Samhälle Vad vi gör i våra liv avgörs till stor del av vad vi gör på jobbet. Men om arbetet inte är utvecklande, vad gör det då med oss? David Eklind Kloos kommande bok handlar om detta, och vi publicerar här ett utdrag.
– Det är bara pieces, pieces. Varorna ska ut.
Karin har nyss avslutat sitt arbetspass på modeföretagets lager. Vi ses i staden där hon både bor och jobbar. Det är hösten 2019 och någon coronapandemi har vi ännu inte hört talas om. Solen hänger som en orange boll precis ovanför horisonten när tåget rullar in. Än är det ljust ute. Jag går genom en vanlig mellanstor svensk stad. Passerar alla de vanliga butikerna. Restauranger med öl och fotboll. Utanför frikyrkan finns ett anslag om språkkafé.
Det är ganska kallt. Snart är oktober slut.
Det är Karin och hennes arbetskamrater som ser till att plaggen ligger på hyllorna i butikerna. Sju dagar i veckan skickas kläder ut från lagret, ibland stora försändelser, ibland små.
Karin stämplar in klockan sju på morgonen. De börjar med ett kort möte med gruppledaren. Hur gick försäljningen i går jämfört med samma dag för ett år sedan? Hur mycket har vi att göra i dag? Plocktakten brukar ligga runt 200 plagg i timmen, färre på hösten när plaggen är tjockare. Så tar hon sin vagn och drar ut på betonggolvet. Sätter på sig hörlurarna. I lurarna talar en robot – man får välja mellan en mans- eller en kvinnoröst – om vad hon ska plocka. Roboten säger vilken hyllplats hon ska gå till. När Karin gått dit säger hon till att hon är framme. Roboten säger hur många plagg hon ska plocka. Karin plockar plaggen och lägger i plastbacken på vagnen. Hon bekräftar för roboten att hon tagit rätt antal plagg. Så säger roboten till vilken hyllplats hon ska gå till härnäst.
Roboten är hennes arbetsledare. Och hennes arbetskamrat. Det är rösten i örat hon jobbar med, helt enkelt.
– Det blir som ett vakuum i huvudet. Vi upplever oss som robotar.
Från kvart över sju till kvart över nio går hon och plockar. Efter en kvarts rast plockar hon tre timmar till, innan det är dags för en halvtimmes lunch. Sedan fortsätter det.
Det tär på en att höra den där rösten hela tiden. Hon blir trött. Kanske tar det mer på krafterna när man blivit äldre, tänker Karin.
– Men de yngre säger också att det är den här jädra kärringen i örat.
När man går in i en ny gång ska man säga ”fortsätt” i headsetet. Någon gång har Karin gått och funderat på vad klockan är och frågat rakt ut i luften, hur mycket är klockan. Fast roboten inte kan svara på det.
– Det går inte att tänka på så mycket när man går där. Man bara går och går.
Jobbet är tröttande. Det är fysiskt krävande, så klart. Man går långa sträckor varje dag, på betonggolv. Många har problem med knän, axlar, nacke. Men Karin upplever att roboten i öronen gör henne än tröttare. Man blir irriterad, får dåligt tålamod och huvudvärk. Många har ont i huvudet, det är ofta någon frågar efter huvudvärkstabletter.
– Man känner sig sinnesslö. Man är inte med riktigt. Och det har ju att göra med att man har det där i öronen hela tiden.
I dag talas mycket om att arbetslivet förändras genom digitaliseringen. Arbetsuppgifter automatiseras, kompetenskraven förändras. Ibland låter det som en skön ny värld som tar form. Robotar tar över enkla, monotona arbetsuppgifter medan människorna – både arbetare och tjänstemän – får fokusera på det mer kvalificerade arbetet. Andra är oroliga för att denna tendens bara gäller i vissa fall. I andra fall reduceras människor till robotarnas medhjälpare; arbetet organiseras på robotarnas villkor och arbetarna får ta de uppgifter som blir över.
Karin är rädd att de som saknar högre utbildning ska bli fast i slitiga, monotona jobb, där de inte utmanas och inte får testa nya saker. Att ett utvecklande arbetsliv blir ett privilegium som inte alla får ta del av.
Själv provade hon att jobba på en annan avdelning under en tid. Där hade hon mer varierade arbetsuppgifter. Hon kände att hon växte av det, hon märkte att hon klarade av nya arbetsuppgifter. Arbetet på den nya avdelningen blev för tungt, fysiskt. Hon gick tillbaka till sin gamla avdelning, men minnet av det mer omväxlande arbetet lever kvar.
– Jag kände att jag faktiskt kan göra nånting mer än att höra henne i öronen. Så är det ju för alla – känner man att man kan nånting mer, då blir man ju mer stimulerad. Då blir man hungrig på att göra nånting mer. För man upptäcker att man kan saker.
Karin har jobbat ungefär femton år på lagret. Det är vanligt att butiksanställda föredrar att handla från företaget de jobbar på. Man identifierar sig med varumärket, blir lojal. Hur är det med de som jobbar på lagret? Det är inte självklart att köpa sina kläder från företaget, säger Karin.
– Men det är klart, lägger hon till, man går ju dit först och kollar.
När hon är ute och reser kollar hon alltid in butiken. Och sparar kvittot som ett minne.
Hon upplever att stämningen förändrats under den tid hon jobbat på arbetsplatsen. För en tid sedan pratade de om gamla minnen ihop på jobbet. Alla skrattade hjärtligt, hade verkligen kul tillsammans. Så sa någon: ”Tänk så ofta vi skrattade så här förr.” Snacket i fikarummet har förändrats. Man engagerar sig inte i varandra på samma sätt som tidigare.
– Det är inte det här å va kul att komma till jobbet, nu ska vi göra det här. En del kanske känner så, men det är inte många.
Förr kunde hon känna så, att det var kul att komma till jobbet. Men det är annorlunda nu. Samma formuleringar återkommer: ”Alla vill bara få dagen gjord.” ”Man pratar bara om att det ska bli kväll. Hoppas klockan blir fyra snart.” ”Man vill bara att dagen ska gå.” Och när man möts vid omklädningsrummen: ”Måtte det bli kväll.”
Karin ser en tydlig punkt när det förändrades: när man började jobba med hörlurarna. Det var en del av en större förändring där andra arbetsuppgifter togs bort, delvis som ett resultat av digitaliseringen. Nu löser datorerna sådant arbetskamrater tidigare löste tillsammans. Det här har påverkat hela gemenskapen på jobbet. Förr arbetade man tillsammans. Nu arbetar man sida vid sida, men var och en arbetar ensam.
– Man har inte nån arbetskamrat som man kan lösa några arbetsrelaterade saker ihop med. Utan det är ju henne man pratar med. Det kan jag sakna från förr. Då fanns det mycket mer andra saker att göra. Då jobbade vi mer i grupp och gjorde saker.
Det finns utrymme för att prata med varandra under dagen, till exempel när det blir kö vid någon hyllplats. Man kan stänga av dosan. Men eftersom man inte arbetar tillsammans finns inget självklart ämne att samtala om.
– Det har blivit mer tjafs och skitsnack. Vi har inget arbetsrelaterat att prata med varann om, vi jobbar ju med den som är i luren.
Karin beskriver hur det låter när man möts på morgonen nu, jämfört med förut:
– Den här dan, den går snart. Bara vi kommer till frukost, och sen får vi ta lunch. Förr var det nån som sa ja, ska vi jobba ihop i dag? Ska vi göra det här i dag? Det finns inte längre.
De andhål man tidigare hade när andra arbetsuppgifter behövde utföras är borta. Förr hände det att någon tog med fika till jobbet, för att muntra upp arbetskamraterna. Om alla kände sig trötta kunde någon föreslå att nu sätter vi oss och tar en frukt. Så gör man inte längre. Man brukade också hitta på saker tillsammans utanför jobbet.
– Nu orkar ingen ta tag i såna saker. Många upplever sig väldigt trötta, men det tror jag har med hela samhället att göra. Det är sån press i dag … Det är bara pengar, pengar, pieces, pieces.
I åttonde klass gjorde Karin praktik på en frisersalong. Pryo, kallades det då. Sedan visste hon vad hon skulle bli. Hon jobbade på helgerna och loven, tvättade och sopade hår. Efter grundskolan gick hon en lärlingsutbildning och tog gesällbrev.
– Det var roligt. Det var kreativt. Det går inte att jämföra.
Karin drev sin egen frisersalong. När hon kom upp i fyrtioårsåldern blev hennes man sjuk. Hon kände att hon behövde komma bort från egenföretagarens otrygghet. Och så hade hon börjat ledsna lite på det. Frisöryrket kräver att man är kreativ och inspirerad. Det var dags att göra något annat, helt enkelt.
Visst kan hon sakna tiden som frisör. Det var något helt annat. Men hon är jätteglad att hon lämnade egenföretagandet och blev anställd. Hon värdesätter den trygghet hon har nu.
Efter en kortare tid i butik och på konditori hoppade Karin på en halvårsutbildning i lager och logistik. Hon gjorde praktik på lagret som sedan blev hennes arbetsplats. Det var arbetstiderna som lockade. Då jobbade man 7–16, och fyra söndagar om året. Nu jobbar hon var tredje söndag. Och fyra lördagar om året.
Hon har knappt tio år kvar till pension. Många av arbetskamraterna kommer direkt från gymnasiet, de är 19, 20 år gamla. En del av dem jobbar från fem på morgonen till två på eftermiddagen och går och tränar tillsammans efter jobbet. Karin berättar om sin dotter, som säger att hennes jobb inte känns som ett jobb utan att hon går till sin arbetsplats för att hon tycker det är kul.
– Och så träffar man dem på jobbet, som säger jag måste hitta på nånting annat, här kan man väl inte gå hela livet.
Många av de unga på lagret tycker att de tjänar rätt så bra. Karin håller med, det är en bra lön när man kommer direkt från gymnasiet. Men de pratar ändå om att de inte ska vara kvar. Det är för slitigt. En del av de unga börjar plugga, de kommer in och jobbar på helger och somrar.
Karin framhåller att unga som visar sig drivna har möjligheter att avancera inom företaget och komma ut i världen. Det ses som en tillgång att man gått hela vägen inom företaget.
Jag frågar Karin om hennes arbete får henne att må bra. Svaret kommer utan tvekan:
– Nej, inte som det är nu. Man bara går dit för att tjäna sitt levebröd.
Ändå verkar hon inte nedslagen. Hon betonar att hon kan koppla av när hon går ut genom dörrarna och lämnar arbetsplatsen. Det finns det andra som har svårt att göra. Vissa hör robotrösten när de är trötta, hemma. Men inte Karin. Hon har också tagit strid så att hon nu kan välja att använda en skanner i stället för hörlurarna. De är några som får göra det, men inte alla.
– Jag är ganska bestämd. Man kan inte gå och fråga kan jag få. Man ska säga jag vill, jag måste – för annars fixar inte jag det här.
Andra är mer försiktiga. Karin tror att de riskerar att bli överkörda. På arbetsplatsen likaväl som i andra sammanhang. Man måste stå på sig om man ska få sin vilja igenom.
Karin lever ett aktivt liv. Hon och hennes man bor i lägenhet i stan men de åker ofta ut till fritidshuset.
– Vi är väldigt sociala också. Har mycket vänner, träffar mycket kompisar. Vi är ute och reser mycket, åker på weekendresor.
Dottern, som är 25, har flyttat hem till föräldrarna tillfälligt, i väntan på att få ett jobb i samma ort som sin partner.
För att få upp flåset trots att hon har problem med knät och ont i benen började Karin simma. Det är skonsamt för kroppen. Hon tog en crawlkurs. I somras simmade hon Vansbro: tre kilometer i Vanån och Västerdalälven.
– Det var häftigt. Men det var jävligt kallt. Det var skitkallt! Sista kilometern var 14,7 grader.
Nu försöker hon simma två dagar i veckan, efter jobbet. Hon pratar redan om att simma Vansbro igen, att förbättra tiden.
Men är du en sån här som kör med simglasögon och ligger och crawlar i snabba banan?
– Jaja, i snabbanan, skrattar Karin. Det är jätteroligt. Just det där när man fick in crawlen, det är så jädra roligt.
Det är tydligt att Karin har ett rikt fritidsliv, med simning, fritidshus och resor med vänner. Hon antyder att det blir ett sätt att kompensera för ett arbetsliv som inte är så stimulerande. Funkar det då, undrar jag. Får det henne att må bra?
– Ja, jag tycker det. Alltså, det finns ju inget annat. Vad skulle man börja jobba med nu?
Att ha sitt jobb att gå till, att ha sin försörjning säkrad, det ger en trygghet.
Men de här grejerna du gör på fritiden, det ger dig ändå livskvalitet trots att du säger att jobbet inte gör dig så lycklig just nu?
– Ja det tycker jag. Man måste försöka att hitta nån balans i det. Men ibland tänker man nej, å nu … Ibland på söndagar vet du, man bara nej usch, nu ska man i väg till det där igen.
Mörkret har fallit utanför fönstren, för länge sedan. Vårt samtal börjar närma sig sitt slut.
Modeindustrin bygger till stor del på masskonsumtion. Den har kritiserats för att driva på klimatförändringarna. Jag har inte frågat om det, men Karin kommer själv in på ämnet.
– Bara den här jävla plasten vi har på jobbet.
Plaggen kommer i skyddande plastpåsar. Visst har hon tänkt på hur det påverkar miljön.
– Det kan faktiskt göra mig lite skrämd ibland. Man får inte gå in för djupt på det, då snurrar det till riktigt.
Det pratas ofta om vad man som individ kan göra för att minska sin klimatpåverkan. Vi får tips om hur vi kan leva mer klimatsmart. Våra semesterresors effekter på miljön debatteras, ofta i ganska högt tonläge.
– Men här kan man flyga in hårsnoddar med exportflyg för att vi inte har svarta hårsnoddar i Sverige.
Karin berättar om ett teveprogram hon sett, om hur textilindustrin i Bangladesh förstör vattnet. Barnen kunde inte bada för att de fick utslag av föroreningarna i vattnet. Det är otäckt, tycker hon, att människor som lever långt bort från oss – barn till och med – måste betala ett så högt pris för att vi ska kunna leva och konsumera som vi gör.
– Det kan man ju gå och tänka på ibland när man plockar alla de där kläderna och all plast.
Och det är inte bara kläder vi konsumerar. Karin nämner kött som flygs in. Nyligen såg hon ett barn, kanske fyra år gammalt, i affären. Pappan sa att barnet fick välja yoghurt. Karin minns sin barndom.
– Det var ju revolution när yoghurten kom.
Barnet i affären hade blivit stående framför en vägg av yoghurt, oändliga valmöjligheter. Han kunde inte välja. Nu kommer nya alternativ hela tiden.
Vi kommer tillbaka till frågan om ansvarsfördelningen, vem som ska förändra sitt beteende för att hindra miljöförstöringen.
– Det är väl företagen som ska ta sitt ansvar, inte vi små. Vad gör det om jag reser nån gång om året.
Men masskonsumtionen drivs på av vinstintresset. Alla stora företag måste ta mer ansvar, tycker Karin. Den ekonomiska vinsten kan inte sättas över allt annat.
– Det handlar ju bara om pengar. De ska ju bara tjäna mer och mer och mer.
Även i Norden finns företagsledare som lyckats göra sig stora förmögenheter. Karin har inget emot det i sig, så länge det inte sker på bekostnad av människor eller miljö.
– Det ska inte vara fult att tjäna pengar. De har ju jobbat och slitit för det. Men de kanske skulle behöva ta lite mer ansvar än vad de gör.
Vi har suttit länge och pratat. Vi behöver båda åka hem. Vi går ut, Karin låser upp sin cykel. Själv ska jag promenera till tågstationen.
Tidigare har Karin berättat för mig att när systemet med hörlurarna var nytt hände det att arbetskamrater som var ute och cyklade eller gick i affären med en kundvagn sa kommandon rakt ut i luften. Som om ”den som är i luren” var med dem.
Det är lugnt på stan, en vanlig vardagskväll i en vanlig mellanstor svensk stad. Karin sätter sig på cykeln. I morgon bitti strax efter klockan 7 sätter hon på sig hörlurarna igen.
Anm: Karin är ett fingerat namn.
***
Texten är ett utdrag ur David Eklind Kloos kommande bok Arbetets mening (Premiss förlag).
Du kan även höra författaren läsa denna artikel i Dagens Arenas podd. Du hittar avsnittet ovan, eller här.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
