Kan USA och Kina undvika Thukydides fälla?

Utrikespolitik Hur USA och Kina, trots oundviklig, djup strategisk misstro förmår att samexistera är av avgörande betydelse för vår tid. Det skriver Börje Ljunggren. 

Världsordningen har aldrig varit så regelbaserad som många i dag vill tro, men någonting har avgjort hänt. Hyperglobaliseringens långa era har övergått i en transaktionell geopolitisk epok där makt snarare än rätt förhärskar. 

Demokratin på tillbakagång

Samtidigt har demokratin i världen, enligt såväl Freedom House som Göteborgsbaserade V-Dem, sedan 2005 varit på obruten tillbakagång. Den ”tredje demokratiseringsvåg” som inleddes i mitten av 70-talet med Portugals och Spaniens demokratisering, och som efter murens fall och Sovjetväldets kollaps 1989-91, förväntades växa sig allt starkare, nådde då sin kulmen. Sedan dess har försämringarna undantagslöst varit större än förbättringarna. 

De globala utmaningarna har kort sagt tilltagit samtidigt som förutsättningarna för ”global governance” försvagats. FN:s säkerhetsråd ter sig mer perifert än någonsin sedan det Kalla kriget. Enligt Uppsala Conflict Data Program (UCDP) var antalet pågående konflikter i världen under 2024 det högsta sedan Andra världskriget, och den i slutet av juni kommande rapporten för 2025 torde visa på en ännu högre siffra.

Mycket av uppmärksamheten är naturligen riktad mot Putins invasion av Ukraina, ett krig i Europa som nu är inne på sitt femte år. Det ryska hotet är en primär anledning till den upprustning som nu sker i Europa, i slagskuggan av ett krispräglat NATO. 

Krigstrött Ryssland

Oron är stor över vad Putin ska företa sig härnäst. Landet utgör avgjort ett hot.  Den ryska invasionen av Ukraina framtår dock alltmer som ett stort misslyckande. Den ryska revanschismen är uppenbar, men bakom ”stormaktsfasaden”, och kärnvapenarsenalen, döljer sig en sällsynt innovationsfattig oljebaserad oligarkekonomi, med en bruttonationalprodukt av samma storleksordning som Italien (faktiskt något mindre!), och en åttondel av Kinas. Putin orsakar meningslös försakelse, då han exploaterar den ryska viljan att hävda ”nationens intressen”. 

Tills dags datum uppges en miljon ryssar ha stupat eller skadats. Krigströttheten breder ut sig. Enligt en undersökning publicerad den 31 maj i Washington Post önskade 62 procent av de tillfrågade ryssarna ett slut på kriget, medan bara 27 procent ville fortsätta det.

Putin upplevde sig djupt kränkt då president Obama konstaterade att USA och Kina var globala stormakter, medan Ryssland var en regional makt. Idag är det uppenbart. Knappast något tvivel kan råda om att det är USA och Kina som är kärnan i de rådande globala maktstrukturerna, i den ”bipolära multipolariteten”. Kinas framgångar vad gäller högteknologi, AI och grön energi, och dess dominerande position vad gäller sällsynta jordartsmetaller befäster dess ställning.

”Thukydides fälla”

Harvard-professorn Graham Allison har använt sig begreppet ”Thukydides fälla” för att beskriva de komplexa relationerna mellan en uppstigande och en etablerad makt. (Destined for War – Can America and China Escape Thucydides’s Trap?, 2017). 

Under åren 431–404 f.Kr. härjades det antika Grekland av det Peloponnesiska kriget. Tillsammans hade Sparta och Aten ett halvsekel före krigsutbrottet drivit ut perserna och ingick sedan ett trettioårigt fredsavtal, men drev sedan själva in i ett förödande krig. Thukydides var under en tid en av befälhavarna i atenarnas flotta, men levde sedan ett tjugotal år i exil i den grekiska övärlden och skaffade sig en allsidig bild av kriget och dess orsaker. Han såg hur makt och maktanspråk präglar beteenden och författade sin Historia om det peloponnesiska kriget, betraktat som det första analytiskt präglade historiska arbetet.

Thukydides huvudtes var att det 27-åriga kriget var en följd av den misstro som Atens uppgång innebar för Sparta, en uppstigande makt utmanade en etablerad makt.  Det var, konstaterade han ”Atens uppgång och den fruktan som den ingöt hos Sparta som gjorde kriget oundvikligt”. Prestige, fruktan och egenintresse är nyckelord i den – högst aktuella – analysen.

Destabiliserande maktskiften

I ett projekt under hans ledning vid Harvard har Allison utifrån frågan om relationerna mellan en etablerad och en uppstigande makt, inventerat de senaste femhundra åren och funnit 16 exempel på sådana destabiliserande maktskiften, varav 12 lett till krig. Dramat hade utlöst Thukydides fälla. 

Två av fallen är det Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen och Tysklands återförening efter murens fall. Det Kalla kriget med dess terrorbalans övergick aldrig i det krig som under decennier hotade. Under Kubakrisen i oktober 1962 stod världen inför vad Allison beskriver som ”den farligaste konfrontationen i mänsklighetens historia” med ”de för dagens amerikansk-kinesiska dilemma mest relevanta lärdomarna”. Tysklands återförening efter murens fall skedde inom ramen för den europeiska gemenskapen, med Tyskland och Frankrike som huvudarkitekter av ett fördjupat europeiskt samarbete. Historien upprepade sig inte. 

Allisons val av konflikter har ifrågasatts, och en av Allisons kollegor, den nyligen bortgångne Harvard-nestorn Joseph Nye, har kritiserat Allisons analys för att vara allt för deterministisk. Aten var inte längre på uppgång och kriget berodde snarare på ”dåliga beslut och svåra omständigheter”, inte ovanliga förhållanden i kristider.

Klassiskt exempel

Världen står nu inför ett klassiskt exempel på ”Thukydides fälla”, en komplex konfrontation mellan en supermakt på nedgång och en utmanande makt på uppgång. I detta drama är den sjunkande supermakten, Trumps USA, på ett osannolikt sätt i färd med att förvärra sin egen situation, och den uppstigande makten avgjort inte någon borgensman för den regelbaserade ekonomiska ordning som tjänat dess uppgång så väl. 

Kina vill, konstaterar Allison, ”återta sin rättmätiga plats” och USA befinner sig, menar han, i ett tillstånd av förnekelse vad gäller Kinas omvandling till vad Allison menar är ”den största aktören i världshistorien”. Återkomsten till prominens för en 5000-årig civilisation med 1,4 miljarder invånare är, understryker, han ”inte ett problem att fixa men ett tillstånd”. Vi kan, konstaterar Allison, vara säkra på att den dynamik som Thukydides identifierat kommer att intensifieras under kommande år. Mycket talar onekligen för att så blir fallet, men därmed inte att krig är oundvikligt. Avgörande är om de båda länderna förmår bygga tillräckliga institutionella ”skyddsräcken”.

Taiwan förblir den mest brännande frågan. Rådande status quo bygger på tre  sköra förutsättningar: att Taipei nöjer sig med dagens de facto självständighet, och inte förklarar landet de jure självständigt, att USA förblir en trovärdig garant, och att Peking under dessa förutsättningar avstår från återtagande med våld. Mindre än ett dussintal länder erkänner i dag Taipei-regimen. 

Strategisk misstro

Xi Jinping, med hans föreställningar om Kinas historiska pånyttfödelse och sin egen roll i dess förverkligande, hyser naturligen en otålighet. Återföreningen av Taiwan kulle skulle kröna hans gärning. 2027 nämns ofta som ett kritiskt år. Lockelsen kan öka till följd av Trumps brist på verkligt engagemang för Taiwans sak, och kriget mot Iran. Peking skulle dock göra klokt i att bida sin tid. Priset för ett återtagande med våld skulle bli högt. 

Redan 2013, under sitt första år vid makten, refererade Xi Jinping till Thukydides fälla, och betydelsen av att den kunde undvikas, och under Trumps besök nyligen i Peking, refererade Xi på nytt till Thukydides fälla och vikten av att de båda, starkt ömsesidigt beroende, länderna kunde samarbeta. Taiwan nämndes explicit, som ett mått på USA:s vilja att inte äventyra relationerna. 

Hur USA och Kina, trots oundviklig, djup strategisk misstro förmår samexistera är av avgörande betydelse för vår tid. Kina är, trots växande inre och yttre problem, en långsiktigt klart större utmaning än vad den sovjetiska någonsin var, men samtidigt starkt beroende av en växande global ekonomi. Den geopolitiska konkurrensen mellan de båda länderna, misstron, och idén om det egna landets unika roll är oundvikliga, polariserande realiteter. Samtidigt är de som världens två ojämförligt största ekonomier djupt beroende av varandra. Klimatfrågan är existentiell för dem båda. Co-existens, om än konfliktfylld, är en nödvändighet.