När S-kongressen avslutas på söndagen kommer man stoltsera med en rad kompromisser. Partistyrelsen har inte åkt på något större bakslag utan kryssat sig fram mellan minorna. På lördagen nådde man en uppgörelse om föräldraförsäkringen – en fråga där det redan tidigt stod klart att en majoritet av ombuden ville gå längre än partistyrelsen.

Partiföreträdare kommer nu att hävda att den uppgörelse som nåtts är betydligt skarpare än vad som tidigare stod i Framtidskontraktet. Med kompromissen förbinder sig partiet att ta “avgörande steg” mot i första hand en tredelad föräldraförsäkring under kommande mandatperiod. I Framtidskontraktet fanns ingen tidshorisont markerad.

Men läser man vad partiet nu har enats om inser man snabbt att de nya formuleringarna inte betyder särskilt mycket. Det kan bli aktuellt att vika ytterligare en månad till vardera föräldern. Men något löfte ges inte och mer konkret än så blir det inte. Skrivningar om avgörande steg kan egentligen betyda vad som helst.

Stefan Löfven argumenterar om att barnfamiljerna vill bestämma frågan hemma vid köksbordet. Men vilka barnfamiljer har makt nog att bryta rådande könsmaktsordning? Och oavsett hur många surdegsbröd vi slänger in i ugnen, varför skulle det samtidigt innebära att vi tycker att det är fantastiskt att stora delar av befolkningen diskrimineras på arbetsmarknaden?

Som Gertrud Åström, ordförande för Sveriges Kvinnolobby, säger till Dagens Arena:
“Den nordiska modellens grundtanke är att både kvinnor och män ska kunna försörja sig själva. Det sociala ansvarstagandet är inte en privat uppgift för enskilda kvinnor, utan ett gemensamt mänskligt och samhälleligt intresse. Där är en uppdelad föräldraförsäkring en viktig del.”

Eller som S-kvinnors ordförande Lena Sommestad säger till Dagens Arena:
“Det här handlar inte främst om de månader då vi ska vara hemma med barnen. Handlade det bara om att mamma är hemma några månader mer med barnen vore det ingen stor sak. Det som gör det så viktigt är att det är när man får sitt första barn som man sätter arbetsfördelningen inom familjer. Sen är mamma hemma också med nästa barn, mamma börjar ta hand om hushållet mer, mamma går ner på deltid.”

När Stefan Löfven påtalar att Sverige “fortfarande [har] en manlig könsmaktsordning, som behöver bemötas med en feministisk agenda.” är det ord som förpliktigar. Men som individer lämnas vi ännu en gång ensamma att slåss mot de strukturer som råder i samhället.

Att kalla dagens kompromiss för en besvikelse är en underdrift. Stefan Löfven har gått miste om en stor chans att föra en progressiv politik för framtiden.