyn Ulf Kristersson vill släppa in i regeringskansliet. Och det är den mentalitet och den verklighetssyn det här valet i grunden handlar om. 

Det är vad vi borde prata om. Det vi borde minnas. Inte bara att Rickard Jomshof är en person som uttrycker sig plumpt, utan vad han egentligen står för. Inte det exakta antalet SD-ministrar. Utan vad det innebär att de överhuvudtaget är den del av regeringen. 

Ute i Europa växer högerextremismen. Vi är inte förskonade. Tvärtom är vi dagar ifrån att släppa in dessa krafter rakt in i hjärtat av den svenska statsmakten. 

Det exakta antalet ministrar spelar mindre roll. Vägvalet blir exakt lika avgörande ändå.