Naturen Ska vi klara av att förvalta naturen på ett bättre sätt, bör vi börja med att restaurera vårt förhållande till det övriga levande. Istället för att se naturen som ett objekt som människan ska restaurera till ett godtyckligt utvalt stadium, borde vi se naturen som en partner med vilken vi utvecklar en levande relation. Det skriver Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.
Strax doftar skvattram och nattviol, snart skymtar jungfru Marie nycklar och ängsullens lysande vita tussar dansar fram över mossen. Det här är en av de platser som vi tycker gör vår lilla gård extra värdefull, men ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är den värdelös. Den duger inte till att producera vare sig barrskog eller veteåkrar. Precis som kärr, berghällar och kalfjäll räknas den till det som kallas för impediment vars betydelse är hinder. Hinder för produktion.
Besatt av produktion
Vårt samhälle är besatt av produktion. I skogarna ska det produceras träd, det vill säga fibrer som blir pappersmassa, bränsle och ibland virke. På åkrarna ska det produceras mat, i praktiken framför allt vete eller ensilage (gräs). Ingen bit av den produktiva marken får förfaras, den täta granskogen går hela vägen fram till den minst lika täta veteåkern.
Skogsbrynen, den glesare skogskorridoren närmast åkrarna, är numera så sällsynta att Skogsstyrelsen ger naturvårdsersättning för att skapa sådana. På samma sätt har en rad andra viktiga platser för mångfald försvunnit. Stenrösen med träd och buskar på åkrarna har röjts bort, kärr torrlagts, diken lagts igen, åkrar har slagits samman, kurvor har rätats ut– allt som hindrar de allt större maskinerna från att sköta marken så rationellt som möjligt och producera så mycket som möjligt.
Ju mer marken ska avkasta, och ju billigare det skall bli, oavsett om det handlar om mat, skogsråvara, mineraler, energi eller utrymme för vägar, byggnader och infrastruktur, desto mindre utrymme för andra levande varelser. Detta är en av orsakerna till EU:s naturrestaureringslag, där det övergripande målet är att restaurera minst 20 procent av EU:s land- och havsområden senast 2030 och alla ekosystem som behöver återställas senast 2050.
Siffersatta mål
Det är en stor uppgift och hur löser vi då den? Risken är överhängande att det blir på samma ingenjörsmässigt fyrkantiga sätt som vi hanterat stora delar av naturen under de senaste hundra åren, genom att producera. Fast den här gången naturvård.
Sedan länge har miljö- och klimatpolitiken blivit detsamma som siffersatta mål. I det förslag som berörda myndigheter har lagt fram för hur Sverige ska genomföra lagstiftningen, flödar siffrorna. Cirka 200 åtgärder föreslås. För jordbruksmarken finns mål för 33 olika naturtyper som antingen ska återskapas eller restaureras. Exempelvis ska 340 hektar saltängar och 208,4 hektar enbuskmarker återskapas till 2030. Indikatorer i form av fjärilar, fåglar och biotoper ska räknas och kollager i marken mätas.
Viljan är givetvis god, men det finns en risk att de instrumentella detaljerna tar överhanden från grundfrågan – att människan behöver förändra sitt brukande av naturen för att ge plats åt fler arter. För att åstadkomma det krävs ett annat förhållningssätt från vår sida.
Naturen är dynamisk
Ordet restaurera betyder ”återställa i sitt ursprungliga skick”. Men vilket ursprung då? Förvirringen märktes tydligt i den tidigare diskussionen om vilket årtal som skulle gälla som riktmärke för restaureringen. Var det som landskapet och den biologiska mångfalden såg ut innan industrialiseringen tog fart? I så fall handlar det om att restaurera 2,2 miljoner hektar hagmarker (sju gånger större areal än idag) ansåg Artdatabanken på Sveriges Lantbruksuniversitet.
Eller räckte det med att utgå från hur naturen såg ut vid Sveriges EU-inträde? I så fall skulle det räcka med bara 43 000 hektar. Detta stora spann säger något om problematiken och svarar fortfarande inte på frågan – till vilket ursprung ska naturen återställas?
Själva tanken, att naturen är statisk, leder också fel. Naturen är i stället dynamisk, precis som alla levande organismer som den består av, och där ingår även människan. En stor del av den natur som ska restaureras är formad eller i bland rent av skapad av människan.
Vår gård är, liksom så många andra gårdar, ett tydligt exempel. Här har vi med statligt stöd, våra kor och vårt eget arbete restaurerat tio hektar strandängar. Det var så marken användes för sextio-sjuttio år sedan, som strandängar som betades av kor. När korna försvann för cirka femtio år sedan, började markerna växa igen, tills vi började restaureringen 2016.
Kan inte återskapa
Hade vi backat hundra år tillbaka, så hade vår restaurering handlat om att återskapa åkrar, för då brukades delar av ängarna som det. Och för två hundra år sedan var marken sjöbotten. Precis som med så många andra sjöar, sänktes Strandsjön genom utdikning för att få mer bördig odlingsmark. Ironiskt nog sjönk den mullrika åkermarken ihop av brukandet och marken blev stegvis för sank för att odla spannmål på, utan blev i stället betesmark.
Kanske kommer sjön på sikt att ta tillbaka sin mark som den en gång förlorade och betesmarkerna flytta in i skogen? Det vet vi inte. Men vi vet att naturen är föränderlig, även av egen kraft och inte bara mänsklig.
I skogarna är det ännu svårare att se vad restaurering innebär. På 1800-talet brukades skogarna på helt andra sätt än vad de gör idag, det kolades, det togs ved, virke och material för olika typer av bruk. Så gott som all skog i södra Sverige betades av kor, får och getter, längst i syd också av grisar. Viltstammarna var helt annorlunda, älg och rådjur var nästan utrotade, vildsvin fanns inte.
Den mångsidiga användningen gav en varierad skog. Vi kan inte återskapa dessa landskap annat än genom att sköta dem på samma sätt, men det finns det idag inga förutsättningar för. Vårt rika samhälle anser sig inte ha råd med det.
Naturen som partner
Om naturen ska restaureras kommer det att kosta pengar och det kommer att krocka med vår dominerande idé om naturen som producent av produkter som vi kan köpa och sälja. Vårt ekonomiska välstånd är byggt på kalhyggen, gruvhål, uppdämda älvar, nedlagd landsbygd, gifter i grundvattnet och utrotade arter. Det är detta som händer när vi omvandlar en allt större del av naturen till produkter och pengar. Någon gång måste vi börja inse detta och på allvar starta ett etiskt samtal om det.
Ska vi klara av att förvalta naturen på ett bättre sätt, bör vi börja med att restaurera vårt förhållande till det övriga levande. Istället för att se naturen som ett objekt som den omnipotenta ekosystemingenjören människan ska restaurera till ett godtyckligt utvalt stadium, borde vi se naturen som en partner med vilken vi utvecklar en levande relation.
Då förändras perspektivet från 200 åtgärder med indikatorer, budgetar och utvärderingar, till mer grundläggande frågor om hur vi skall relatera till naturen. Då blir fokus inte bara på att restaurera natur, utan också på att ta större hänsyn till det övriga livet i vårt brukande av naturen. Då kommer vi också se att nyckelordet är mångfald. Då kommer lokalbefolkning och naturbrukare att kunna bli medskapare istället för verktyg för att uppnå statliga mål som styrs av omfattande byråkrati.
Naturen är inget som finns någonstans där borta. Naturen är vårt hem. Naturen är också vi och vi är natur.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
