
debatt Mycket pekar på att den biomedicinska psykiatrin vilar på en svag vetenskaplig grund. Det är istället troligt att många människors psykiska problem inte är sjukdomar, utan begripliga reaktioner på deras levnadsvillkor, skriver Alain Topor och Fanny Marell.
Psykiatrin och den psykiatriska (o)hälsan debatteras intensivt i massmedia. Kritikerna lyfter fram en rad problem med psykiatrin. Antalet personer som fått psykiatriska diagnoser har fördubblats. Över en miljon människor har en depressionsdiagnos och över en kvarts miljon en neuropsykiatrisk diagnos.
Detta har skett parallellt med att de ekonomiska klyftorna i Sverige ökat och antalet fattiga fördubblats. Den främsta behandlingen består dock av läkemedel (se även Wolgast, 2026).
Psykiatriföreträdarna hänvisar till nya framsteg i genetisk forskning och hjärnforskning. Markus Heilig, professor i psykiatri, kallar kritikerna för ”självutnämnda experter”. Deras argument kallar han för ”rallarsvingar” och ”frälsarbudskap”.
Går det att sätta sitt hopp till psykiatrins löften om vetenskap och framsteg? Och hur skulle ett annat perspektiv kunna gestalta sig?
Svagt stöd för biomedicinsk modell
Kritiken riktar sig mot psykiatrins grund i en biomedicinsk modell.
Denna modell definierar psykiska lidanden som sjukdomar: tillstånd som har en biomedicinsk orsak. Exempelvis när det gäller depressioner så talas det om en ”obalans i hjärnan”. Olika obalanser resulterar i olika sjukdomar, och därmed olika diagnoser. Olika sjukdomar kräver därför avpassade behandlingsinsatser.
I vilken utsträckning lever psykiatrin upp till sina anspråk?
När det gäller orsaken till psykiska problem menade David Kupfer, ansvarig för den senaste revideringen av DSM, den amerikanska psykiatriska föreningens diagnosmanual, att:
”I framtiden hoppas vi kunna identifiera sjukdomar med hjälp av biologiska och genetiska markörer som ger precisa diagnoser som kan ställas med fullständig reliabilitet och validitet. (…) Vi har sagt till patienter i flera decennier att vi väntar på biomarkörer. Vi väntar fortfarande.”
Subjektiva bedömningar
Samma år konstaterade Allen Frances, även han psykiater och ansvarig för en tidigare revision av samma diagnosmanual:
”Det innebär att för närvarande alla diagnoser bygger på subjektiva bedömningar som i grunden är osäkra och utsatta för nyckfulla ändringar.”
Thomas Insel, neurolog och psykiater och dåvarande chef för det amerikanska nationella institutet för psykisk hälsa såg till att stora summor satsats på forskningen i neurovetenskap och genetik. När han såg tillbaka på resultatet från denna satsning konstaterade han:
”… vi har inte åstadkommit något som har minskat antalet självmord, minskat antalet sjukhusinläggningar, bidragit till återhämtningen för de tiotals miljoner människor som lider av psykisk ohälsa.”
Vi har valt att citera framstående psykiatrer som knappast kan beskyllas för att vara ”självutnämnda experter”. Tillsammans pekar de på den svaga vetenskapliga grunden som den biomedicinska psykiatrin vilar på. Men vart leder denna kritik?
Tre engelska psykiatrer med Stefan Priebe, även neurolog, psykoterapeut samt professor i social- och samhällspsykiatri, delade den dystra bilden vi målat upp och menade:
“Ett möjligt alternativt paradigm är ett socialt [som] omfattar människans sociala livs natur.”
Ett psykosocialt perspektiv
Det kan alltså vara tänkbart att många människors psykiska problem inte är sjukdomar, utan begripliga reaktioner på erfarenheter under deras livshistoria och i deras aktuella levnadsvillkor (även Kirkbride med flera, 2024).
Oro, nedstämdhet, men även reaktioner på olika former av övergrepp återspeglar problem i människors levda liv. Ibland kan de tillfälligt dämpas med hjälp av läkemedel, men hållbara lösningar bör sökas i deras vardag.
För att förbättra den psykiska hälsan och förebygga uppkomsten av psykisk ohälsa borde fokus ligga på dessa livsvillkor genom strukturella välfärdsreformer, exempelvis en höjning av ersättningsnivåerna vid sjukdom, arbetslöshet och fattigdom.
På en individuell nivå tillämpas ett psykosocialt perspektiv redan idag av kommunernas socialarbetare som möter människor med psykiska problem i deras sociala sammanhang. De erbjuder stöd med vardagens utmaningar i deras hem och med sociala relationer. Familjesamtal, träff- och aktivitetslokaler utgör viktiga psykosociala verktyg.
Märkligt nog har dessa insatser osynliggjorts i psykiatridebatten. Det torde vara dags att uppmärksamma denna erfarenhetsbaserade praktik och den kunskap som utvecklats i skuggan av den individcentrerade biomedicinska psykiatrins svikna löften.
Alain Topor, leg. psykolog och professor emeritus vid universitetet i Agder, Norge
Fanny Marell, socionom, leg. psykoterapeut och handledare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
